Boel iTapX mottrycksfyllare
(I samarbete med Boel)
De flesta hembryggare börjar med att tappa sina öl på flaska för lagring, förvaring, kylning och servering. Efter några års diskande av flaskor är det ganska vanligt att hembryggare skaffar en fatanläggning som förvisso är kostsamt men smidigare vid tappning från jäshink, ger enklare disk/desinficering och oftast ett genomskinligare öl. Flaskan som transportmedel men även som gåva är dock svårslagen så behovet att iallafall ibland tappa på flaska kvarstår trots fina fatanläggningar med glänsande tappkranar och illaluktande spillbrickor. De finns även de som bara köper ett fat för att t.ex jäsa under tryck, lättare torrhumla utan stor syrepåverkan eller för att slippa bottensats i sina flaskor. Relativt nyligen har även pristillgängliga unitankar (kombitank?) tillkommit där en del hembryggare jäser och kolsyresätter i tryckkärlet för att sedan tappa kolsyrat öl direkt på flaska.
Det finns två sätt att få kolsyra i sitt öl i flaska. Antingen genom kolsyrejäsning med något som är förjäsbart (socker, vört/speise, kröjsning med högjäsande vört eller spundning som innebär att flytta ölet innan det jäst färdigt) eller kolsyresättning på fat med senare flytt till flaska. Problemet med att flytta kolsyrad öl är att tryckskillnaden från fat till flaska orsakar skumbildning. Skumbildning motas bort till viss del med hjälp av mottryck, dvs. att flaskan trycksätts med kolsyra eller tillåts bygga upp ett tryck av det långsamt tillförda ölet där tryck som nästan motsvarar trycket i fatet bildas. Tryckskillnaden mellan fat och flaska blir då mindre så mindre skum bildas. Detta kan ytterligare begränsas genom att ölet och gärna även flaskan hålls kall, gärna nära 0°C. Viss skumbildning är dock önskvärt eftersom det bildar ett skyddande lock mot syre när flaskan fylls och det skummet får sedan skumma över, ut ur flaskan, före kapsylen sätts på så att ölet hålls bättre skyddat mot syre. Just syre är den största enskilda boven mot färdigjäst öl så det är prio nr. ett att minimera vid flaskning. Hos stora bryggerier sugs syret bort 2-3 ggr med hjälp av vakuum som jag skrivit om och utvärdat i samband med mitt test av Hippofyllaren som jag senare modifierade för att klara denna avancerade manöver.
I min bok har jag beskrivit hur enkelt och billigt det går att bygga den mottrycksfyllare som min kompis Björn Ekeblom (ja har har fått använda mina bilder) populariserade i Sverige under namnet Ghettofyllaren. Den gör jobbet men är bäst lämpad för ett fåtal flaskor och den förlitar sig starkt på mänskliga faktorn för att reglera tryck, skumbildning och framförallt syrepåverkan. De som vill flaska större mängder eller med bättre kontroll ser sig därför om efter andra alternativ och en populär produkt är Boels iTapX mottrycksfyllare.
Bakgrund, Ryssland och kriget
För ett antal år sedan när iTapX var helt ny som produkt hörde tillverkaren Boel av sig till mig på Instagram och undrade om jag ville testa deras produkt och recensera den. Jag var mitt uppe i mitt projekt med vakuumevakuering/fyllning av flaskor och efter en hel del meddelanden fram och tillbaka med deras produktdesigner så avböjde jag att recensera iTapX då jag kände att den saknade en viktig detalj i konstruktionen som jag hade svårt att bortse från. Några år senare hörde en svensk återförsäljare av iTapX av sig och tyckte att jag borde “testa själv innan jag delar min åsikt om produkten bland kommentarer på sociala medier” och visst hade han helt rätt. Testa själv eller håll tyst. Jag är inte sämre än att jag kan erkänna mina misstag så jag gick med på att utvärdera den så objektivt och fördomsfritt jag bara kunde samt med hembryggarglasögonen på, inte nö(r)dvändigtvis LoDO-glasögonen. Trots någon påminnelse så skickade aldrig återförsäljaren någon iTapX till mig så testet rann ut i sanden för evigt, trodde jag… Ytterligare två år senare hör Boel av sig igen, fast nu är det någon annan på företaget som inte verkade veta att jag blivit kontaktad tidigare och avböjt. Jag gick med på att testa produkten och skriva om den här. Efter en dryg vecka med poststrul så kom flaskfyllaren till slut och jag gjorde min vanliga procedur för att testa och utvärdera nya produkter. Text och bilder var i princip redo för publicering när det extremt otippade hände: Putin invaderade Ukraina och övernatt blev det fullständigt omöjligt att publicera inlägget. Jag diskuterade situationen med Boel och vi kom överens om att avvakta ett tag “tills det lugnat ner sig”. Dagarna blev veckor som blev månader och till sist år. Boels problem blev snabbt betydligt större än att sprida ordet om sina produkter via sociala medier så tystnaden därifrån blev total.
Jag är inte politiskt engagerad och tycker inte politik (förutom eventuellt alkoholpolitik) hör hemma på denna hemsida. Detta ska vara en sida om min passion för ölbryggning och öl, andra ämnen får ventileras på andra ställen. Samtidigt så är det inte Boels fel att Putin startat ett krig. Ska Boel straffas både av Putin och av oss hembryggare? Ska alla företag i Ryssland bojkottas eller ska vissa t.om. stöttas? Jag har fortfarande ett år senare inget bra svar på detta men mitt samvete för att tagit på mig ett uppdrag som jag inte levererat gnager på mig. Jag tänkte ett tag att jag skulle skicka tillbaka flaskfyllaren eller betala för den för att göra mig fri från mitt åtagande men det visade sig inte vara praktiskt genomförbart när varken posten eller banksystemet fungerade och jag hade ju ändå redan gjort utvärderingen.
Jag har valt att publicera detta test som jag genomförde innan kriget startade och hoppas på mina läsarens förstående inför denna osannolika och främst fruktansvärda situation. Boel skickar numera sina varor från Portugal med DHL och ska nå hela Europa inom 1-2 dagar enligt egen utsago (jag har inte haft någon kontakt med Boel på över ett år).
Vad som ingår i grundpaketet
ItapX finns att köpa i några olika utföranden och kombinationer beroende på varifrån man handlar. Flaskfyllaren kan endast ta emot en typ av flaskhals per flaskadapter men direkt från tillverkaren (via Portugal) finns valet att köpa iTapX med just den flaskadaptern du vill ha. Från svenska hembryggarbutiker levereras annars standard “longneck”-adapter som passar de flesta av våra vanligaste flaskor med 26mm-kapsyl. Angående skillnaden på longneck eller shortneck avses enligt Boel inte flaskhalsen utan istället “flaskhuvudets utformning”. Detta är inte något branschen är eniga om så tänk mindre på hur flaskan ser ut och mer på hur huvudet ser ut (se bild nedan). iTapX använder sig av nederdelen av huvudet för att låsa flaskan mot silikonpackningen så olika avstånd kräver olika adaptrar tyvärr. En elegantare lösning hade varit en låsning som var skruvformad som hade kunnat klara 3-4 olika höjder i en och samma adapter. Champagneflaskor har större huvud där 29mm kapsyl-storlek krävs så där förstår jag att inte samma adapter hade fungerat. Med i paketet följer två snabbkopplingar där kolsyreslang och ”slaskslangen” monteras för att enkelt kunna koppla i och ur för rengöring. Bakstycke för montering på vägg/kylskåp följer med inklusive slangnippel för inkommande öl.
Lånad bild från tillverkaren som visar deras tolkning av longneck (t.v.) vs shortneck.
Vad behöver man komplettera med?
För att komma igång med flaskfyllandet behövs ölslang och/eller co2-slang och koppling till fat/kolsyrepatron. En del svär sin trohet till restriktorslang/sytråd för inkommande kolsyrad öl medan andra tycker det går lika bra utan. Jag har endast testat med sytråd då jag ibland har väldigt kraftigt kolsyrad öl att tappa på flaska (veteöl eller champagneöl t.ex.). Sytråden kopplas via John Guest före och efter slangen och i starten sätts en svart kulkoppling som kopplas på fatet. Det går även att ha en kort ölslangstump monterad på iTapXs bakstycke där en picnic-kran kan tryckas på ifall detta redan finns tillgängligt i bryggeriet.
Slangklämmor rekommenderas för de två inkommande slangarna men är kanske inget måste. På slaskslangen behövs det inte och där kan valfri passande slang användas. På inkommande slangar underlättas montering om kolsyreslangen har en PET-adapter eftersom en John Guest-koppling åldras snabbt vid många in- och urkopplingar. En standard grå kulkoppling med ball lock jumper fungerar det med men är lite knöligare att få av och på.
Tillbehör och andra varianter
Förutom standard longneck-flaskadapter finns även kopplingar för shortneck, petflaskor, champagneflaskor samt kronkorks-flaskor där korken/metallspännet tyvärr måste demonteras före fyllning.
Istället för flaskadapter går det även koppla på en rostfri tappkran kallad ”G-connector” så fyllaren fungerar som en vanlig tappkran för öl.
Det finns två varianter av torn inkl LED-belysning för att montera sin kran för den som inte gillar DIY eller att borra i kylskåp.
För att montera iTapX på ett standard tapptorn finns kortare bakstycke på 20mm att köpa utöver 40mm och långeJan på 105mm.
Själva mottrycksfyllaren finns även i en två-i-ett-lösning innovativt kallad iTap2x. Då finns två handtag för två öl med bara en flaskhållare. Den kostar bara 300kr mer än en iTapX så det blir mycket billigare än att köpa två enkelfyllare.
Spillbricka samt färdigt kopplingspaket där alla slangar och kopplingar följer med finns samt reservdelskit/reparationskit med alla packningar som behövs vid långtidsslitage.
