Lindhs Helles på Warbro kvarns pilsnermalt
Förra bryggningen misslyckades jag med att förvärma vattnet till Braumeistern med dess egna timer. Till mitt försvar finns inte funktionen beskriven i manualen då den tillkom nyligen genom en firmwareuppdatering som dessutom är beta. Nu har jag förstått hur funktionen fungerar och nej man ska inte trycka på select-knappen i bilden ovan för det förbigår timern utan man ska bara låta den räkna ner. Det man däremot ska göra är att ta höjd för den tid det tar för vattnet att värmas upp för när timern är nere på noll så är det inte dags för inmäskning som jag uppfattat det utan då är det motsvarande ”select-knappen”, dvs. ”ventilation of pumps” och start av värme. Så vill jag mäska in när jag vaknar klockan 06.00 är det lämpligt att sätta timern på 05.00. Det här är ju så självklart så jag får skämmas men så är det ju med det mesta i livet när man väl lärt sig det. Lite märkligt är det att så många har läst mitt inlägg om timern och låtit bli att rätta mig… Max temperatur att sätta för första inmäskningssteget är 85°C vilket är lite för lite för mig. 98°C hade varit perfekt eftersom jag förkokar inmäskningsvattnet för att driva ut syre. Jag har föreslagit denna mjukvaruändring till Speidel som tar det till sin lista på eventuella förbättringar/justeringar. Man kan ju trots allt göra precis samma sak, värma från kranvattenkallt till kokande, i manuella läget så säkerhetsrisken med timern eller att starta värmningen från annan plats via wifi är den samma.
Denna bryggning var en del i utvärderingen av den lokalproducerade pilsnerbasmalten Balder från Warbro Kvarn som jag skrivit om här. En bra ölstil för att utvärdera basmalt är Bavarian helles som med stor andel basmalt, knappt några specialmalter, väldigt låg humleprofil, helt renjäst och utan bismaker från jäsning, estrar eller fenoler verkligen låter basmalten ta för sig och spela förstafiol. Denna variant av helles har 96% basmalt och 4% Carahell vilket motsvarar Paulaners Hell och Spaten. Det finns stora bryggerier som Weihenstephan som gör gudomlig helles med upp till 8% Carahell men då måste lågsyrebryggningen sitta perfekt, annars tar sötman i karamellmalten över på ett jolmigt sätt. Det finns även de som kör helt utan karamellmalt och med en del Münchenermalt istället, t.ex. HB. Just receptet för en helles är faktiskt underordnat brygg- och jästeknik då minsta fel kommer märkas i slutprodukten. Exempelvis adstringens kommer vara mycket svårare att märka i en IPA eller Tysk Pilsner än i en Helles eller Hefeweizen.
Bryggningen startade 04.14 med att jag sov. När jag vaknade vid 6-tiden kollade jag mobilen och mycket riktigt var vattnet 85°C så jag gick över till manuella läget och fortsatte värmningen till 100°C (103°C inställt) medan jag tog en dusch och drack nymalt kaffe. Malten krossades på 0,8mm i min 3-roller Monstermill MM3 och jag mäskade in med min påhittade motsvarighet till underlet, dvs att malten är i bryggverket och vattnet fylls på underifrån. För att göra detta smidigt i ett enkärlsbryggverk som Braumeistern så fyller jag malten i maltröret när det vilar på avlastningspinnarna halvt upphissat. Sen sänker jag ner maltröret väldigt långsamt (ca 3-4 minuter) med hjälp av min väldigt billiga vinsch från Biltema. Därefter rör jag om i mäsken men försöker att inte störa ytan vilket bildar skum dvs. syresättning. Just denna gång ville jag testa att inte röra om väldigt lite för att se om det blir mindre skum efter hela mäskprogrammet och det kan jag lova er att det blev! Det blev inte mindre skum utan det blev absolut INGET skum! Syrenivån (DO) låg på 0,8 ppm som högst men utan möjlighet att mäta sulfitförbrukningen så är inte analysen av mäskningen komplett men absolut en fingervisning. Som jag skrev i förra inlägget fick jag låg mäskeffektivitet vilket absolut en lägre omrörning bidrar med men även att maltsorten inte är lika ”modern” eller förädlad som de vi är vana att brygga med. Jag kommer röra om ordentligt vid nästa bryggning för att utesluta den parametern i utvärderingen av Balder. PH-värdet stabiliserade sig på 5,6 under mäskningen vilket är 0,2 enheter högre än jag brukar få med Weyermanns Barke men den är å andra sidan 1,1 EBC mörkare så det är helt rimligt. Dock är jag nära min övre gräns för mängden mjölksyra jag kan tillsätta under mäskningen så ljusare basmalt vill jag helst inte använda eftersom jag mäskar med allt vatten på en gång (full volume no sparge). Hur mycket mäsktjockleken och salter påverkar pH i mäsken har jag testat omfattande här om någon vill gå djupare i det ämnet men för utvärderingen av Balder så får den godkänt utan frågetecken i detta avseende.
Mäskprogramsmässigt återgick jag till mitt beprövade program utan proteinrast och vörten blev kristallklar igen jämfört med förra gången där jag skrev mer om proteinrasten. Kort sammanfattning; proteinrast i högre temperaturspannet kan/bör ge mer genomskinlig vört i slutändan, men så verkar det alltså inte alltid vara. Jag skulle behöva labba mer med detta för att med säkerhet dra slutsatser men det får bli i framtiden. Jag skippar den tillsvidare för alla öl utom weißbier.
Utmäskning, värmning till kok och själva koket genomfördes utan skillnader eller avvikelser. Kylningen däremot gick lite segare än vanligt och det märks att kranvattnet är varmare nu när utomhustemperaturen ligger runt 27°C. Jag har funderat ett tag på att köra andra halvan av kylningen med hjälp av ett isbad och en pump istället och när jag tänkte efter lite så insåg jag att jag har all utrustning för att göra det, varför har jag inte testat det innan för? Allt som behövs är en 1/2″ npt slangnippel och en slangklämma så kan min Mark’s Kegwasher-pump få ytterligare ett användningsområde. Jag återkommer självklart till detta då det är högaktuellt att vara snål med vatten i denna, numera, regnfattiga del av landet.
Jäsningen kom igång nästan direkt eftersom jag inledde bryggdagen med att mata min förkultur med lite ny vört. Det fick jästen att vakna till liv och börja arbeta frenetiskt, det gick verkligen att se hur de kämpade i e-kolven. Det är ett tråkigt extrasteg att koka vört och kyla under bryggdagen men kan absolut göra skillnad om man brukar ha laggtider för jäsningen, ska brygga något extra starkt eller jäsa kallt.
(english)
On my last brew session I failed to preheat the mash water using the Braumeisters own timer. To my defense, the function is not descbribed in any manual since it’s recently added and even a beta update. Now I have figuered out how the timer works and NO, you should not press select (look att the image above) because that foregoes the timer. Just let it count down and you’re all good. What you want to do is to take into account the time it takes for the water to heat because when the timer hits zero, you’re not ready for mash in, you are in for the waiting game letting the Braumeister get from tapwater cold to whatever your preffered mash in temperature is. In other words, when the timer is up, the Braumeister hits the “select button” for you. So as an example; If I want to get up at 06.00 to start my mash in, I set my timer to 05.00 since I know it takes about 45-60 minutes to heat my volume of 70 liters. This is kindergarten class embarrassing for me but you live and learn, everything is easy once you know how it’s done. But it is a little strange that so many of you have read the post and no one told me how to use it properly… The maximum temperature for the first mash in step is 85°C which for me, since I preboil my mash water, is on the low side. 98°C would be perfect so I could just go down to my brewery and start my 10 minute boil to drive out oxygen. I have suggested a change to 98°C (not 103 for saftey reasons) to Speidel and they have added it to their “suggestions box”. For me, being able to heat the water to 98°C with a timer is the same safety hazard as using wifi to manually make it start.