Slutligen finns en iTap pro för 13000kr som är riktad mot mikrobryggerier och där all kringutrustning är mer påkostad.
Monteringslösningar
Det finns en rad sätt att montera sin iTapX på vilket är närmast ett måste då den inte fungerar bra att använda helt fristående. Tapptorn som jag skrev ovan, i en keezers träkrage eller kylskåpsdörren är andra varianter och för den händige lockar kanske specialanpassade lösningar där mottrycksfyllaren monteras på någon sorts bräda, plåt, stålkonstruktion eller plaströr.
Hur den fungerar dvs funktioner och hur man fyller en flaska
De funktioner som finns är en röd kolsyreknapp för ”purge” och trycksättning, av/på med inkommande öl via stora tapphandtaget samt ett mindre vred för att reglera öppning mot slaskslangen vilket används för att reglera tryckutsläppet dvs ölets hastighet.
För att tappa en öl på flaska monteras en desinficerad flaska genom att horisontella handtaget vrids till vänster och flaskan trycks fast mot silikonpackningen. Flaskan töms på merparten syre genom att fyllas med kolsyra med röda knappen och tömma ut med lilla vredet på högersidan några gånger. Därefter trycksätts flaskan till samma tryck som ölfatet har för att att skapa ett mottryck. Stora tapphantaget öppnas och öl rinner nu in i flaskan längs dess kanter. Trycket ökar i flaskan till flödet helt stannar av vilket då regleras med sidovredet till en lagom balans mellan hastighet och skumbildning uppstår. När lagom mängd fyllts stängs tappkranen och övertrycket regleras med sidovredet. Flaskan kan avlägsnas och få sin kapsyl. Skulle oturen vara framme med för hög skumbildningen eller bortglömd flaskfyllning rinner överflödet öl ut genom slaskslangen.
Rengöringen
Olika rengöringmedel och metoder har olika tider och temperaturer. Boel tycker att 10m på 40-60°C och 15min på 20°c för sköljning med vatten efteråt är bra för just deras medel men här får man läsa på sin förpackning. Deras schema för rengöring vid dagligt bruk:
Rengöring dagligen. 60°c 10 min.
Sköljning dagligen, 20°C 15 min.
Desinficering en gång i veckan.
Oringarna i position 16 och 20 enligt manualen behöver livsmedelsklassad silikon emellanåt. De sitter båda på “throttle spaken” dvs lilla vingmutterskruven på sidan som reglerar flödet.
Specifikationer
Hålstorlek för montering: 23 mm
Väggtjocklek: Max 25 mm
Ölanslutning: 5/8″ BSP-gänga och 8 mm nippel
Gasanslutning: snabbkoppling med 8 mm nippel
Avrinning: snabbkoppling med 8 mm nippel
Max 4 bars tryck.
1495kr hos Humlegårdens Ekolager. Pris hos återförsäljaren Boel beror på växelkurs.
Mina tankar
Första intrycket av Boels iTapX är att den är lite plastig med mycket gjutskägg och handtaget känns väl tilltaget storleksmässigt. Sedan jag skrev denna utvärdering har det tillkommit ett mindre handtag som reservdel och även en adapter så alla vanliga tapphandtag för ölkranar går att montera. iTapX är mycket lätt att montera, det tar bara någon minut på sin höjd. Att komma igång och flaska sin första purgade och mottrycksfylla flaska är snabbt och enkelt även det. Själva handhavandet lär man sig mycket snabbt och flaskorna blir perfekt fyllda med lagom skumnivå, bara ölet är tillräckligt kallt. Lite slask och blask får man leva med, det gäller alla flaskfyllare.
Hastigheten på fyllningen sägs uppgå till 50-60 flaskor i timmen. Mycket snabbt tycker tillverkaren, många timmars slit för ett mikrobryggeri anser jag men för hembryggare så duger det gott.
Förutom öl går det självklart bra att fylla även andra drycker med eller utan kolsyra. Jag har endast testat öl och vatten.
Blir en del svinn av öl. Andra som flaskat mycket och mätt har kommit fram till ca 5%. Boel själva säger 1%.
Det blir alltid en ökad oxidering vid all flytt av ickejäsande vört/öl. Boel tycker de färska smakerna bevaras upp till 90-120 dagar. Låt oss säga att vi är olika känsliga för dessa smaker. Konstruktionsmässigt saknar jag en slang ner i flaskan så den hade fyllts från botten och inte uppifrån längs kanterna, det hade ökat fyllningskvalitén eller med andra ord minskat oxideringen.
Rengöringen tycker jag inte är lika självklar som tillverkaren, framförallt inte utan extra tillbehör främst pump. PBW eller Beerline cleaner (BLC) känns naturliga för grovrengöringen och Saniclean för desinficeringen och i en recirkulerande anordning. iTapX är väldigt lätt att plocka isär i småbitar eftersom slangarna sitter fast med snabbkopplingar, så stora enheten är enkel att lägga i PBW för marinering.
Synd att inte fler flaskor passar direkt på och att extra flaskadaptrar är så pass dyra.
5 års garanti på enheten är verkligen generöst.
Kul tvist att den även kan fungera som “vanlig tappkran”, dock med ett dyrt tillbehör.
Lite stor och för klumpig för att ha framme i kökstappen för min del och jag tycker inte den är direkt vacker att se på.
Jag tycker iTapX är prisvärd i grundutförande men har man många olika sorters flaskor så blir totalpriset lite för högt då munstyckena inte är prisvärda.
Betyget blir trots lite brister helt okej (för hembryggare upp till 50-60l satser) men jag kan inte riktigt släppa idéen om att försöka modifiera den med en slang.
Delarna i paketet.
Det är något med handtaget som för tankarna till en kanin.
Jag hade en plankbit liggandes där jag tidigare haft en tappkran. Perfekt för initiala tester.
Kolsyreslang (ingår ej) med snabbadaptern och PET-flask-adapter (ingår ej). Det går lika bra att ha vanlig hård PE-ölslang för kolsyresidan.
Första testet när jag snabbmonterade plankan med spännband runt ett fat.
Här syns baksidan där jag här kopplat på en picnickran med sytråd.
Närbild på ”gjutskägg” som det kallas när det blir kanter kvar från plastgjutningen.
Jag testade först med en plastslang till utloppen/slaskslang men den gav inget imponerande intryck.
Efter en tids testande bestämde jag mig för en lite seriösare tappnings- och kapsyleringsstation.
iTapX sitter fortfarande på samma planka men nu med hål för kolsyra och kraftigare slaskslang. Borta är picnickranen till förmån för svart kulkoppling på sytråd.
Okej den här lösningen blev inte så vacker men väldigt stabil.
Oetikerklämmor på alla slangar är planen. Hade för några hemma vid fototillfället.
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Helles (H29) i 2HL-systemet
Jag har ingen som helst förklaring till varför jag inte bättrar på bryggerigolvets färg oftare för det tar bara 15 minuter, OM jag inte gör som jag gjorde denna gång. Jag dammsög, moppade och målade precis som vanligt där själva målningen faktiskt bara tar en kvart, eftersom jag inte målar ända in i hörnen. Denna gång, dagen efter, märkte jag att jag missat en lite större fläck bakom/under mäskpannan men målarburken tog ju slut igår? Inga problem för jag har ju en till oöppnad burk tänkte jag för snabbt. Om det blev samma nyans på ”fläcken”? Nehehäe-rå. Om jag kunde låta det vara så? Knappast. Så jag målade rubbet, inklusive garagedelen en gång till såklart. Egentligen borde jag tömma hela bryggeriet samt garagedelen och slipa ner allt och hälla epoxi men dels så kan jag inte förvara all utrustning inomhus (pga platsbrist) och sen är det ett för stort renoveringsjobb när både sovrum och tvättstuga skulle behöva fixas först. Alltså slabbar jag på mer färg (för sällan) istället. Men vilken skillnad en skvätt färg gör ändå!
Nog om målande. Denna hellesbryggning gjordes som sist i mitt stora 2HL-bryggverk, fast denna gång utan något krångel med styrd stegmäskning genom Brewtools-bryggverket samt lakning. Istället stegmäskade jag via infusion dvs jag mäskade först i ca 45 min med 2/3-delar av vattnet på 63°C och sedan fyllde jag på med sista 3:e-delen nästan kokande vatten så jag hamnade på 72°C i mäsken för alfaamylasrasten. Jag brukar pricka detta ganska bra men denna gång höll jag på med annat i bryggeriet så jag sköt över vattentemperaturen i värmningen lite men lät det vara så. Med dessa större satser och kärvare tider känns det alltmer dumt att inte laka men jag har inte fått till en bra metod för att värma så mycket vatten på två olika ställen samtidigt. Jag får fundera ett varv till på en enkel men smidig lösing framöver.
För att kunna följa vörtens färg och främst genomskinlighet satte jag ett siktglas på mäskpannans ”ut” och sedan en trevägskoppling så jag smidigt kunde byta riktning på vätskeflödet när vörten inte skulle recirjulera längre utan flyttas till vörtpannan. Jag har funderat en del på om jag skulle skaffa och montera stålrör men ju mer jag läser om det så inser jag att det blir mycket vätska stående vilket inte är något problem om man brygger flera gånger i veckan men det gör inte jag. Med silikonslangar hålls systemet både enklare att använda men också fräschare.