This brew session was a part of my evaluation of the (for me) locally produced pilsnermalt Balder from Warbro Kvarn which I wrote about here. A good beer style to evaluate base malt with is the Bavarian Helles with its large amount of basemalt in the grain bill, few caramalts, very low hop profile, always clean fermented and without any esters, fenols, DMS or other off flavours. The base malt really gets to shine here. This version of my helles has 96% basemalt and 4% Carahell which corresponds to Paulaners Hell and Spaten. There are other large breweries like Weihenstephan, who makes amazing helles, with up to 8% Carahell but I you brew that at home you need to have your LoDO-game strong, otherwise the cloying sweetness will take over. There is also some helles brewers that skip Caramalts all together and use Munich malt instead, like HB. This recipe formula for a helles is actually less important then the brewing and fermentation technique since it will all show up in the final product. For instance, astringency will be a lot harder to notice in an IPA or a german pils than in a helles or hefeweizen.
I started this helles brewday at 04.14 by sleeping. When I woke up at around 6 I check my cell phone and the Braumeister remote software and yes, the temperature was 85°C so I switched over to manual mode and 103°C while I took a shower and had some freshly grinded coffee. My Monster Mill MM3 3-roller was set at 0,8 mm and I did my mash in using the Braumeister converted underlet technique where I fill the malt pipe with grains and slowly lower it (3-4 minutes) into the preboiled mash water using a manual winch. Then I stir the mash very gently and try to avoid any foaming whatsoever. This particular brew session I wanted to see if a very minimal stir would generate less foam after the mash program and it was shockingly 100% foamless!! The dissolved oxygen level was at 0,8ppm at the highest thru out the mash cycle but since I have no means to measure sulfite consumption that doesn’t tell me the whole story about how successful the mashing was but the visuals of it gave me a big thumbs up! As I wrote in my kast post I got a low efficiency this brew day and it could absolutely been related to the stirring even if this historic pilsnermalt is not as high in extract as modern malts. I will stir properly the next brew session to be sure. The pH stabilized at 5,6 during the mash and that’s about 0,2 higher than with Weyermann Barke pilsner malt which is my usual basemalt. Barke is on the other hand rated at about 1,1 EBC darker that Balder so some pH difference was expected. I’m reaching my upper taste threshold limit on lactic acid so this could be a potential problem with lighter beers like the german pils. I mash using the (full volume no sparge)-method which gives med about 0,1-0,2 pH units higher than a thicker mash according to my test results.
The mash program this time was back to usual after my last experiment with a protein rest and I got crystal clear wort again compared to my last brew day where I wrote about the pros and cons of protein rests. Short summary; a protein rest in the upper region can/should give you a clearer wort in the end, but it doesn’t seem like it always does. I would need to do some more testing to be absolutely sure but in the meantime, the protein rest will only be used in my brewery for hefeweizen.
Mash out, heating to the boil and the boil itself was conducted without any deviations. The cooling of the wort went slow which is usual this time of the year with warmer tap water. I will try to make an ice bath and circulate with my Mark’s keg washer pump next time. I have all the parts needed but for some strange reason not tried it once! I will try this next time since this part of Sweden haven’t seen any rain this summer just like last year.
The fermentation jump started since I started the brewday by feeding my yeast culture. Those little critters went bananas and it was easily visible how much activity peaked in there. It is an extra step to boil and cool some wort on the brew day but it can really help shortening lag times and boost a cold och strong fermentation.
Förkokning, denna gång enbart med Braumeisterns 3200 watt. Preboil, this time without accessories
Basmalten som var dagens ”hjälte” eller kanske snarare huvudperson. The basemalt that was the main focus this time.
Dags för inmäskning med underlet-metoden (”fylla-på-vatten-underifrån-metoden”?). Jäshinken på golvet med nymald malt töms i maltröret som står i Braumeistern i ”utmäskningsposition”. Sen tar jag vinschen och kroken som knappt syns i taket ovanför huvan i bild för att sakta sänka ner maltröret och malten i vattnet. Time for mash in with the underlet methos (”add water from below). The bucket on the floor with freshly crushed malt is added to the malt pipe that sits in the Braumeister in ”mash out/lauter position”. Then I take the winch that is somewhat visible abouve the extraction hood in the image above and I lower the malt pipe slowly into the preboild water.
Protoypdelarna v.2 för lågsyrebryggning ligger redo för användning på Bac brewings tunna filterdisk och den hårda originaldisken. Nya prototypdelar är påväg från Tyskland i detta nuet men kanske hinner jag brygga en gång till med v.2 eftersom det kliar i bryggfingrarna. Prototype parts version 2, ready for a LoDO-brewsession together with the Bac Brewing disc and the hard original disc. I have the version 3 parts on my way from Germany but I will probably not get them until after next brew session, I need to fill up my inventory of beer in this heat!
Den krossade malten med hela och fina skal samt minimalt med mjöl. The crushed malt with the whole husks.
Ordningen denna gång; mjuka filtret, hårda filtret uppochned med en gummilist runt, en lös mutter runt mittpinnen, prototypplattan som säkrar maltröret, prototyplåsmuttern i uppochnedvänt läge och slutligen mashcap:en. This time I first added the soft Bac brewing filter, the hard filter upside down with a rubber hose around it, a loose nut for keeping the filters down, the prototype maltpipe holder, the prototype nut upside down and finally the mash cap.
Detta är resultatet av mäskniningen denna gång. Kristallvört och absolut inget skum!!! Jämför det med nästa bild från förra bryggningen som även den var väldigt lyckad skummässigt: This is end result of the mash program this time. Crystal clear and ZERO foam! Compare this with the next image from the last brew (with protein rest) that also was very successful with low foaming.
Som ni kan se är vätskenivån den samma. Skillnaden receptmässigt fram tills kokmomentet (vilket är det vi jämför här) är 96/4 pils/carahell på övre bilden och 93/7 pils/Münchener på undre. Min starka misstankte är att proteinrasten står för skillnaden i genomskinlighet. As you can see, the liquid level is about the same and the recipe between the brews are very similar (96/4 pils/cara and 93/7 Pils/Munich) so my educated guess is that it’s all because of the protein rest
Här ville jag bara visa hur fin vörten var efter mäskningen. Wort clarity test before the boil
Syrenivån efter hela mäskprogrammet. Dissolved oxygen level after the mash program.
| H10 – Lindhs Helles | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
| Batchsize: 56.00 l OG: 1.045 SG FG: 1.010 SG Alcohol by volume: 4.7 % Bitterness: 24.8 IBUs Color: 6.8 EBC
Total amount of malt: 12.00 kg
If steeping, remove grains, and prepare to boil wort
Total amount of hops: 150 g
Recommended starter size: 5.78 l / 942.7 Billion cells. |
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Warbro kvarn – Balder ekologisk pilsnermalt
Det är inte ofta jag provar nya malttilverkare och det är definitivt inte ofta som det dyker upp nya svenska maltsorter. Därför är det extra kul att det senaste tillskotten av producenter ligger i närheten av där jag bor och att deras fokus är på ekologiska grödor av högsta kvalité. Warbro kvarn AB är ett familjeföretag i Sköldinge strax utanför Katrineholm som specialicerat sig på ekologiska spannmål och med fokus på kulturspannmålssorter. De arbetar med hela kedjan från odling, förädling till försäljning och har även en liten gårdsbutik. Odlingen sker på ett 20-tal gårdar i Mälardalsregionen via kontraktsodlare för att få en jämn skörd men viss produktutveckling sker på den ca 30 hektar egna odlingsbara mark på Linds gård där företaget numera ligger.Företaget grundades 2003 av Kerstin Björklund och hennes man men för att börja historien i rätt ände får vi backa bandet till 1984 då familjen Björklund (Gisela) köpte Rosa Kvarnen med omkringliggande hus vid Varbro, en plats där man samlats för att mala sedan börja av 1600-talet. Det nuvarande huset byggdes 1783 men övergick från att vara kvarn till bostadshus 1967. Själva odlandet började småskaligt med dinkel och efter att ha visat upp denna, vid den tiden, ovanliga gröda på några mässor grundades Warbro Kvarn HB 2003 med endast en gröda och 6 artiklar i sortiment. Verksamheten växte med åren och de gamla lokalerna blev snart för trånga så 2012 flyttade familjen Björklund till ett ombyggt gammalt svinhus på Linds gård i Sköldinge ca 7 km bort. De senaste tio åren har sortimentet därefter stadigt ökat och idag erbjuder man dinkel, emmer, enkorn, nakenhavre, naketkorn, råg, vete och mältat korn för öltillverkning. Hösten 2017 började Warbo Kvarn att tillverka malt av det korn som ansågs bäst på 40-talet, sorten Balder. Balder har sitt ursprung från Gotland där man under första halvan av 1900-talet korsade olika framgångsrika kornsorter där den mest betydelsefulla linjen med bästa odlingsegenskaper och kvalité fick namnet Gullkorn. När växtförädlingsföretaget Svalöf registrerade kornet 1913 korsades det senare till fyra nya sorter där Balder var en av de. Kornet slutade odlas allt eftersom andra sorter tog över för allt slutligen försvinna. Tills nu, när Warbo kvarn återupplivat sorten.
Den nyinköpta mältningsanläggningen för ca 7 miljoner kr är från Kaspar Schulz (som även gör bryggverk) i Bayern, hela processen från gröda till malt är ekologisk och målsättningen är att producera ca 10 ton malt i veckan. Maltsortimentet består förutom av basmalterna pilsner och pale ale av karamellmalt, chokladmalt, havremalt, vetemalt, rågmalt, dinkelmalt och emmermalt. Jag kommer fokusera på pilsnermalt i min utvärdering som sträcker sig från malning, mäskning och färdigt öl.
Warbro kvarns malt finns förutom i gårdsbutiken i Sköldinge även hos Humlegården. Priset för en säck på 25 kg ligger på 499kr hos Humlegården men kilopriset för lös malt är 29kr vilket ger 725 kr för 25 kilo, alltså finns det mycket pengar att spara via storsäck. För ekologisk malt är Warbros något billigare än Weyermanns på 559kr.
Jag har bryggt en gång med Balderpilsnermalten vilket jag kommer redovisa i detalj i nästa inlägg. Någon skillnad på krossning eller inmäskning jämfört med Weyermans pilsnermalt eller Barkemalt märkte jag inte men jag fick ett 0,2 enheter högre pH (5,6) än med Barke (5,4) vilket till hälften bör motsvara Balders något ljusare EBC på 2,9 för just denna säck. Doften och smaken på malten och vörten var lätt jordig med fina spannmålssmaker. Enligt tillverkaren ska man räkna med något lägre extrakthalt (mäskeffektivitet för oss hembryggare) eftersom detta är en äldre maltsort än de moderna som odlas runt om i Europa idag. Vid min testbryggning fick jag ca 3°Ö lägre än beräknat men jag måste brygga minst en gång till för att kunna bekräfta en sådan avvikelse då mängden omrörning av mäsken kan spela en stor roll i sammanhanget. Warbro kvarn skriver att som kompensation för något lägre extrakt ”har maltkornet mer smak och andra positiva egenskaper som moderna kornsorter ofta saknar”. Vilka positiva egenskaper som syftas på är oklart och smakskillnaden återstår att se. För att på bästa sätt utvärdera basmalten bryggde jag en Helles där enda andra maltsorten förutom Balder pilsnermalt var 4% Weyermann Carahell. Bryggningen gick väldigt bra och jäsningen var igång kraftfullt inom 12 timmar så det finns all förutsättning för en bra utvärdering av ölet (och malten) om en dryg månad.
Malten levereras i en papperssäck som inte tål samma tuffa tag som Weyermanns säckar och är lite svårare att återförsluta. Om plast eller papper gör skillnad för långtidsförvaring låter jag vara osagt.
Bara på toppen av den öppnade säcken kunde se och plocka ut en del orenheter i form av andra grödor. I så liten procentsats bör det inte ha någon smakpåverkan. Några gruskorn/småsten kunde jag varken se eller höra i min 3-valsade kross. Nr 4 från vänster i bild är ett vanligt maltkorn som referens.
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Pils 12
Jag gjorde ett nytt försök att låta Braumeistern värma upp mäskvattnet med den inbyggda timern som finns i senaste mjukvaruuppdateringen men eftersom det inte finns någon manual till beta-firmware (samt stress) misslyckades jag även denna gång. Jag programmerade in ett 85°C program enligt översta bilden ovan och då började bryggverket räkna ned (bild 2) så där tänkte jag att det var igång. Det jag inte kopplade var att man måste trycka select en gång till för att faktiskt starta, något som t.om. står tydligt på displayen. Det som händer då är dock tyvärr inte en delay på hela programmet utan enbart på elen till värekällorna. Dvs. pumpventilering med efterföljande cirkulering drar igång och fortsätter köra. Hur bra det är för pumparna att stå igång en hel natt låter jag vara osagt men jag hade helst låtit de vara stilla just för denna funktion. Eftersom jag alltså vaknade upp med kallt vatten i bryggverket värmde jag även med min extra doppvärmare och det tog ca 45 minuter till stormkok för 6400 watt på 70 liter och en kanna kaffe i magen.
Receptmässigt skiljde sig inget från mina senaste pilsnerbryggningar då det receptet ”sitter”. Processmässigt däremot ville jag pröva att addera en proteinrast på 55°C i 20 minuter för att verifiera om vörten blev mer eller mindre genomskinlig mot mina senaste gånger där jag kört utan (ett modifierat HochKurz-program) och fått enormt genomskinlig vört. Så här skriver jag om proteinrasten i min bok:
Proteinrasten kan delas i två raster efter de enzymer som är aktiva där, proteinas (55–59 °C), som delar längre proteinkedjor till mellanlånga, och peptidas (45–53 °C), som delar mellanlånga proteinkedjor till små. Förutom proteinuppdelning är proteinrasten även bra för att bilda fria aminosyror till vörten, vil ket jästen gillar i jäsningen. Som bryggare vill vi inte ha de längsta proteinkedjorna, som kan ge upphov till disighet och sämre hållbarhet på ölet. Däremot vill vi ha kvar mellanlånga proteinkedjor som ger ett bra och hållfast skum, så därför är det bra att undvika allt för långa raster i temperaturspannet 43–53 °C. Kortare raster på 10–20 minuter runt 55 °C är ett bra startläge att testa sig fram med.
Proteinrasten kan ge vissa fördelar med vetemalt eller ljusa pilsnermalter med förbättrad lakning och genomskinligare öl i slutändan, men rasten är i de flesta fall onödig eftersom dagens moderna malt är så bra modifierad att proteinrasten inte ger någon jättestor effekt.
Jag hade inte förväntat mig en sån dramatisk skillnad som det blev! Vörten var förvisso helt fri från partiklar och fin i övrigt men helt klart med disig. Eftersom jag inte får plats med ytterligare ett steg i mitt mäskprogramm programmeringsmässigt i Braumeistern skippade jag utmäskningen på 78°C. Om den kan ha bidragit till denna skillnad är svårt att säga men jag tror inte det var stärkelse kvar i vörten efter en timme i betaamylas-området och ca 30 minuter i alfaamylas (73°C). Jag gjorde tyvärr inget jodtest som hade kunnat styrka min tes på grund av oerhört tråkiga familjeomständigheter som uppstod mitt under bryggningen.
Bortsett från disigare vört så lyckades jag för första gången att genomföra mäskningen helt utan något skum dvs. med mindre syrepåverkan! Det enda jag kan tänka mig är att extra försiktig in- och utmäskning gett resultat. Jag la 5 minuter extra på vardera moment men rörde om ungefär lika noggrant som jag brukar. I övrigt skippade jag all sorts lakning eller omhändertagande av överbliven vört och för att förenkla ytterligare flyttade jag all vört till en av mina 60l-plastjäshinkar. Syresättning med ballongvisp och en rejält jästslurry.
Denna bryggnings mäskprogram.
Jag har mätt ut och gjort hål i min isolering till Braumeistern för att kunna koppla vatten till kylmanteln. Jag tänker att isoleringen även hjälper till att kyla effektivare då inte bryggeriets luft behöver kylas. Om det ger någon faktiskt skillnad i praktiken vet jag inte men det blev mindre kondens iallafall.
Resultatet som behöver finliras lite till för att bli snyggt. Jag testade att göra hålet med borr men det finns nog bättre sätt för snyggare kanter.
Värmning till förkok av mäskvattnet. Min bryggbänk på hjul är tillbaka men bägge har sina för och nackdelar.