Vörtstyrkan efter betaamylasrasten låg på 1.063°Ö men jag glömde bort att mäta fler gånger förutom OG i slutet av dagen. Recirkuleringen fungerade klockrent och vörten blev snabbt helt otroligt klar. När vörten kom till vörtpannan var den det snyggaste jag sett, inte ett öga torrt. När värmeelement täckts med vört så satte jag på full värme 10.000 watt (grattis Telge energi) och hade i första humlegivan i en ”first wort hop” som sägs ge lite rundare beska, något jag är tveksam till egentligen. Koket även denna gång på läge två ca 5500w vilket gav lagom rull. Kylningen kom bara ner till 19°C på grund av årstidens varma kranvatten så egentligen borde jag recirkulerat kylningen 15-30 min först men jag orkade inte det denna gång, bryggdagen var lång ändå. Jag har fortfarande ingen bra lösning på jäsningen för dessa större kok. Min stora plasttunna rymmer hela 190 liter men den kan jag inte temperaturstyra och lageröl i 19°C är inget för mig. Därför delade jag upp vörten på tre olika kärl. Utrymme för förbättring på jäsningsfronten helt klart men jag måste snart bestämma mig för vilket system jag ska satsa helhjärtat på; det som ger bäst och snyggast öl, det som är roligast att brygga med, det som är enklast att brygga med eller det som är någonstans mittemellan?
Lauterhelix och siktglas i en suddig röra.
Drömmen vore att denna färg var hållfast och sedan ett breddavlopp längs hela bryggverket eller varför inte hela bryggeriets mitt? Och så kakel på väggarna.
Reklam för Brewmaster Swedens fina malt. Ni följer väl deras resa på Instagram? De har precis skaffat en ny riktigt maffig maskinpark, en investering på 34 miljoner ni kan läsa om på denna länk!
Syrereducering.
Dagens kross.
Malten placerad i torr mäskpanna.
Inmäskning där vattnet värmts i vörtpannan (t.v.) och flyttas till mäskpannan underifrån.
Ja ja, jag njuter av det rena golvet okej? Blichmanns pump Riptide” är jag fortfarande mycket nöjd med.
Närbild på anslutningen i mitt flytande lock. ”Recirkuleringsporten” kan vi kalla den kanske. På andra sidan sitter en bricka som sprider vörten så den inte stör mäskbädden men då den sitter under vörtytan så blir det ingen ökad oxidering.
Grumlig vört när jag precis satt igång recirkuleringen av betaamylasrasten.
Jag har ingen supersnygg lösning för recirkuleringsslangen men den fungerar tills vidare.
Vörtens genomskinlighet, amazing!
Första vörten på väg till vörtpannan. hur snygg?
Första humlegivan.
Inte ens med alla dessa prylar ser bryggeriet stökigt ut, tack vare golvet.
Jag har en QD Inline-termometer på plattvärmeväxlaren men jag råkade fippla bort en packning i den så den började läcka i kopplingen vilket jag inte ville laga just denna minut så jag mätte temperaturen med IR istället.
Provsmakning
I glaset glittrar en halmgul till gyllengul öl som är spegelblank och har en hög krämig och fluffig skumkrona. Ölet ger mycket rester (lacing) på glaset.
Doften domineras av mycket stora sädiga och brödiga toner. Stora inslag av vanilj, halm och grädda samsas med pilsnermalt. Mycket fräsch doft!
Smaken är maltig och gräddig primärt. Lättare örter avlöser.
Mycket balanserad restsötma mot den välavvägda och mjuka beskan.
Mycket len munkänsla och en lätt, fräsch syrlighet.
Mycket lättdrucken med brödig lång eftersmak.
Kommentar
En oerhört god och maltig helles som är mycket lättdrucken med sina massiva gräddiga och halmiga smaker, helt utan kärva toner eller några som helst felsmaker. Denna är jag mycket nöjd med.
Recept
| Helles H29 (Helles) | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Batchsize: 140.00 L
Total amount of malt: 34401 g
If steeping, remove grains, and prepare to boil wort
Total amount of hops: 290 g
Recommended starter size: 14.89 L / 2429.2 Billion cells. |
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
SensommarWeißbier (W40)
Detta är min fyrtionde weißbierbryggning på över tio år och en av mina bättre. Jag började mitt bryggande med just ett par veteöl och receptet har inte ändrats speciellt genom åren. Vete har näst alltid legat mellan 50-60 procent även om jag fortfarande inte tror det ena eller andra gör någon större smakskillnad. Några procent karamellmalt för fyllighet och eventuellt lite Münchnermalt för lite brödigare toner och färgjustering. Melanoidmalt har jag experimenterat med men inte gillat smakbidraget. Carafa har jag kört någon näve som färgjustering men smakmässigt hör den ju inte hemma alls.
Jäststammar experimenterade jag friskt med i början och testade alla som då fanns på marknaden, ofta genom en splitbatch så en mot en fick tävla mot varandra. Torrjästerna fick sämst betyg och uteslöts snabbt. Kvar bland mina favoriter blev Wyeast 3638 som ska härstamma från Schneider Weiße och Wyeast 3068 som ska vara Weihenstephaners jäst. Schneiders har gett mig lite mycket päron och bubbelgum genom åren så jag har istället lutat mig mot Weihenstephans jäst men jag har precis nyligen fått veta från bryggmästaren att den stammen som heter W68 (3068 är Wyeasts egna namn) är från Hefebank Weihenstephan nummer 68 och inte den stammen som Bayerische Staatsbrauerei Weihenstephan jäser sina veteöl med. Dessutom använder bryggerier flera olika varianter av samma husjäst på grund av deras olika egenskaper. På berget Weihenstephan i Münchenförorten Freising ligger bryggeriet tillsammans med brygguniversitet med nästan samma namn. 20 kilometer norr ut däremot, i Au in der Hallertau, ligger privatföretaget Hefebank Weihenstephan som odlar och säljer jäst med mera. Jag tror att de första två är 100% statsägda medan jästbanken är privatägd men oavsett så är jästbankens verksamhet helt frikopplad från bryggeriet och även om w68 en gång i tiden kommit från bryggeriet så är det inte samma jäst som används hos Weihenstephan idag. I brist på bättre jäst stannar jag kvar vid 68an tills vidare, kanske börjar det bli dags att göra en större utvärdering av marknadens alla varianter igen?
Humle har jag labbat lite med fram och tillbaka genom åren men kommit fram till att smaken mest stör och att beskan hör hemma runt 12-13 IBU men att några IBU försvinner i jäsningen så jag lägger på några extra i bryggprogrammet. Tyska nobla sorter känns rätt men även här tror jag att de 12-13 IBU på 60 minuters kok gör humles doftgenomslag ganska diffust och val av sort är oviktigt.
Mäskschema och pH
Jag har i princip alltid stegmäskat mina veteöl och nästan alltid med samma schema; 44°C i 15-20 min, 63°C i 30-60 min, 72°C i 30 min och slutligen eventuellt 10 minuter på 78°C som utmäskning vilket har minimal effekt för en hembryggare. Den försa 44°C-ferulasyrarastens längd har jag justerat fram och tillbaka genom åren för att styra mängden potential för att jästen senare ska kunna bilda fenolen 4-vinyl-guaicol som ger den kryddiga doften av kryddnejlika som ibland drar lite åt muskot eller peppar. Längden på 63°C-rasten har jag laborerat med för att styra utjäsningsgraden dvs FG där jag gärna vill hamna runt 1.008-1.010.
Mäskschemats utformning kontra mäskens pH är en lite nyare förändring från min sida. Tidigare har jag justerat till pH 5,3-5,4 direkt vid inmäskning men så läste jag på lite mer i ämnet; den första syrarasten där enzymer bildar ferulasyra gynnas av ett högre pH än det spann där enzymet betaamylas trivs, så därför har jag på senare år väntat med mjölksyra tills steg två då temperaturen nått 63°C. Dock har jag märkt att mina färdiga weißbier ändå drar sig nedåt det lägre pH-området i spannet vilket jag tror är en bidragsfaktor från den specifika jäststammen, med betoning på tror. Därför har jag på senare helt undvikit pH-justering med gott resultat men det bör tilläggas att det är med just mitt redan ganska mjuka vatten, bufferförmågan är en viktig faktor i spelet.
Jäsningstemperatur och stammvörtstyrka
Den sista viktiga komponenten i sydtysk veteöl är estern isoamylacetat som ger doft av banan eller skumbanan. Mina första kanske fem år som bryggare hade jag svårt att få bra balans på denna ester, en tid tyckte jag den var alldeles för låg och sedan hade jag en period då jag tyckte den var för dominant och spretig i doftbilden. Under coronatiden höll jag en större mängd digitala ölprovningat där just veteöl ofta var en av de provade ölen där blev det extra tydligt för mig hur pass flyktig och volatil bananestern är. Minsta lilla felsteg i jäsning, omtappning, lagring eller servering så kan den vädras bort snabbt. Mina tankegångar just nu är att istället för att kompensera denna flyktighet med större mängd isoamyacetat, vilket jag gjort tidigare och som jag ofta tyckt ger fel balans, så är min metod just nu istället att försöka få till en perfekt lagom och balanserad (mot 4-vinyl-guaicol men även restsötma och beska) mängd för att sedan vara extra varsam och lika försiktig med jäsningen/grönölet/ölet som om det vore t.ex. en NEIPA som oxiderar bara man blänger på den på fel sätt. Stammvörtstyrkan (OG) ihop med jäsningstemperatur är två bra av flera sätt att reglera mängden esterbildning och där har jag hittat min ”sweetspot” runt 1.050-1.052 och 19-20°C för en normalstor jästmängd. Det där med att underpitcha för mer estrar har jag testat massor men just w68:an är så kraftig och intensiv så jag vet inte om det gör så stor skillnad på just den jäststammen, det känns som den klarar vad som helst med en våldsam jäsning och enorm kreusen (skumkrona på jäsningen) som resultat.