Även denna bryggning skedde enligt ”lågsyremetoden” för att få fram de eleganta maltsmakerna jag är så förtjust i.
Jag testade att montera prototyp-filterdiskarna i den ordning som Speidel rekommenderat men på nya Braumeistern är gängorna på mittpinnen inte likadana som på den äldre modellen så jag lyckades inte få ihop det. Ska jag köra på den varianten måste jag kapa 1 cm på ”hatten” på den hårda filterdisken (se kommande bilder). Här monteras prototyp-delen som ersätter ”låspinnen” först.
Sen det mjuka filtret (detta är Bacbrewings filter och inte originalfiltret).
Sen hårda filtret där ni ser att röret eller hatten som jag kallade den nyss hindrar gängorna att komma upp. Alltså kan jag inte låsa fast allt med skruven som är anpassad till mash cap:en.
Mash capen på plats och nu skulle alltså skruven fått låsa diskarna men mash cap:en skulle kunna röra sig fritt ca 5 cm. Istället plockade jag bort allt och tog det i samma ordning som jag brukar dvs mjukt filter, hårt filter, lås-disken, skruven och mash cap:en.
Lite skum som letat sig upp under mäskprogrammet.
Den disiga vörten efter mäskprogrammet. Notera frånvaro av skum!!
Ut med malten och en kvarts vila på pinnarna för att samla all vört.
Det ser ut som jag skulle laka med kastrullen högt placerat men så blev det alltså inte.
Mysbild på drav.
Flytt till jäshink.
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Speidel Wort Pump Device
(scroll down for english) Många hembryggare placerar sitt bryggverk eller sin kokkastrull högre än sin jäshink så de bara kan öppna kranen och låta gravitationen flytta vörten. En högt placerad Braumeister är dessutom extra problematisk eftersom det blir en obekväm höjd att lyfta maltröret på. Som grädde på moset ska man lyfta en uppåt 60 kg (liter) tung jäshink till en jäskyl efter bryggningen. Alla dessa problem kan man lösa med den hyfsat nya “Wort pump device” (WPD) från Speidel. Den använder sig av Braumeisterns egna pumpar för att flytta vörten via en silikonslang till valfri plats.
WPD består av fyra adapterpluggar, en metallpinne, en tappkran och en silikonslang på ca 2 meter. Pluggarna sätts i in- och utloppen till pumparna i botten på Braumeistern så att röret passar i de två inre hålen. Pluggarna i yttre hålen är för att undvika, eller iallafall minska, mängden druv vid flytten. Vad tappkranen fyller för funktion förutom att fästa i slangen är högst oklart eftersom pumparna aktiveras på kontrollpanelen.
Vid mina tester av WPD tycker jag att styrkan på flödet varit bra och det är inga problem att flytta vört en längre sträcka. Den stående vattenkolumnen innan pumparna inte orkar är ca 110 cm från botten av bryggverket vilket är ganska högt. Installationen är mycket simpel och kvalitén hög, allt är rostfritt. Tappkranen är Speidels standard med 3/4” BSP så jag kunde inte låta bli att testa lite varianter, nämligen min sprayboll för CIP-rengöring. Pumparna klarar av att få bollen att snurra men inte tillfredställande i min värld. Mark’s Keg washer-pumpen som jag använder annars är starkare än de två BM-pumparna tillsammans men jag testade skruvhatten till Mark’s pumpen istället för sprayboll vilket förvandlade Braumeistern till en väldigt dyr fontän! Både platta originallocket och huvan gav en jämn fördelning av vätska och alla väggar blev genomblöta. Så istället för Mark’s Kegwasher kan jag med andra ord låta Braumeistern göra rent sig själv!
WPD finns att köpa hos Humlegården och kostar 1590 kr för BM50-modellen och 1090 för BM20-modellen eller hos Speidels webshop.
Many homebrewers layout their brewery to have the brew kettle on a higher point then their fermenter so they can just open the tap and let gravity move the wort from the brew kettle to the fermenter. Placing the kettle high is aspecially problematic with the Braumeister 50 since the lifting of the malt pipe becomes harder when the Braumeister is high up. Another difficult step in the brewing process is the lifting of 60 litres of wort when the fermenter is to be placed in the fermentation refrigerator. Both theese problem can be avoided with the fairly new “Wort pump device” (WPD) from Speidel. With it, you can use the Braumeisters own pumps to move the wort thru a hose to the fermenter.
The WPD consists of for adapter plugs (two for the BM20), a metal pipe, a tap and a silicone hose. The plugs goes into the inlets and outles on the bottom of the Braumeister so the pipe will fit but also to avoid trub and hops in the wort transfer. I’m not sure about the function of the tap except for fitting the silicone hose since you start and stop the pumps (and the wort flow) with the control panel.
When testing the WPD I found that the pumps have no problem getting the wort to far away places. The height of the water column is about 110 cm from the kettle inside bottom before the flow stops but that applies to the opening, pretty high. The installation/usage is pretty simple and the build quality is high with all stainless steel. The tap is the standard BM tap with 3/4” BSP so I couldn’t help my self testing a few other accessories, namely my spinning spray ball for “CIP-cleaning”. The pumps are able to get the ball to spin but not enough for me. The Mark’s keg washer pump is stronger than the two BM pumps but then I tried the Mark’s pumps screw cork (or hat in lack of better word) and that made a very expensive fountain of the Braumeister! I tried with both the original Braumeister lid and my hood and they both worked nice with totally wet kettle insides. So instead of putting the Mark’s pump in the Braumeister after a brew session, I can just add the WPD and let the Braumeister clean itself! The WPD is available in Sweden at Humlegården (and cost 1590 SEK for the BM50 version and 1090 for the BM20 version. ) and from the Speidel Webshop for 160 vs 105 Euro.
The tap is just screwed on the stainless pipe by hand. No tools necessary.
The adapter plugs. The flat end is positioned down.
One adapter is put in the hole. The one most to the left is a bit tricky to position due to the heating element.
On the pipe is two pieces of metal that goes over the BM middle rod. A small marks indicates in which direction/angle the pipe goes down to ”hit” the adapters.
The indicators should point towards you.
And the pipe is placed over the adapters.
The pipe is fastened in position by the usual wingnut or other screw.
Turn on the pumps and turn the tap to transfer the wort. Simple as can be…
The ”manual”.
Measurement of the standing water column. One cm higher and the flow stops.
Here is a shorter silicone hose just to show you the flow speed.
Sprayball attached via a 3/4-1/2″ reducer bolt.
The spray was difficult to show you without getting my self wet but it was too weak to evenly spray the entire inside of the Braumeister.
The ”cap” of the Mark’s Keg Washer pump.
Look, I made a nice fountain!
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Hippo – Mottrycksfyllare
Det var länge sen jag fyllde flaskor direkt från ett fat. Med mina Hefeweizen har jag gått över till spundning (kolsyrejäsning med extrakt kvar) eller i värsta fall klassisk flaskjäsning med sockerlag, men för öl som lagrats i fat har jag använt mig av ghetto fyllaren; en 30 cm lång ölslang med en silikonpropp på. Ghettofyllaren fungerar likt en mottrycksfyllare med uppbyggt tryck i flaskan med DIY-designen gör den mer lämplig till någon enstaka flaska än en hel batch på 40 liter. Som en av mina vinster på SM vann jag en rejäl mottrycksfyllare som heter Hippo och som jag tänkte skriva om i detta inlägg.
Hippon tillverkas av Alltab och utvecklaren (ingengören?) Ulric Thunström bosatt i Nyköping. Den är mestadels gjord i eloxerad aluminium förutom själva fyllardelen som är av rostfritt stål. De minsre delarna är tillverkade av SMC och är industrikvalité. Hippon är en så kallad mottrycksfyllare vilket betyder att man först fyller sin flaska med ett tryck i form av CO2 vilket gör att ölet flyttas till flaska utan skum och med minimal förlust av kolsyra. Som en bonus kan man även blåsa ur flaskan med CO2 först för att minska oxidering, ofta kallat “purge”. För att allt detta ska fungera behöver trycket i flaska och fatet vara det samma och man behöver ha en T-koppling på sin kolsyreslang. En slang till fatet och en till mottrycksfyllaren. Manualen rekommenderar 2.0 bar men jag har flaskat med mitt standardtryck på 1.2 bar med perfekt resultat. Här får man labba lite själv. Så här fungerar det att flaska med Hippon:
1. Ta en desinficerad flaska och tryck den upp och in i Hippon så den låses fast av silikonpackningen uppåt och aluminiumbasen nedåt.
2. Justera det rostfria fyllarröret så det nästan når botten men inte helt ända ner.
3. Vrid på den gråa ratten till höger för att fylla flaskan med CO2.
4. Stäng den lilla gråa skruven (justerbar dumpventil) på vänster sida så den inte släpper ut flaskans innehåll.
5. Släpp ut flaskans innehåll genom att trycka på svarta knappen till vänster samtidigt som flaskan fylls på med ny CO2 några gånger (purgea).
6. Låt flaskan fyllas med CO2 så ett tryck byggs upp och stäng den gråa ratten till höger.
7. Öppna partykranen på toppen av rostfria fyllarröret och öl kommer nu sakta fylla flaskan underifrån.
8. Justera fyllningshastigheten genom att vrida på gråa skruven till vänster.
9. När flaskan är fylld, stäng av partykranen. Lyft flaskan upp och ut för att ta bort den.
10. Innan flaskan är helt borttagen, fyll på en sista skvätt med öl via partykranen så det bildas skum i flaskhalsen istället för luft.
11. Sätt genast på en kapsyl.
Designen och fyllningsmetoden kanske verkar krånglig såhär i text men den är faktiskt väldigt enkel; sätt in en flaska, spola ur med CO2 några gånger, fyll flaskan med öl via mottryck först och slutligen lite utan. Färdigt!
Jag har fyllt ett gäng flaskor och är väldigt imponerad av byggkvalitén. Med mitt paket fick jag en uppsättning kopplingar så jag kunde välja hur jag skulle koppla in kolsyran, snyggt! Det är väldigt enkelt att fylla flaskor utan något som helst skum, helt utan justeringar. Som en bonus, och med hjälp av Ulric, har jag utvecklat en metod att via Hippon kunna göra en “Triple Vacuum Purge”, en proffsfyllarmetod som jag grovt beskrivit hur det går till i min bok men inte lyckats genomföra själv förens nu. Jag kommer gå igenom den metoden i ett senare inlägg.
På den negativa sidan var manualen lite rörig, den är lite för låg för champagneflaskor även om högre baspinne finns som tillbehör och slutligen anser jag att Hippon behöver skruvas fast i ett bord för att vara enkel att manövrera. Allt som allt ger jag Hippon ett väldigt högt betyg och jag har inte sett någon hembryggarfyllare som varit i närheten kvalitétsmässigt. Den är åt det dyrare hållet men man får vad man betalar för, professionell kvalité! Hippon finns att köpa via Alltabs webbshop för 2495 kr och på samma ställe finns även en del tillbehör och reservdelar.
(english)
It’s been a long since I filled bottles from a keg. With my Hefeweizens I rely on spunding (carbonation with remaining extract) or in worst case the classical suger addition in the bottle (bottle fermentation) but for beers already in the keg it’s been up to the ghetto-filler; a 30 cm long beer line with a silicone cork. It works as a counter pressure filler but there is no way to easily purge the bottle with CO2 first and the DIY-design makes it mostly a “few-bottles-every-now-and-then-solution”. As one of my prices for winning a gold medal at the Swedish Championship I got a counter pressure filler called Hippo that I will review in this post.
The Hippo is made by Alltab and the engineer Ulric Thunström in Nyköping/Sweden. It is mostly made from anodised (eloxided?) aluminum but the filler pipe that will be in contact with the beer is made from stainless steel. The smaller parts is made by SMC which is industry quality. Hippo is a counter pressure filler, meaning that you first fill your bottle with pressure in form of CO2. Then when your beer enters the bottle, there will be little to none foam and there for no loss in carbonation. As an added bonus you can first flush your bottle with CO2 to reduce air or more importantly oxygen. To be able to do this, the pressure in the keg must be the same or just slightly higher than the pressure in the bottle and that’s why you need a T-connection on your CO2-line. One to the keg and one to the filler. The manual recommends 2.0 bar for pressure but my standard 1.2 worked perfectly. This is how you fill a bottle:
1. Take a sanitised bottle and push it upwards into the Hippo, securing it to the silicone gasket on top and against the aluminum base on the bottom.
2. Adjust the filler pipe height so it is very close to the bottom but not all the way down.
3. Turn the grey CO2-knob on the right side, letting CO2 fill the bottle.
4. Close the little grey screw (adjustable release valve) on the left side to stop any involuntary release of pressure.
5. Dump CO2 by pressing the black button on the left to fill/dump (purge) CO2 from the bottle a few times.
6. Let pressure build up in the bottle once again and turn of the CO2 (grey knob on left).
7. Now open the party tap connected to the top of the stainless filler pipe and beer now slowly enters the bottle from the bottom without foam.
8. Adjust the beer flow by opening the Hippo escape valve (small grey knob on left) slightly.
9. Turn of the party tap when the bottle is filled and remove the bottle by pushing it up and out.
10. Before completely removing the bottle, add a little beer without counter pressure by pushing the party tap one last time. This will create foam on top of the bottle and replace air in the bottle neck with CO2.
11. Close the bottle with a sanitised crown cap immediately.
The design and filling method might seem difficult on paper but it really isn’t. In short; mount a bottle, add CO2 and purge a few times, add beer with pressure and a little without. Done!
I have filled a few bottles and I’m very impressed with the build quality. With my package I got some extra connections so I could choose how to connect the CO2, very nice! It was really easy to fill bottles without any foam at all. As a bonus and with help from Ulric, I have developed a way to “triple vacuum purge” bottles with the Hippo, a technique I described very roughly in my book but haven’t been able to master until now. I will describe that in detail in a coming post. On the negative side; the manual for the Hippo was a little unclear at first, the height is a bit to low for champagne bottles but a longer main rod can be bought as an accessory and finally I think the Hippo needs to be mounted on a table to be easy to manoeuvre. All in all, I’ll give the Hippo a very high rating and I have not seen any homebrew filler that comes near the Hippo in quality. A bit pricy one might think but you really get what you pay for, this is professional quality! The Hippo is available from the Alltab webshop (not sure if they deliver outside of Sweden right now) for 2495 SEK and the webshop also features a few accessories and spare parts.
The highest black knob adjusts the bottle height. Grey knob to the right is CO2 on/off.
One way to connect CO2. Standard CO2 from the left and then (at least for me) included parts to connect to the already mounted grey hose.
The other way to connect CO2 inside of the CO2-line instead.
Connected.
I used a carbonation cap to connect the CO2-line to my CO2-tube but this can be done in a multiple of ways.
My CO2-lines already have a ”T” and two lines/grey ball connectors.
Right hand side knobs and levers. The stainless metall rodd is top left and where the party tap is connected thru ”perfect fit”, no connection parts needed.
Small grey knob on the adjustable release valve and the black ”dump valve” button just below.
This is how the party tap connects.
Various bottles is easily used by adjusting the Hippos height.
you need to adjust the height so the filling rod reaches lower than in this image (I did this for demonstration purposes). The filling rod could have been a bit longer for tall bottles and 0,5 cm would be my optimal choice here but still this didn’t produce any foam. The adjustment is done by just pushing the rod down.
The Hippo compared to a standard Champagne bottle 75cl.