Receptet och bryggningen
Inga konstigheter med receptet denna gång. 60% ljus vetemalt ihop med en basmaltsblandning på 24% pilsnermalt för enzymer och friskare halmsmaker och 14% ljus Münchnermalt för lite färg och brödighet i doften. En ytterst liten karamamellmaltsgiva på 2% för lite kropp och färg. Humlen var Spalt Select eftersom jag har den hemma och med endast en 60-minutersgiva. Jag har standardiserat alla moment med Braumeister 50-bryggverket så överraskningsmomenten och därmed justeringar är minimala under bryggdagen. Inmäskning med 68 liter vatten som utan lakning blev cirka 53 liter före kok. OG landade på 1.0523 enligt Tilt-Pro-hydrometern. Jag orkade inte rengöra någon pump eller plattvärmeväxlare denna gång så jag kylde till jästemp med den inbyggda kylmanteln och tömde vörten rakt ner i en 60-liters-jäshink. Tyvärr var den lite för hög jämfört med bryggverkets placering av tappkran så i hanteringen lyckades jag spräcka loss en bit toppen på hinken (se bild nedan). Det påminde mig om att plast i ett bryggeri alltid är att betrakta som en förbrukningsvara. All öl tappades på fat denna gång för det är så tidskrävande att flaska, även om jag tycker just veteöl är extra charmigt på flaska.
En stor fördel med Braumeistern är att den är väldigt självgående så man (jag) åker på att göra andra roliga sysslor som att diska fat samtidigt som stegmäskningen tuffar på.
Reklam för Brewmaster Swedens ekologiska och kravmärkta maltsortiment där all malt är lokalproducerad i Sverige.
Här är mest korn på toppen men jag försöker alltid att blanda maltgivan när vete är inblandat för att krossen inte ska få behöva kämpa så mycket. Vetemalt är betydligt hårdare än mältat korn.
80-talet kom förbi och spraymålade mitt maltrör.
Krossningen denna gång, cirka 1,2mm i spaltbredd på trevalsade Monster Mill MM3 som verkar svår att få tag på i Sverige numera..
Temporär flytt av 10 liter mäskvatten för att göra plats för malten.
Malten torr ner i maltröret. ”Berget” plattar jag till innan det sänks ner under ytan.
Här värmer jag lite lakvatten för att laka eller snarare skölja maltröret utanför bryggverket. De två vätskorna skola aldrig mer återförenas utan denna sidosats får andra användningsområden.
Efter mäskprogrammets avslut.
Lakning/sköljning vid sidan om vilket som sagt inte har något med denna weißbier att göra men utgjorde en kvart av min bryggdag. Lilla hinken i bilden är slutförvaring av drav för vidare frakt till en lokal hönsgård.
Lite bruna sjok i proteinskummet vid uppkok tyvärr. Jag fångar oftast upp det värsta med en hålslev eftersom det ändå ska separeras från vätskan vid något tillfälle före glaset.
Kylning med kylmantel. Inte så effektivt men oerhört smidigt att helt slippa desinficering eller disk. Med flytande lock på vörten så är det heller ingen brådska efter kok så jag kör först lite snabbare flöde för att sedan slå av på takten och göra annat, t.ex. göda avkommorna.
Fortfarande bara kosmetiska problem med fukt i kontrollerdisplayen men jag ogillar stark kombinationen el och fukt.
Här vilar en liten del av vikten på kanten av jäshinken och det var klantigt gjort av mig…
…jag släppte också taget och kontrollen över det hela för att ta en smaskig närbild på en ful Biltemakran för er skull!
Det kostar att vara dum som det brukar heta.
Den sista skvätten vört och druv från bryggverket lät jag sedimentera och sedan dekantera ner till min tidigare lakningshink. Dags för provsmakning!
Provsmakning
Gyllengul färgglad öl med endast lättare rött inslag i tjockaste delen av glaset. Disig på precis rätt nivå med ett enormt stabilt och högt gräddigt skum med lång hållbarhet. Onekligen vacker färg, snudd på perfekt!
Doften utgörs av en perfekt balans mellan banan och kryddnejlika på genomgående hög nivå. I bakgrunden en medel örtighet och en påtaglig vetemaltsdoft med inslag av vetebulle. Tydlig men ej dominant brödighet som mer drar åt lantligt franskbröd än Skogaholmslimpa.
Perfekt kropp men något för hög restsötma vilket bidrar till att öka de fruktiga bananlika inslagen i smaken.
Låg beska och sprudlande kolsyra som väger av restsötman.
Bra stöd från alkoholen som dock ej är framträdande.
Lång eftersmak.
Inga felsmaker.
Kommentar
Jäkligt grym weißbier, absolut topp 5 jag någonsin gjort, kanske tom topp 3? Underbara veteölssmaker åt det maffiga, fylliga och robusta hållet. Ett uns för hög sötma men samtidigt i bra balans mot beska, alkohol och kolsyra och en perfekt kryddighet. Riktigt mustiga maltsmaker som ofta har en tendens att bli milda i ljus veteöl. Frisk men inte mjäkig och absolut inte syrlig. Som helhetsintryck väldigt kraftfull, smakrik och potent veteöl men inte svulstig och burdus. Det ena fatet blev stående i lagringsfrysen i flera månader men höll sig precis lika bra som det första.
| W40 (Ljus veteöl av sydtysk typ) | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Batchsize: 60.00 L
Total amount of malt: 14065 g
If steeping, remove grains, and prepare to boil wort
Total amount of hops: 92 g
Recommended starter size: 1.65 L / 771.8 Billion cells. BrewNotes |
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Tysk pils – poolfyllaren (P38)
Jag ligger återigen nästan ett halvår efter med rapporteringen av mina bryggäventyr på grund av en stor mängd resor så det känns lite extra konstigt att skriva om att fylla barnens uppblåsbara pool, samtidigt som höstlöven sakta faller av gren i mörkret utanför det regnstänkta köksfönstret. Den här tyska pilsnern ville jag hålla lätt i kroppen och göra lite extra sommarlätt genom att bara använda pilsnermalt och syramalt, för pH-värdets skull. Humlen var 36 IBU endast Tettnanger så det skulle kunna passera att kalla detta för en SMASH beroende på ens tankar om syramalt. En lite annorlunda variant av humleschema fick komplettera med first wort hop dvs, halv bitterhumle i redan vid utmäskning 78°C, en till halv bittergiva vid 60 min (edit: missade detta vid första publiceringen) och sedan ingen humle igen tills whirlpool och cirka 80°C. Att ha humlen i som FWH sägs ge en mjukare beska trots samma totala IBU-värde men för att kunna slå fast det skulle jag behövt brygga samma öl parallellt med hela bittergivan på 60 min. Jag kan konstatera att beskan är stor och samtidigt mjuk i provsmakningen nedan men hade den varit det även om humlen åkt ner i kokande? Nej det vet jag inget om…
Att ha i halva bittergivan före uppkok gör oavsett att det inte går att skumma av uppkoket utan att samtidigt fiska upp bittergivan igen vilket känns oerhört dumt. Alltså fick jag passa mig lite för överkok initialt när skumnivån steg. Humleschemat där inget spännande skulle ske på en hel timme gjorde att ungarnas lilla Rusta-pool åkte upp i trädgården. Två flugor i en smäll tänkte jag, så när poolen skulle fyllas och vörten kylas så fick allt vatten passera genom kylmanteln på Braumeistern som ett experiment för att se hur kallt det går att få ner vörten med sommarvarmt kranvatten. Jag lyckades få ner 50 liter vört ända till 13,6°C men då gick också cirka 2100 liter vatten åt (vatten som ändå skulle fylla poolen så inget slöseri).
Jästen denna gång blev WLP860 som påstås vara Augustiners jäst men jag har börjat ta liknande information med en nypa salt sedan det kom fram att W3068 inte är Weihenstephaners veteölsstamm de faktiskt använder till veteöl och att 34/70 inte är den de jäser sin lager med. Jästen har något sorts ursprung därifrån vid något tillfälle historiskt men det är inte samma jäst som används i produktionen idag och därför inte superintressant att som hembryggare använda vid klonförsök. Därmed inte sagt att w68 eller w34 är dåliga jäststammar, de är riktigt bra, men det är alltså inte den jäst som används av bryggeriet. Så om WLP860 är Augustiners eller någon gång bakåt i tiden kommit från Augustiner på något sätt? Vem vet, återigen… Lite fler gråa hår men inte nödvändigtvis så mycket klokare.
Vattenbehandling med en kladdig förkultur i bakgrunden.
Reklam för Brewmasters utmärkta ekologiska malt.
Inmäskning igenom att sänka ner ett fullt maltrör i syrereducerad vätska.
Alla filter på plats och krukan fylld till bredden.
Mäskprogram avklarat med en modifierad hochkurz.
I med halva bittergivan direkt efter maltröret lyfts upp.
Grönt hotbreak ändå.
Kallvatten in från botten. Varmvatten upp genom slangen och ut till badbaljan/Rustasmurfpoolen.
Vid 1.014 och cirka 4-5 °Ö kvar att jäsa flyttade jag grönölet till fat för spundning/kolsyrejäsning.
Provsmakning
Ljust halmgul öl med medelhögt skum som inte är överdrivet hållbart.
Doften är initialt massivt gräddig med fina halmiga malttoner. Den doften är dock ganska flyktig och en tydlig citrusarom från humlen tar över med stort, fräscht intryck.
Humlen ger även en mycket fin och elegant örtighet och “generisk nobel humle”.
Smakmässigt dominerar citrus tydligt. Beskan är det bra tryck i men den stryker samtidigt medhårs och är i balans med övriga smaker. Beskan är lång och mjuk, dock hög.
Kroppen är lätt men munkänslan är mycket len likt vete (eller silke).
Eftersmaken är torr och krispig samt lång.
Alkoholen är välintegrerad och kolsyran hög.
Inga felsmaker…
Kommentar:
God, krispig och välbalanserad tysk pilsner som är en trevlig törstsläckare trots hög beska. Kanske något endimensionell i sin helhet och även i ljusaste laget. Mycket god men inte wow. Somrig!