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Closed loop transfer – Nästan syrefri flytt av öl till fat
Som ni alla har märkt har jag fokuserat mycket energi på att minska syre och oxidering i mina öl. Som en ”low oxygen brewer” kanske man kan tro att det primära ligger i att hålla borta syre från mäskningen men en av de största bovarna är tiden från det att jäsningen slutat tills dess ölet finns i ett glas i näven. Så fort den aktiva jäsningen avstannat, och jästen därmed slutat uppta syre, börjar kampen mot klockan. All öl är oxiderad (läs det en gång till), det handlar bara om var man befinnes sig på tidslinjen. Vårt mål är att dra ut den här tidslinjen och förhala processen så mycket som möjligt och därmed bevara våra fina smaker och stävja oxidering. Som hembryggare har vi inte skalan på vår sida och vår relativt stora exponeringsyta genom ”square inch law” ger snabbt syreupptagning både i mäsktunnan, koket, jäshinken och i fat. I det här inlägget tänker jag beskriva en metod som på svenska skulle kunna få heta ”sluten överföring”, men det låter med som något som kräver BankID så istället kör jag med ”Closed Loop Transfer” vilket jag beskrivit i min bok men inte på bloggen tidigare. Metoden går ut på att flytta ölet från jäshinkens kran, via en silikonslang direkt på öl-ut-kopplingen på fatet vilket skickar ner ölet till fatets botten utan att behöva ha fatet öppet. Det är dock några till steg som behöver tas för att detta ska bli en ”closed loop”. För det första utgår vi från rengjort och desinficerat fat även om processen kommer desinficera fatet ordentligt beroende på vilken delmetod man väljer. Det vi vill göra är först att byta all luft i fatet till CO2 innan ölet kommer vilket vi inte kan göra genom att purge:a fatet varken före eller efter ölet kommit i för den metoden blandar bara gaser och kräver enormt mycket CO2 för att ge resultat. För det andra vill vi flytta CO2n från fatet till jäshinken så de byter plats så inte luft sugs ner i hinken när ölet lämnar.
Steg ett: Fyll ditt fat med ett lågsyre-desincificeringsmedel. Eftersom skum betyder luft så är Saniclean definitivt att föredra före det djävulskt skummande SatanSan (oj, jag menar Starsan). När fatet är fyllt ända till toppen (kapa CO2-stigarröret till ett minimum om du inte redan gjort det), koppla på kolsyreslangen och tryck ut all vätska vilket ersätter vätskan med CO2. Ja det går åt mycket Saniclean (kokt vatten går att använda istället) och CO2 men jag brukar seriekoppla 5-10 fat och flytta samma vätska från fat till fat. Det vi har nu är fat som innehåller 99.9% CO2 eftersom det är den högsta renhet vi konsumenter kan få tag på i Sverige, endast laboratorier och företag kan få renare men också betydligt dyrare CO2. Resterande .1% är syre vilket tyvärr är tillräckligt mycket för att påskynda oxidering vilket gör det ännu viktigare att fylla fatet ända upp både med Saniclean men även med öl senare. Kolsyresätter man med hjälp av CO2-tank (forced carbonation) tvingar man in ännu mer syre i ölet vilket är en bra anledning till att spunda istället. Vill man fylla fatet med helt ren CO2 kan man istället göra en ”fermenter purge”:
Ta en slang från toppen av jäshinken, inkopplat antingen via en lös fatventil (jag fick tag på den via Ebay och hos en hembryggarbutik i Australien, tyvärr har jag inte sett de i någon hembryggarbutik här hemma) eller genom att köra slangen via gummipackningen/bussningen som då måste täta helt. Det finns även en JG-koppling som passar bra till detta. Slangen, som kan vara CO2-slang, plast eller silikon, kopplar du på öl-ut-posten på fatet. Koppla gas-in-porten till ett till fat om du vill seriekoppla flera fat samtidigt eller så lägger du slangen i en flaska med Saniclean. Sakteliga kommer jäsningens CO2 att ersätta all luft i fatet eftersom en jäsningen producerar 25 gånger sin egen vätskevolym i CO2. Overkill? Kanske det men vi låter ju ändå bara all CO2 försvinna ut i bryggeriet så varför inte använda den? CO2 är ju ganska dyrt dessutom…
Steg två; tillbaka till fatningen. Nu har du ett fat fyllt med CO2 och det är dags för ölet att äntra fatet. Koppla en silikonslang från jäshinkens tappkran till öl-ut-porten på fatet vilket kommer blåsa ur slangen med CO2 från fatet. Koppla den gråa gas-in-kopplingen till jäshinkens topp via en slang, helst samtidigt så bägge blåses ur. Nu är systemet slutet och det är dags att öppna kranen så ölet kan vandra ner i fatet och CO2 från fatet ersätter ölets plats i jäshinken. Detta blir en hermetiskt sluten process så om det tar 10-15 minuter spelar det mindre roll, det kommer inte in några bakterier i varken fat eller hink och du kan göra något annat undertiden. När ölen är på plats, koppla ifrån alla kopplingar och pressa i lite CO2 i fatet om du har lock som inte sluter helt tätt. Nu är fatet redo för tvångskolsyrning eller spundning, så syrefritt vi bara kan få det!
As you’ve all been noticing, I’ve focused a lot of my energy to fighting oxidation in my beer. As a low oxygen brewer one might think that all the action is in the mash tun but no, the second largest source of oxidation is post fermentation. As soon as the yeast has stopped fermenting and therefore quit scavenging oxygen, the race against the clock begins. All beer is oxidating, it’s just about where you are on the timeline. Our struggle is to drag the process out as much as possible, conserving the flavours and slowing down the oxidation process. As a homebrewer, we really don’t have scale on our side. The cubic square inch law is brutal and much emphasis is put on getting as low surface oxygen exposure as possible. One area where both low oxygen brewers and regular brewers can really gain is in the kegging process. This post will focus on the closed loop transfer technique which I have described in my book but not really on the blog before. The main thing is to transfer from the fermenter via a low tap thru a silicone hose and to the beer out post on the keg to minimise splashing, but there are a few more steps to take to get maximum benefit of the process. First of all, you don’t want to start with having oxygen in your keg. A clean and sanitised keg is assumed but what you really want to do is to replace air with CO2. This is not done with the “CO2 purge”, fill and bleed method since that is just not getting rid of the oxygen, it just blend gasses but the O2 already involved is enough to accelerate oxidation and it would take up to 15 high pressure purges to get even close to what I’m suggesting instead:
Step one, fill your keg with a low oxygen santitiser. We all know that foam equals air so Saniclean is absolutely preferred over the foamy SatanSan (oh sorry, I mean Starsan). Once the keg is filled to the absolute brim (cut your CO2-tube in the CO2 post to a minimum), push put the Saniclean out thru the beer post with help of a CO2-tank, effectively replacing the liquid with CO2 instead. Yes, you do waste a lot of Saniclean in the process but I like to do this rutine with 5-10 kegs at a time so then I just daisy chain them together and reuse the sanitiser, letting the Saniclean jump from keg to keg. What we end up with is a keg with 99.9% CO2 depending on your CO2 supplier but here in Sweden, the 99.9 seems to be standard. The remaining .1% mostly air, is sadly enough to start the oxidation and that’s why you want to fill the keg all the way up with beer. The 99.9% pure CO2 is sadly enough oxygen for accelerated staling when we force carbonate, which is why we spund instead and if you really whant to go the extra mile and use pure CO2 for the empty keg instead of 99.9%, you can do a “fermenter purge”:
Take a tube from the top of your fermenter and connect it either thru a loose kegpost (I bought one online and one in Australia but haven’t seen them in Europe in any hombrew shop). There are also a JG plastic tube that fits the regular gasket instead of a airlock. Use a hose, CO2, plastic or silicone doesn’t matter, and run it to the beer out post of your keg. Connect a hose from the co2-post to another keg if you want to fermenter purge more than one or put the hose in a bottle of Saniclean/Starsan. Slowly the gasses in the keg will be blended with 100% pure CO2 but since a fermentation is producing about 25 times the amount of CO2 as the liquid, it will bleed out all air effecively and also for free! Overkill? Maybe, but since you’re just letting the CO2 out in the brewery anyway, you might as well get som use of it. CO2 is not cheap either.
Step two: Back to the kegging. Once you have CO2 in the keg, connect a silicone hose the you’ve attached to a black Cornelius type connector to the keg to release pressure and at the same time blow out air from the hose. Connect the hose to the fermenter. Now take another hose with a grey CO2 Cornelius connector and run that hose to the top of the fermenter. Now you’re ready for your transfer. Open the tap on the fermenter and let beer slowly fill the keg from the bottom. The beer in the keg will push CO2 from the keg to replace the beer in the fermenter and no air will be allowed to enter the fermenter nor the keg. When all beer has been transferred (did I forget to mention it’s hermetically sealed and you could do other things while the transfer is happening?), remove the posts and seal the lid with a little CO2 pressure so it is tight. Now your keg is ready for spunding or force carbonation from a CO2 tube with the least amount of oxygen possible to this day!
This is the daisychaining. From right; the white CO2 tube is connected to a keg with Saniclean. That keg is connected to another keg which I keep in a bucket since some Saniclean will spill when the process is done, otherwise you could connect even another keg like I’ve done here. When the first keg is empty, remove it and move the chain one step down.
Different angle if anything was unclear.
A couple of transfer hoses is really useful in any brewery.
This is the fermenter purge. The bucket has a CO2-post instead of an airlock. A hose is connected thru the fermentation frige wall to the CO2-post and on the other side to the first keg to be purged. The second keg has a airlock in this picture.
The connection to the bucket.
Homemade corneliustype airlock.
Or you can have a hose bubbling down in a liquid.
Now it’s time to transfer to the CO2-filled keg. A silicone hose from the bucket tap to the beer out post. Another hose from the CO2 post to the top of the bucket.
Just open the tap and let beer and CO2 switch places…
Source: http://www.lowoxygenbrewing.com
Source: http://www.lowoxygenbrewing.com
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Lindhs Helles (9) – Braumeister Low Oxygen Brewing Prototype Parts V2
(For english, scroll down). Jag tänkte att det dags för mig att brygga en törstsläckande Helles såhär i sommartider. Eftersom jag även skulle till München dagen efter tyckte jag dessutom att det var lite extra passande. Skillnaden mellan en mild Pils och en Helles är inte speciellt enorma (beroende på recept) utan det är framförallt beska, humlesmak och maltsötma som är de skiljande huvudfaktorerna. Det är sällan någon större sen humlegiva i en Helles och huvudfokus är istället inställt på att framhäva och behålla de finare och elegantare maltsmakerna hela vägen till glaset. Receptet till just det här ölet är taget från min bok och den viktigaste faktorn är maltnotans sammansättning med 96% pilsnermalt (Barke) och 4 % Carahell vilket gör ölet mer likt Paulaners Helles jämfört med Weihenstephaner Original. Med lågsyrebryggning (LoDO) kan man komma undan med lite mer karmellmalt utan att smakerna blir besvärande men generellt är 10% för ljus öl mitt absoluta maximum. Humleschemat är snarlikt det i boken men med en annan humlesort på grund av mitt humleförråd i frysen. Så länge man använder nobel humle i en låghumlad tysk stil kan man experimentera med olika humlesorter och ändå få ett snarlikt slutresultat.
Detta bryggning handlade främst om att testa nya prototypdelar jag utvärderar åt Speidel; en ny maltrörshållare (låsplatta/skiva istället för originalröret) som är mer som Bacbrewings Yield increase disc, en ny mutter med lite annorlunda design och slutligen ett nytt flytande lock (mash cap) med ett mindre hål i mitten. Låsplattan var såklart den stora skillnaden från V1-prototypen och eftersom det är möjligt att använda den på två olika sätt måste jag brygga en gång till innan jag kan utvärdera V2-delarna ordentligt. De två sätten att addera alla delar är:
maltrör, tjockt filter, tunnt filter, mäsk, tunnt filter, tjockt filter, låsplatta, mutter, mashcap
maltrör, tjockt filter, tunnt filter, mäsk, låsplatta, tunnt filter, tjockt filter, mutter, mashcap
Som ni kan se låser den andra metoden alla filter på plats jämfört medan den första metoden är mer designad som originalmetoden metoden med filter som kan flyta upp och ner under mäskningen. Denna bryggning testade jag den första metoden eftersom det är en logisk fortsättning på mitt senaste test av prototypdelar. Låsplattan har den extra funktionen, jämfört med alla tidigare lösningar, att den förhindrar att maltdelar kan fly från maltröret och det ger även maltröret ett jämnt fördelat tryck mot botten av Braumeistern.
Precis som med nästan alla mina bryggningar började denna dagen före genom att sätta en timer för uppvärmning av mäskvatten så jag kan börja brygga så tidigt som möjligt morgonen därpå. Braumeisterns senaste firmware har en inbyggd timer för att ställa in en försenad start och min plan var att testa detta denna gång. Men när jag programmerade BM upptäckte jag att 85° C är den maximala temperaturen som går att ställa in och jag skulle vilja att det var närmre 95-98° C (mindre än 100 av säkerhetsskäl). Lite besviken på att jag inte undersökt detta tidigare använde jag min gamla metod med Speidels doppvärmare och en vanlig julgranstimer (16A-kompatibel) utan att tänka på att vattnet vanligtvis ändå hamnar omkring 85-90° C på morgonen med den metoden. Jag kunde alltså ha provat den nya timerfunktionen trots allt, så det får bli nästa gång istället.
Inmäskningen och stegmäskningsschemat gick smidigt utan avvikelser. Vörten efter utmäskningen såg ytterligare lite bättre ut än förra gången och även om det är en konstant mindre förbättring för varje gång jag brygger, kan jag inte riktigt säga exakt vad det beror på. Visst var mittenhålet i mashcap:en lite mindre än tidigare version och jag var extra försiktig när jag sänkte maltröret som simulerade en “underlet” men ger det mig verkligen mer genomskinlig vört med mindre skum i slutändan? Förmodligen spelade det senare mer roll än det första och ja, det är min arbetshypotes såhär långt. Noggrannhet i varje steg spelar roll i slutändan. Uppmätta syrehalter höll sig runt 0,9 ppm men som jag sagt tidigare är det svårt att noggrant mäta DO under mäskningen på grund av naturligt förekommande antioxidanter (AAO) i malten vilket reducerar syre med minskade maltsmaker som resultat men även att det är svårt att ta ett mätprov utan att tillför syre till mäsken eller mätprovet. Utöver förbättringarna ovan ägnade jag lite extra uppmärksamhet åt upphissandet av maltröret och med det menar jag att jag långsamt höjde upp det under cirka fem minuters tid så inget skräp skulle hastigt byta riktning och hamna i bryggverket. Resultatet var inte synligt förrän kokstart då vörten såg extra genomskinlig ut med fria proteinpartiklar som simmade omkring. När jag insåg att denna sats skulle bli lite speciell bestämde jag mig för att koka humlen i en humlekokpåse för lättare separation efter koket med eventuellt lite extra genomskinlig vört som resultat. Till min stora förvåning blev det inte riktigt så och min teori är att de, förvisso koagulerade proteinerna, slogs sönder i koket trots min medvetet låga kokintensitet. Precis som med ett ägg kan inte proteiner lösas upp igen men visst går det att att mosa ett ägg till småbitar… En sedimenteringspaus efter/under kylningen är fortfarande min bästa metod för att separera allt druv eftersom whirlpool inte fungerar så bra för mig med alla element som finns i botten på BM. I början av kylningen körde jag en lite (för stilen) okonventionell hopstand på en halvtimme då lite extra humlearom kan passa bra såhär i grilltider med en maß i handen. Jag lyckades bara kyla till 15°C innan mitt samvete tog emot. Kranvattnet är lite för varmt nu när sommaren gick till spontanattack. Det blev väldigt mycket skum vid syresättningen så min nya rostfria jästank var lite för liten denna gång. Jag fick ihop 15 liter extravört från en separat lakning och ihop med resterna från bryggverket. Den vörten fick en påse ickehydrerad US05 och lämnades åt dess icketemperaturstyrda öde i det svala bryggeriet. Rengöringen av bryggverket gick smidigare än någonsin och det hade nog räckt med enbart vatten och lite gnuggande med handen längs sidorna men eftersom jag har min pump med sprayboll så körde jag en vända med Enzybrew iallafall, vare sig det behövdes eller inte…
I thought it was time to brew some thirst quenching Helles for the summertime. Since I was going to Munich the day after, it seemed really fitting aswell. The difference from a mild pils to a Helles is not enormous depending on recipe but generally the bitterness, hop presence and malt sweetness are the key factors. There are rarely any bigger late hopping in Helles and the focus is on keeping the finer malt nuances all the way to the glass. The recipe for this Helles is taken from my book and the most important part is the malt ratio with 96% pilsnermalt (Barke) and 4% Carahell which makes it more like a Paulaner Helles and less sweet than Weihenstephaner Original. With low oxygen brewing you can get away with a bit more caramel malts without the taste becoming cloying but generally 10% for a light beer is still absolute maximum for me. The hoping schedule is the same as in the book but with a different hop due to my inventory. As long as you use noble hops in a low hopped german style you can experiment with different hops and still get a similar end result.