Recept (nu med korrekta humlegivor)
| Pils P38 (poolfyllaren) (Tysk pilsner) | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Batchsize: 51.00 L
Total amount of malt: 12000 g
If steeping, remove grains, and prepare to boil wort
Total amount of hops: 300 g
Recommended starter size: 4.62 L / 958.4 Billion cells.
|
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Tvåhundra liter Sommarhelles med Brewtools B80Pro (H28)
Jag har tidigare enbart förlitat mig på tvåstegs infusionsmäskning med mitt stora bryggverk. Det innebär att värma upp allt mäskvatten för att använda en del till första mäsksteget (63°C) och sedan efter 30-60 min fylla på med mer varmare vatten för nästa steg (72°C). Denna procedur har jag gjort eftersom jag inte har någon värmare i mäsktunnan utan bara i vörtkokaren. Jag har med hjälp av Beersmith fått fram rätt temperaturer för att kompensera för maltens temperatur och hamnat tillräckligt nära mina önskade temperaturer. Det jag däremot inte testat med stora systemet är att laka men ändå hålla syrenivån nere. Jag har gjort en mindre lakning till en sidosats s.k. partigyle men det är en en annan femma.
Det jag ville testa med denna bryggning var dels att stegmäska med HERMS-metoden som jag gjort en gång tidigare med min enorma kylspiral i en kastrull. Nu har jag inte kvar kylspiralen längre så istället tog jag hjälp av Brewtools B80Pro men även för att kunna använda HERMS-vattnet för att laka med efter mäskningen var avklarad. Allt detta med så goda lågsyrebryggningstekniker som möjligt. Eftersom Brewtoolsbryggverket inte har en HERMS-slinga (tänk fastsvetsad kylspiral) och jag som sagt inte har någon kylspiral längre så använde jag istället Brewtools motströmskylare med två olika flöden. Vörten från mäsktunnan cirkulerades två botten, via motströmskylaren, till toppen av mäsken med hjälp av min Riptidepump. Motsatta flöde, det värmande flödet, gick från det 10°C varmare vattnet i Brewtools genom kylspiralen och tillbaka. För att styra temperaturen satte jag Brewtools på att styra vattentemperaturen genom att mäta på utgående vört efter kylspiralen. Genom lite klurigt kopplande av slangar behövde jag aldrig byta några slangar för att ändra flödesriktningar utan när mäskningen va färdig så vred jag på två av trevägskulkopplingarna och flödet från vörten dirigerades om till vörtkokaren och flödet från Brewtools (”stegmäskningsvattnet”) till toppen av mäsktunnan för en långsam flödeslakning.
Det var teorin och tanken bakom men hur fungerade det i praktiken?
Jag matade både mäskvattnet och HERMS/lakvattnet med 50/50 sockerjästblandning för en 30°C-vila dvs syrereduktion. Jag märkte att Brewtoolspumpen drog lite luft i på grund av tungt motstånd så jag fick kämpa en del med att få dit en slangklämma för att begränsa denna läcka. Troligtvis blev motståndet eller längden på flödet för tungt/långt. Vid första inmäskning hamnade jag lite högt i temperatur eftersom jag missbedömde hur lång tid det tar att krossa 43 kilo malt. Temperaturen sänktes effektivt till 63°C med några liter vatten från lakvattnet som just då höll en lägre temperatur. Eftersom min mäsktunna är kraftfullt isolerad så sjunker temperaturen i mäsken väldigt långsamt och stödvärme behövs ytterst lite. Det var inga som helst problem att hålla 63.0°C genom hela betaamylasrasten men att höja temperaturen nio grader var lite segare med endast 10°C varmare i HERMS-slingan. Brewtools med sina 6kw elpatron fick gå för full effekt men dess inbyggda PID gjorde att temperaturen i mäsken inte sköt över när den närmade sig måltemperaturen. Styrningen av mäsktemperaturen var helt lyckad med andra ord. Redan efter betaamylasrasten låg SG på 1.049 och vid första flytten till vörtkoket 1.054. Vörten klarnade till kristall redan efter 15 minuters mäskning så recirkuleringen genom lauterhelixen eller främst maltbädde fungerade utmärkt. Lakningen sänkte totala SG till 1.049 vid uppkok och total kokvolym bestämdes till 185 liter genom att avsluta lakningen där, jag vågade inte ha i mer vört i koket. Trots den stora mängden vört behövdes bara 2/3-del av effekten från min 10kw-elpatron i vörtkokaren för att få ett lagom rullande kok. Eftersom det innebär att en fas av tre är avstängda så blir det inte 2/3-del av 10.000 watt (6.600 watt) eftersom antalet volt sjunker. Effektstegen blir istället en fas = 3,3kw (230V), två faser = 5kw (200V) och tre faser = 10kw (230V). Efter vörtkoket lät jag vörten vila i en whirlpool i 30 minuter. Vörten ut till alla jäshinkar blev kristallklar och bryggdagen blev lyckad. Disken med alla slangar och två kylare tog knäcken på mig och jag var helt färdig med släckt lampa i bryggeriet först 14.45, knappt utan några pauser längs vägen.
Utvärdering bryggmetod/bryggverk
Jag är imponerad över hur effektivt de två flödena fungerade och hur stark Brewtools var på att sköta uppgiften. Självklart får det anses som både overkill och slöseri att låta en så fin maskin sköta en så enkel uppgift som vattenvärmning men så var detta endast ett test. Mängden vört från koket är mer än jag vanligtvis kan förbruka inom rimlig tid men även för att kunna få brygga i den takt jag vill. Sommarens alla fester, inkl midsommar då jag bjuder på öl till ett större sällskap), rättfärdigade dock en storbryggning även om den inte var optimal att jäsa. Jag har helt enkelt inte en anpassad jäs- och lagringskapacitet för denna satsstorlek och tillsammans med den belastande mängden disk så kommer jag avvakta innan jag försöker mig på denna setup igen.
En liten firmwareuppdatering mitt i allt är ju alltid trevligt. Snabbt och smidigt tack o lov.
Själva flödet går att beskriva som en liggande åtta där knuten eller mittpunkten är det hermetiskt tillslutna mötet genom motströmskylaren. Vänsterloopen runt Brewtools med varmvatten och högerloopen runt mäsktunnan där Riptidepumpen recirkulerar vörten. Att det är lite fler slangar med i bild beror på den senare flytten till vörtkokaren (t.v.) och lakningen.
Sommarens andra projekt, måla golvet. Det tar bara 15 minuter att göra slarvigt men ändå blir det så sällan av. Jag har ingen förklaring till varför.
Mitt flytande lock har här fått sig en slangnippel för returflödet vid mäskning men även lakning. På undersidan sitter en bricka som fördelar ut vörten under vätskenivån så flödet inte skjuter ett hål rakt ner i mäskbädden.
Saltvägning med enbart kalciumklorid och antioxin SBT.
Reklam för Brewmaster Swedens ekologiska terroirmalt.
43 kilo torrvikt ser inte så mycket ut i den 220 liter stora mäsktunnan men trots min stora maltkvarn med påbyggnadsdel/förlängning till påmatningstratten så behövde jag fyra separata krossningar för att reda ut det hela.
Mäskroder modell större. Mycket nöjd med denna pjäs som jag köpt från Humlegården.
Inmäskad med allt vatten från vörtkokaren. Lakvattnet befann sig i Brewtools. Omrörningen gav en del skum men inte farligt på 210 liter mäsk.
Eftersom detta kan anses som en testomgång så laborerade jag med olika temperaturer, effekter och hastigheter på pumparna. Jag var tvungen att byta plats på två kontakter under Brewtools för att sladdarna skulle räcka så det som står som ”Pump” är egentligen utgående flöde efter HERMS-slingan.
Vörtens utseende precis vid start.
Återförandet av vört till toppen av mäsktunnan.
Korrekt mäsktemperatur ner på decimalten (bryggarhumor eller pappahumor?). Jag kontrollmälte även i mäsktunnan och den höll samma.
Här kunde jag ha satt ner Target-temperaturen för att inte skjuta över men jag började närma mig nästa mäsktemperatursteg så jag valde att sänka hastigheten på HERMS-vattnet istället, något som gör denna metod unik jämfört med klassisk HERMS.
Vörtens genomskinlighet efter betaamylasrasten.
First wort dvs den första vörten från mäskningen och innan den spätts ut genom lakningen. Eftersom jag mäskade tyskt och tunt så var den varken så koncentrerad eller mörk i färgen.
Ungefär en tredjedel av mäsktunnan tömdes innan lakningen kopplades på och nivån hölls jämn genom att låta de två pumparna leverera samma flödeshastighet.
Snötvits uppkok.
Vörtkoket.
Efter koket. Bra koagulering av proteinerna, dels tack vare pH-sänkning när 10 minuter av koket återstod men även på grund av Sedisol C som fungerar som flytande Protafloc.
Kylningen gjorde jag med min Blichmann Therminator plattvärmeväxlare för dess grymma kyleffekt även om det innebar extra disk jag inte behövde denna dag.
Ungefär 120 liter fick jäsa kallt och styr i min jäskyl som börjar sjunga på sista versen. Resterande vört fick gå i den inte tillräckligt svala matkällaren, tyvärr.
Lyckad virvelvört även denna gång.
Provsmakning
Halmgul öl med enormt fluffigt och krämigt skum.
Elegant örtig humle på medel nivå tillsammans med gräddig malt och stor brödighet.
Doften är ren och frisk, utan felsmaker.
Ljus malt dominerar smaken och det finns lite ärtskotssfräschör i en komplex sammanflätning med maltskal.
Beskan är låg (korrekt för stilen) men balanserande.
Medelhög kolsyra.
Alkoholhalt bra UA.
Stor och fyllig munkänsla med stor kropp. Låg restsötma. Ren eftersmak.
Kommentar
Hela ölet är i en ytterst bra balans där inga smaker sticker ut och helheten är väldigt len och lättdrucken. Absolut inga toner av fruktestrar/kryddfenoler/karamell/DMS/acethaldehyd eller andra otrevligheter. Precis så ren, lätt men tydligt maltig och kärleksfull som bara en riktigt bra helles kan vara. Trots mängden blir denna öl inte långlivad kan jag lova!
| SommarHelles22 (H28) (Helles) | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Batchsize: 183.00 L
Total amount of malt: 41956 g
Fly sparge with 79.04 L water at 78.0 C
Total amount of hops: 250 g
Recommended starter size: 28.26 L / 3207.2 Billion cells. BrewNotes |
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Franz Weißbier (W39)
Detta är det femte försöket att få fram en sydtysk veteöl som påminner om Franziskaner HefeWeißbier. De tidigare försöken och bakgrundshistorien kan ni läsa om med start på W34 och allt som heter ”WXX – Franz” på sidan Bryggningar och recept. Min senaste veteölsbryggning var en sorts paus i denna resa för variationen i kegeratorns skull men den pausen hade jag aldrig tagit om jag visste det jag visste inför denna bryggning. Jag kan inte avslöja så mycket detaljer men nyligen träffade jag en ytterst erfaren bryggeriarbetare i ett annat ärende och det kom fram att personen i fråga tidigare varit chef för produktionen på bland annat Franziskaner! Bryggeriarbetaren satt inne med i princip all fakta om både ölet och dess produktion men jag var tvungen att lova att inte dela med mig av alla detaljer, inte helt ovanligt när giganter som AB InBev är med i matchen. Jag kan däremot gå in på en helt osannolik del som jag fick nypa mig i armen när jag hörde; Franziskaner innehåller (enligt min källa) mindre än 50% vetemalt! Jag har sett från två olika material direkt från Franziskaner där de själv hävdar att de använder 2/3-delar vete men detta ska alltså inte vara fallet. Min första kommentar till min källa var ”men det måste ju vara minst 50% vete för att ett öl ska få kallas veteöl, enligt Reinheitsgebot”. FEL!! 50-procentsregeln är en seglivad myt och det står faktiskt ingenting om veteöl i Biersteuergesetz, som är det korrekta namnet på den moderna tyska lagen som reglerar vad en dryck får innehålla för att bryggeriet ska få skriva Bier på etiketten och ölet ska säljas i Tyskland (exportöl har andra regler). Övriga intressanta fakta från Biersteuergesetz inkluderar bland annat att det är okej att använda majs, ris och socker i öl (sista endast i överjäst) men det vill tyska bryggerier helst prata tyst om. Torrhumling är däremot inte ok i någon öl! Nog om Reinheitsgebot och tillbaka till receptet. Om någon vet varifrån 50%-regeln kommer ifrån eller har mer fakta i ämnet, kommentera gärna!
Receptet
Till att börja med kan jag även avslöja att originalreceptet är inte skrivet i sten utan kan justeras (till en viss specifik procent) under året efter råvarupriser och råvarutillgång. Inte den charmigaste faktan men heller inte helt förvånande från en stor ölfabrik. Franziskaner innehåller alltså alltid mindre än 50% vete (exakt siffra får jag inte uppge) och därefter pilsnermalt som behövs för enzymernas och av produktionstekniska skäl (maltskalen). Men finns det någon rostad malt i (om ni minns historien om mitt rostade korn och Carafan) för färgens eller smakens skull? Nej, ingen rostad malt finns med. Inte heller någon karamellmalt och absolut ingen Sinamar (färgextrakt framställd från mäskad Carafa-malt)! Några nävar Münchnermalt är med men det ger ytterst lite färg.
Mitt samtal med min källa behövde återgå över till ämnet jag hade träffat personen för men det fanns en hint om dekoktionsmäskning vilket i princip är standard för veteölproduktion i Bayern, eftersom vetet är svårarbetat och behöver hjälp med proteinnedbrytning och (enligt vissa) viss konverteringen av stärkelsen. Dekoktionsmäskning ger ett färgbidrag på vörten från maillardreaktioner i kokprocessen och även från oxidering vid hanteringen men det sistnämnda gäller främst mindre bryggerier och inte de stora ölfabrikerna. Traditionellt i Bayern gjordes tre dekoktioner men få bryggerier idag gör mer än två. Processoptimerare som Ab InBev skulle säkerligen kunna använda sig av endast en enkeldekoktion eller skippa det momentet helt men då finns det inte en chans att nå de 13 EBC som ölet ska ha, enligt data jag fått från bryggeriet. Jag vet inte hur många dekoktioner Franziskaner faktiskt använder men baserat på färgen skulle jag ockulärt gissa på två. Det som motsäger två dekoktioner är den totala mäsktiden på tre timmar, hinner man verkligen en dubbeldekoktion på den korta tiden?
Jag har testat dekoktion flertalet gånger genom åren men inte sida vid sida mot infusionsmäskning så jag kan inte bedöma hur stor smakskillnad det blir mer än att jag aldrig blivit blåst av stolen eller ens tyckt (min dåliga subjektiva uppfattning) att det skulle vara motiverat att fortsätta laborera med dekoktion. Sedan 2016 då jag gick ner mig i lågsyrebryggningsträsket har intresset för ”LoDO-dödaren” dekoktion i hembryggarskala varit minimal från men sista ordet från min sida är säkerligen inte sagt. Att göra dekoktion med Braumeistern är långt ifrån optimalt och något som garanterat skulle ge mig huvudvärk i form av kladd och spilld mäsk så jag valde att skippa det momentet just denna gång, to be continued…
Jag bryggde denna weißbier på Braumeister #BM10 för enkelhetens skull. Jag gjorde en klassisk veteölsstegmäskning med 44°C i 15 minuter (ferulasyrarast), 63°C i 45 minuter (betaamylasrast), 72°C i 30 min (alfaamylasrast) och slutligen en utmäskning på 78°C i 10 minuter. Den sista rasten känns allt mer svår för mig att motivera som hembryggare och jag har i många perioder skippat den. Anledningen till att större bryggerier ”mäskar ut” och dödar enzymerna är för att betaamylas inte ska ändra sockersammansättningen under den segdragna lakningen men varför skulle den göra det när den denatureras redan vid 71°C? Att mäsken skulle bli mer lättflytande vid 78°C jämfört med 72°C och därmed underlätta lakningen ger jag inte heller mycket för.
Vörten såg ren och fin ut från mäskningen och jag gjorde en mindre sköljning av maltröret för att få ihop den volym som krävs för att fylla ett 9l-fat (som rymmer närmare 10l enligt mina mätningar). Jag kokade vörten 60 min med endast en bittergiva till de 12 IBU som Franziskaner ska ha. OG landade på 1.050 dvs tre °Ö högre än de 11,75°P som originalet har (avrundas till 11,8 på vissa etiketter) så något bättre utbyte än förväntat. Jag kylde vörten till 20°C med den ytterst smidiga kylmanteln innan vörten flyttades till ett 19l-Corneliusfat för jäsning. Fatet använde jag inte för att tryckjäsa i utan endast för att kunna jäsa utan ljuspåverkan i det rum i huset som för säsongen lämpade sig bäst för weißbierjäsning, jäskylen var upptagen med annat. Jäsningen tog 4-5 dagar där sista gick i stängt fat för kolsyrebildningen. Därefter flyttade jag ölet till ett syrebefriat 9l-fat för två veckors lagring innan första provsmakningen.
Jag vill ju variera mina ölbilder lite och på sommarhalvåret kan jag fotografera utomhus. Det gick sisådär bra denna gång kan man säga så jag gick in igen.
Provsmakning
Gyllengul kraftigt dig öl med stabil Stockholmsvit skumkrona.
Doften är mycket fruktig med främst banan men lite inslag av sött äpple (dock ej acetaldehyd/gröna äpplen eller etylhexanoate/röda äpplen).
Maltdoften är komplex och tydligt jordig med inslag av maltdamm och stor vanilj. En lättare örtig kryddighet finns i bakgrunden.
Veten doftar smörgåsrån men där finns även en lättare gummidoft och inslag av jäst.
Smaken är maltig med stora brödiga toner (vetelimpa).
Ölet har låg restsötma med frisk syrlig smak. Mycket lättdrucket.
Balansen mellan beska, sötma och syra är perfekt.
Hög kolsyrehalt med mjuk dock stor munkänsla.
Alkoholhalten är i balans.
Eftersmaken lång.
Kommentar
Mycket gott och friskt veteöl med härliga vetetoner (!) och en god fruktighet där estrar och fenoler är i balans. Smaken är tydligt fylligare än doften.
Utvärdering av klonförsöket
I ärlighetens namn inte känna några större likheter med Franziskaner även om detta var ett mycket gott veteöl. Trots all min fakta kring originalet har jag inte kommit närmre och just nu känns det som jag är tillbaka på ruta ett. En av mina teorier är att bryggprocessen bidrar med betydligt mer smaker än receptets detaljer eller finlir i maltnotans komposition. Dekoktion är helt klart något som jag måste laborera med till just detta öl men jag tror jag måste ta en paus och fundera kring varför jag ens kämpar med denna klon. Det finns många veteöl som är väldigt intressanta smak- och profilmässigt, är det inte mer intressant att följa min egna resa?
Reklam för Speidel Braumeister.
Reklam för den goda ekologiska vetemalten från Brewmaster Sweden som jag använde denna gång.
Vörtprov taget före lakningen för att kunna bedöma färgen. Vetemalt ger inte disig vört är enkelt att konstatera.
Sista lakningen fick droppa av i kastrullen jag tidigare värmt lakvatten i.
Kylning till jäsningentemperatur eller strax under.
Redo för flytt till fat för primärjäsning.
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Helles (H27) i #Braumeister10
Det finns två inriktningar eller sätt att tänka på när det kommer till Bayersk Helles; antingen kan den vara ljus, briljant, elegant och med balanserade lätta maltsmaker eller så kan den gå åt ett rustikare, lantligare, brödigare och guldigare håll. Den sistnämnda brukar vara vanligare hos mindre bryggerier och ofta är denna typ av helles lite mer humlad, mindre filtrerad och med lite lägre kolsyrehalt men det är en generalisering.
När min standardhelles blivit allt lenare och lättdrucken har jag byggt upp ett sug på en helles med aningens mer klös i och då menar jag varken överdriven beska eller alkoholhalt. Större kropp med maltsmaker som är mer åt skogaholmslimpa än rostbröd. En av justeringarna jag gjorde receptmässigt i denna öl var att ta en mörkare Münchnermalt vilket ger förvånansvärt lite färgbidrag. Humlen flyttades till lite senare i koket och OG ökades från 1.048 till 1.050 (var planen). Receptet var 92% pilsnermalt, 4% Münchner2, 4% syramalt, stegmäskad 63c 45m, 72c 30m, 78c 10m. OG 1.050, FG ca 1.008, 24 ibu Perle och Tettnang (60/15 min), massor 34/70 på 10c. Lagring 0c.
En elegant Helles tycker jag verkligen förtjänar lågsyrebryggning men det tror jag inte är möjligt att åstadkomma i Braumeister 10 (BM10) på ett enkelt sätt på grund av dess lilla storlek. Jag har förvisso inte testat men hela tanken med lilla bryggverket var för min del att kunna brygga oerhört enkelt, snabbt och smidigt och de tre värdeorden rimmar uselt med lågsyremetoden. Jag arbetar med andra ord inte för att ta fram en sån metod för lilla bryggverket utan de får de stora ta hand om. Denna rustikare helles skulle garanterat smaka bättre genom lågsyremetoden men när det nu inte var aktuellt kunde jag lika gärna laka, vilket jag ändå alltid gör i BM10.
Före lakningen hade jag ett SG på 1.055 och efter lakningen och precis före uppkok låg den på 1.052, dvs. alldeles för högt. Jag har dock lärt mig genom säkert 100 bryggningar att det inte går att lita på en refraktometer just vid uppkoket. Jag har inte fått det bekräftat men min teori är att vörten inte är homogent blandad och att sockret är mer koncentrerat vid ytan. Jag har testat att röra om och även väntat till 5 min av koket passerat men det blir inga stabilt trovärdiga mätvärden ändå. 10.000kr-frågan är då varför jag fortfarande mäter SG vid uppkok. Det har jag inget svar på.
Vörten vid uppkok såg fin och genomskinlig ut men skummet från druvbildningen var inte lika fin på grund av oxidering. Även denna bryggning skedde en blåsig vårdag så jag blev tvungen att hjälpa koket med en improviserad isolering i form av en handduk för att få bra rullande kok. Efter kok körde jag en whirlpoolstand (även kallad hopstand) på 80°C i 20 min för att få ut andra typer av humlesmaker än de som kommer från koket. Kylningen med kylmanteln gick snabbt ner till 20°C men det är varken rimligt eller hållbart att försöka få ner temperaturen till 10°C så vid 20°C skickade jag vörten till jäshink och in i kylen. 10,5 liter blev det av denna bryggning och ölet blev (och smakade) såhär:
Provsmakning
Gyllen öl med lätt disighet (och mycket kondens på bilderna). Skummet är vitt och ytterst stabilt.
Doften är maltigt sädig med stora brödiga inslag. Lättare vaniljtoner finns i bakgrunden. Humlen är citrusfräsch men ihop med en mindre träig ton drar den åt grapefrukt. En tydlig men mindre blommighet finns i bakgruden.
Smaken är mycket fyllig med stor maltighet trots medel kropp.
Beskan är tydlig men i balans.
Kolsyran är på bra nivå liksom alkoholstödet.
Eftersmaken är lång men något rivig.
Kommentar
En mycket god helles av det kraftigare och robustare hållet. Trots att malten är tydligare än humleinslagen så har den för kraftfull humlearom där en örtighet/träighet blir för dominant. Jag ville ha en tydlig humleprägel på denna men åt det lättare hållet, nu blev den tung och något bråkig.
Vägning av kalciumklorid för en kalciumhalt på cirka 70 ppm. Min våg börjar ge upp efter många års trogen tjänst, knapparna svarar dåligt.
Redo för inmäskning.
Receptet på bilden stämmer inte med vad som ska i bryggverket. Jag använder recepten enbart som mäskscheman i nuläget.
Malthjärta eller malt-helskägg? Bra krossad blev den iallafall.
Till hälften inmäskad/omrörd. Det är lite pilligt i lilla gulliga Braumeister-10an så man får vara lite försiktig för att inte få malt utanför röret.
Omrörd och med alla filter på.
Mäskprogrammet färdigt och maltkorgen ska lyftas ur.
Avrinning och lakning medan bryggverket jobbar sig upp till kok.
Även denna bryggning var det kastvindar ute så för att hjälpa koket lite tog jag till isolering.
Jag brukar sällan mäta kokslutets PH men det var bra även denna gång.
10 liter i hink men jag hade nog kunnat få ut en halvliter till om jag hade orkat.
Bryggningen avslutad och dags för sista disken. Jag diskar hela tiden det som är färdiganvänt för dagen så vid denna tidpunkt återstår endast bryggverket. Med denna lilla maskin är disken lika enkel som med en vanlig pastakastrull.
Jag kylde till 20°C med kylmanteln men jästen var så pigg att kylskåpet inte riktigt hängde med så mina inställda 10°C blev en del 12°C initialt. OG var 1.050 så något fel gjorde jag med Tilten men eftersom det var fem bryggningar och tre månader sen så jag minns inte riktigt vad.
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Helles (H26)
En självklarhet som säkert många (inklusive mig själv) stundtals glömmer är att sociala medier alltid befinner sig någonstans på skalan mellan fiction och verklighet. En del förskönar sig själva eller sina semesterbilder med appar, kanske retuscherar bilder på sig själva så allt ser perfekt ut medan andra helt enkelt enbart visar upp det snygga, glada och lyckade. Även exkluderandet av den mindre lyckade sidan, t.ex. snutkaffet i väntrummet och inte bara snygglatte för 70 spänn är en sorts tillrättaläggning av verkligheten. För min del här på bloggen kan tillrättaläggningen handla det om att välja bort mindre snygga bilder eller att välja att inte fota bakåt i bryggeriet där det ser ut som ett helt vanligt stökigt garage. Det jag däremot aktivt tänker på för att balansera vågen är att inte försköna smakbeskrivningar på mina öl eller måla upp mina bryggdagar som bättre än vad de är. Detta inlägg blir ett praktexempel på detta för denna bryggning gick käpprätt åt skogen.
Efter att ha bryggt ganska många ljusa lager med tydlig humleprofil och sist en tysk pilsner med rejäl humlebeska planerade jag för en helles med utpräglat maltfokus där de sädiga, brödiga och gräddiga smakerna skulle dominera. 16 IBU från Spalt select skulle definitivt inte överskina mitt bevarande av maltsmakerna resonerade jag glatt. Recept och metod var spikade in i minsta detalj och jag förberedde bryggverket kvällen innan med vatten som fick syrereduceras under natten med hjälp av jästätarmetoden. Alarm på bryggverk och bryggare sattes till 04.30 respektive 06.00. Här ska bryggas maltig helles så det skriker om det!
Det jag inte hade med i beräkningen var de fyra tidigare veckornas frekventa resande med två resor till Tyskland (München!), en till Trento och en till Oskarshamn. De hade uppenbarligen satt sina spår i mig även om jag inte märkte det just denna gudsförgätna morgon. Jag malde malten på 1,25mm och den såg toppen ut. I med malten i maltröret, sänkte ner och rörde sedan om noggrant men försiktigt. På med övre filterdiskarna, sista mäskvattnet och slutligen tryckte jag igång mäskprogrammet på Braumeistern. Oftast brukar jag lägga på mitt flytande lock redan innan jag startar pumparna men det gjorde jag inte denna gång utan av någon märklig anledning tänkte jag istället att jag skulle titta någon sekund på det moln av vört som likt ett spöke tränger upp genom övre filtret första sekunderna. Det var tur jag stod där och glodde som ett fån för spöket uppenbarade mycket riktigt men inte genom filterna i toppen utan istället längs utsidan av röret, nerifrån botten.
Hade mäsken satt igen sig direkt och blivit en tjock klump? Hade jag fel inställning på pumparna? Nej, de stod på läge 2,5 av 7 så de borde inte kunnat pressa ihop bädden så pass mycket att enda vägen att fly var från botten. Då ser jag plötsligt något rött i ögonvrån. ”HEL€#”#&%#”#€” Jag sa så många fula ord och svordomar vid detta tillfälle att rövsmör hade kunnat vara ett av Skatteverkets gladeligen godkända förnamn i jämförelse. På min lagringsfrys låg nämligen den röda bottenpackningen till maltröret och hånskrattade åt mig. Den hade jag i min trötthet glömt att sätta fast på maltröret, så det som skedde nu var att ingen cirkulering skedde genom malten utan bara nere i botten av bryggverket. Utan åtgärd skulle detta inte ge ett uruselt utbyte utan inte bli vört överhuvudtaget. Suck. Skulle jag bara avbryta och strunta i bryggdagen, dumpa/diska/duscha? Börja om från början med ny malt? Nej det skulle bli tokigt med resten av dagens schema. Räddas det som räddas kan!
Jag lyfte upp maltröret långsamt så vörten inte skulle plaska i onödan, även om lågsyreloppet stupade redan på startlinjen. När mycket av vörten (ja ja, kalla det vatten istället) lämnat maltröret kunde jag få upp röret på ett galler lagt ovanpå Braumeistern. Men hur skulle jag få dit packningen egentligen, det går ju inte utan att tömma all malt och vända uppochner på röret? Lösningen blev att lyfta röret med vinschen ytterligare 5 cm och att min fru fick placera packningen under med precision. Sedan sänkte jag ner maltröret ner i packningen som justerades allt eftersom för att hamna rätt. Tillslut satt den på plats. Eftersom jag toppat upp bryggverket med vatten ovanför maltrörets höjd fick jag tömma ut 15 liter vatten igen för att kunna sänka ner maltröret och sätta fast de övre filtren. Hela det här ångestframkallande panikåtgärdsmomentet tog säkert en halvtimme så när jag väl kunde släcka lampan i bryggeriet och ta paus i väntan på att Braumeistern skulle stega sig igenom alla raster, funderade jag återigen på att bara dumpa skiten och diska. ”Men men, det blir nog öl ändå” tänkte jag och drack en liter kaffe, minst.
Utbytet blev dåligt och jag inser i efterhand att jag borde ha rört om i mäsken igen efter nedsänkningen men det tänkte jag inte på just då i min ilska. Jag hade siktet inställt på 1.046 men fick bara 1.041. Jag räknade ut att jag skulle behöva 800g strösocker för att nå mina 1.046 men jag skippade det. ”Nu ska jag bannemig dricka mig igenom två fat folköl och tänka på röda packningar genom varenda liten klunk” muttrade jag för mig själv med gubbig röst. Jag fick dessutom bara ut 50 liter till uppkoket, vilket jag borde reagerat på när jag tömde dravet som var oerhört tungt och fullt med vört men det gjorde jag inte. Bädden hade komprimerat sig från lyften helt enkelt och utbytet blev därefter. Smakmässigt blev inte ölet någon höjdare men absolut drickbart, som bäst… Det var den hela smakbeskrivningen det.
Det fina i kråksången är att jag lärde mig något, även om det var en sån liten löjlig detalj som en packning och att det gäller att ha vaknat innan man (jag) mäskar in.
Reklam för Brewmaster Swedens ekologiska malt.
Där har vi den. Packnineg jag hoppas aldrig glömma igen.
Mitten april innebar något varmare vört men mitt tålamod var också slut vid det här laget så nu skulle skiten till jäsningen bara.
Vörten såg ful ut också…
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Tysk Pils med ökad beska (P37)
Efter ett antal bryggningar med balanserade smaker kände jag ett sug efter lite riv och rejält med beska. Den ökade beska ville jag dessutom uppnå genom en rad olika receptförändringar, inte bara större 60min giva humle. Om vi börjar med vattnet så bytte jag den maltfokuserande kalciumkloriden (CaCl) mot den strävare kalciumsulfaten (CaSO4). Jag har egentligen svårt för kalciumsulfat för jag tycker det väldigt lätt blir en kärv och pudrig smak som jag kan känna på ett kvarters avstånd men det var så länge sedan jag använde den så jag ville ändå prova. Som förändring nummer två så sänkte jag vörtstyrkan (OG) ca 5 pinnar ner till 1.043 för att få ett något svagare öl alkoholmässigt, eftersom detta även lyfter beskan. Sötma tävlar med beska så därför förlängde jag betaamylasrasten till 60 minuter för att maximera utjäsningsgraden och ge ett torrare öl. Av samma anledning skippade jag helt karamellmalt. I koket hade jag 440 gram humle varav 40 gram Magnum på 60 min som redan där gav 33 IBU. Slutligen, efter halva jäsningen, hade jag i enzymet fungalalfaamylase (FAA) som brukar ge 3-4 pinnar extra utjäsning genom att bryta ner längre sockerkedjor. FAA ska dock inte förväxlas med produkter som Ultraferm som innehåller amyloglukosidas (AMG) och ger en nästan fullständig utjäsning vilket blir fel i pilsnersammanhang.
Jag hade problem med att få denna öl så genomskinlig/blank som jag hade önskat så någon bild tog jag aldrig på den (bilden ovan är alltså en annan öl). Jag gjorde heller inte någon regelrätt provsmakning utan nöjde mig med följande reflektion till min loggbok: ”Humlen tar över maltsmaken fullständigt. Hade hellre sett örtighet än dominerande citrussmaker. CaSO4 är aldrig gott! För besk.”
Jag ville ha en besk, tysk pilsner och det fick jag också. Ibland blir det dock lite för mycket av det goda…
Mmmm, smaken av gips.
Reklam för den svenskodlade och svenskmältade ekologiska malten från Brewmaster Sweden.
Kanske lite väl grovt krossad malt men den var iallafall lättbryggd.
Maltröret med nykrossad malt nedsänkt innan omrörning.
Efter omrörning.
Efter det något längre mäskprogrammet.
Snövitt skum vid uppkok.
Sedisol C från Brew Tek Nordic som hjälper till att flockulera proteiner i slutet av koket på samma sätt som Protafloc.
Sena givorna humle.
Rostfria jästanken från Speidel, still going strong. Faktum är att den ser som ny ut invändigt eftersom jag aldrig rengjort den mekaniskt (svamp/borste) utan bara låtit PBW eller liknande rengöra den med min fattvättare.
Humle och druv efter whirlpoolen havererat och flutit ut.
| P37 Beskare pils (Tysk pilsner) | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Batchsize: 55.00 L
Total amount of malt: 11832 g
If steeping, remove grains, and prepare to boil wort
Total amount of hops: 440 g
Recommended starter size: 2.82 L / 754.9 Billion cells. |
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Ljus Weißbier (W38)
Efter att ha bryggt en rad halvmörka veteöl med fenolfokus kände jag mig sugen på att brygga en ljus med esterfokus, snarlik det recept jag har med i boken. Med lite starkare vörtstyrka på 1.050 och kraftig utjäsning siktade jag på ca 5,4% abv för att få lite mer riv i den. Veten dubbelkrossades även denna gång eftersom krossen var ställd med större spaltbredd men det blev endast ett uns bättre än vid ett varv igenom och malten flög igenom med rasande fart.
Min bryggvana med #BM10 är nu så pass stor att reptilhjärnan ibland tar över och jag inte tänker igenom varje moment. Medan jag mäskade skulle jag värma lakvattnet till 78°C så jag behövde mitt 16A-uttag där Braumeistern satt, även fast den bara drar 1200 watt. Men Braumeistern har resume-funktion vid strömavbrott så ut med sladden och in i nästa eluttag. Inga problem utan ”press to continue”. Vid uppkok började det blåsa kraftiga kastvindar ute och jag fick inte till så bra rullande kok när vindarna letade sig ner genom ventialtionsröret och svalkade vörtytan. Jag har inte någon isolering till bryggverket så det finns ingen marginal där heller. ”Inga problem, då går vi till köket” tänkte jag och bar upp bryggverket dit vilket faktiskt inte var speciellt tungt. När sladden sen åkte i så var det inte tal om någon ”resume” utan ”God dag och välkommen (ditt pucko)” så att säga. Det var tur jag var i början av koket så jag kunde sätta en extern timer, mitt i mäskningsprogrammet hade det varit lite tråkigare. Om brygggverket glömde på grund av för långt strömuppehåll eller för att det var två stycken strömuppehåll vet jag inte men det kan vara bra för er Braumeisteranvändare där ute att tänkta på att funktionen inte är 100% tillförlitlig, utan bör ses som en räddare i nöden.
Att koka i köket fungerade toppen men IKEA-köksblandaren (som jag hatar) vi köpte vid renoveringen har inte några externa gängor så ingen gardenaadapter där inte. Alltså bar jag ner bryggverket till bryggeriet igen för kylning.
Provsmakning
Halmgul, kraftigt disig öl med hög fluffig skumkrona. Direktreflektion att färguträkningen i Beersmith måste blivit tokig denna gång, den ser väldigt ljus ut.
Doften är oerhört dominerad av fruktestrar men där banan återfinns på medel nivå som mest. Istället finns stora dofter av persika och aprikos. Även en tydlig citronmint-ton (CitronTulo för er som minns) finns i bakgrunden tillsammans med äpplemos (ethylacetat dvs. röda äpplen, inte acetaldehyd som är gröna äpplen och klassas som felsmak).
På fenolsidan finns en del vitpeppar (medel) tillsammans med kryddnejlika (medellåg).
Smaken är även den fruktig och med en viss sötma som är svår att särskilja från estrarna. Lättare maltsmaker balanserar men en tydlig syra stör helheten.
Beskan är låg, kolsyran hög.
Eftersmaken och munkänslan är lätt kladdig men ölet är lättdrucket.
Kommentar
En väldigt vårfrisk och fruktig öl som blev ljusare än planerat men framförallt syrligare. Härliga fruktestrar på hög nivå men jag hade önskat att isoamylacetat (banan) skulle dominerat. Min teori till den störande syrligheten är att jag inte kunnat dosera mjölksyran vid kokslut så bra. För en 10l-sats kan jag inte använda mitt medicinmått (lite graderad plastkopp som följer med flytande medicin) utan jag bör använda pipett framöver. PH efter kok låg på 4,8 så 0,2-0,3 för lågt även om just veteöl tenderar att vara just i det lägre spannet.
Mäskvattenvärmning.
Reklam för Brewmaster Swedens vetemalt.
Här syns att de skallösa vetekornen inte är delade i riktigt så många bitar jag vill.
Inmäskad och redo för start.
Lakvattenmängden denna gång.
Smidigt att ha med sig Braumeistern i mobilen. Jag hade önskat att det vore en app och inte en hemsida men man kan inte få allt.
Utmäskning och lakvattenvärmning.
Kok under köksfläkten. Träskivan är där för att fördela ut vikten mot spishällen så glaset inte ska spricka, något som skedde 1 månad senare ändå pga en annan incident…
Bra fart på koket!
Och tillbaka till bryggeriet för kylning med kylmanteln.
Flytt till jäshink och syresättning.
Lek med slutartid på kameran. Det som för blotta ögat ser ut om ett laminärt flöde är i själva verket en rad droppar.
Kalibrering och provsmakning av Franziskaner, min senaste halvmörka veteöl (i mitten) samt denna ljusa.
| W38 (Ljus veteöl av sydtysk typ) | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Batchsize: 12.00 L
Total amount of malt: 2762 g
If steeping, remove grains, and prepare to boil wort
Total amount of hops: 20 g
Recommended starter size: 0.84 L / 149.4 Billion cells. |
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Senaste kommentarer