This brew session was primarily about new prototype parts I was evaluating for Speidel; a new malt pipe holder (locking plate instead of the original pipe) that is more like Bac brewings Yield increase disc, a new nut with a little bit different design and finally a new floating lid (mash cap) with a smaller size of the middle hole. The malt pipe locking plate was of course the big difference from the V1 prototype and since it’s possible to use it in two different ways I need to brew with it one more time before I can evaluate it properly. The two ways to add all parts is:
maltpipe, thick filter, thinn filter, mash, thinn filter, thick filter, locking disc, nut, mashcap
maltpipe, thick filter, thinn filter, mash, locking disc, thinn filter, thick filter, nut, mashcap
As you can see, the second method locks all filters in place compared to the first method which is more designed like the original method with filters being able to float up and down during the mash. This brew session I tried the first method since it’s a logical progression from my last test of prototype parts. The locking disc has the extra feature compared to all earlier solutions that it prevents stray malt to escape from the malt pipe and it gives the malt pipe even pressure towards the bottom of the Braumeister.
As with nearly all my brew sessions nowadays, this one started the day before by setting a timer for heating so I can get started with preboiling my mash water as early as possible. The latest firmware of the Braumeister has the built in ability to set a delayed start, or timer, for starting a brew session and my plan was to try it out this time. But when I was programming the BM I found out that 85°C is the maximum temperature and I would like it to be more like 95-98°C (less than 100 for saftey reasons). A bit disappointed that I hadn’t tried this before the actual brewday, I used my old setup once agan with the external Speidel heat source (3200w) and a regular Christmas tree-style timer (16A ready) without thinking about that the water usually is around 85-90°C in the morning anyway so I could have tried the new timer function. It’ll have to wait until next time…
Mash-in and the mashing program went smooth and with and deviations nor news. The wort after mashout looked even better than the last time and even if it’s a small progression every time I brew I can’t really say what’s improving from time to time. Sure the center whole in the mash cap is bit smaller and I was extra careful when lowering the malt pipe simulating an underlet but is that really giving me clearer wort with less foam in the end? Probably the latter more than the former but yes, that is my best suggestion this far. Dissolved oxygen levels stayed around 0,9 PPM but as I said before, it’s hard to accurately measure DO in the mash due to both naturally occurring antioxidants in the malt that reacts with oxygen but also due to the way we are able to take samples without adding more oxygen to the mash (removing the mashcap and taking a sample below the surface). I also paid extra attention to the removing of the malt pipe so no extra gunk would reverse from the lautering and ending up in the kettle. By extra attention I mean raising it over a period of maybe 5 minutes. The result wasn’t visible until the boil just got started when the wort looked better than I ever had before with brilliantly clear wort with dissolved protein bits floating around in it. When I realised that this batch was going to be a bit special I decided to boil the hops in a bag for easier separation and perhaps even more clear wort going into the fermenter. To my big surprise, it didn’t really turn out better than my usual clarity. My guess is that the boil, even though it is gentle, is breaking down proteins into smaller parts and just like an egg, coagulated proteins won’t dissolve again but it can be chopped up into small pieces. A prolonged rest after or during the chilling is my currently best option for removing these compounds since I failed with a big number of whirlpools in the Braumeister due to all it’s elements in the bottom and it worked pretty well this time as usual. In the middle of the chilling I added a very unconventional for the style hopstand for about 30 min at 79°C. A little extra noble hopkick in the BBQ-time seemed fitting for a 1.050 maß-session beer. The chilling down to fermentation temperature took some extra time due to the summer having arrived in record time. I only got the wort down to 15°C before deciding that I could not waste any more tap water. It would have to do… I ended up with a lot of foam in the fermenter so this time my 45L stainless fermenter (that fits about 50l) was a bit too small. I ended up with 15L spare wort, both from some outofthekettle spargeing and also from the last wort in the BM. I added a non hydrated dry yeast (US05) and let it ferment away without temperature control. Dishing of the BM went extra easy this time and I might not needed more than the first water rinse to get it clean but I used the pump with spray ball and some Enzybrew anyway.
Transfer of extra mash water before mash in.
The new prototype parts besides the mashcap.
Refill och mash water to overflow/underlet the malt.
Adding of the maltpipe holder disc.
If added in this sequence, a bolt is an insurance that the filters will be kept down but probably it is unnecessary.
New nut in place.
Overflow with water to ensure that the mash cap is floating.
New mashcap added and mash program started.
The result after the mash.
Awesome clarity and low foam.
After the outdrawn lifting of the maltpipe.
Boiling spargewort in the left kettle and boiling the main batch to the right.
This view used to be just grass and garden. Now it’s an orangetree in the wooden biergarten instead (my wife does not have the same name on the place…).
Noble hops in the form of Perle.
Start of the boil. Hard to see the clarity and nondissolved proteins but look at next photo:
Finally I get a nice hot break in the beginning och the boil!
I used my BIAB-bag to boil hops in.
Measured the temp with my Gresinger GHT1170 and it was pretty consistent with the BM temperature.
Lots and lots of foam.
| Lindhs Helles (Helles) | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Batchsize: 56.00 l
Total amount of malt: 12.00 kg
If steeping, remove grains, and prepare to boil wort
Total amount of hops: 150 g
Recommended starter size: 6.02 l / 1046.9 Billion cells. BrewNotes
|
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
SM i Hembryggd öl 2018
SM i hembryggd öl hålls varannat år i Stockholm och följande år ute i landet. I år var det dags för min förra hemstad Norrköping att arrangera tävlingen. Jag hade förberett två lageröl, bägge med recept från min bok, att tävla med i folkets val, ”Pils”, en tysk pilsner, och ”Hops”, en modern ljus lager. Bägge ölen bryggdes med lågsyremetoden ”LoDO” eller ”LOB” och från jästpitch och framåt såg de aldrig mer än 9°C (0°C-lagring). Eftersom jag inte ville ta med mig hela min kegerator, eller jag ville med det är för mycket slit med släpkärra osv, har jag byggt en tappkranshållare kraftigt inspirerad av Mathias Brorsons serveringsbock. Mina corneliusfat hålls svala med liggunderlagsisolering med några kylklampar nedstuckna längs sidan. En enkel men smidig lösning som känns betydligt mer elegant än att servera ur picnic-kranar vilket passar bättre till mindre ölträffar, SM är ju SM trots allt. Tillsammans med Jonas körde vi ner skapligt tidigt till Norrköping och jag hann mer eller mindre precis få ihop mitt lilla bås och äta en wurre innan dörrarna öppnades och folket strömmade in. Från öppningen vid 12 och fem timmar framåt var det mer eller mindre konstant kö med besökare som ville pröva mina öl. Jag kan inte säga om det var min grymma outfit (lederhosen och knästrumpor) eller mina öl som drog den stora uppmärksamheten men mängden törstiga gjorde att jag inte kunde lämna min post för att prova andra bryggaren öl mer än i några minuter. Oavsett vad jag gjorde rätt så gav det utdelning i slutändan. Min tyska pilsner tog hem guldmedaljen för bästa lager med 215 poäng och min välhumlade lager tog silvermedaljen i samma kategori med 133 poäng. Jag hade även med mig några flaskor sydtysk veteöl utom tävlan för de fans av veteöl som följer bloggen och ville prova. Två av Sveriges absolut bästa öldomare, Jan-Erik ”Janko” och Magnus Bark gav väldigt gott omdöme för alla tre ölen vilket såklart gjorde mig oerhört glad. Jag tar det här som ett bevis på att allt mitt slit med bryggmetoden och recept äntligen börjar ge resultat, vilket jag förvisso märkt på kvalitén på mina öl under en tid men inte fått bekräftat såhär tydligt.
Jag vill rikta ett stort tack till alla ni som gillade mina öl och röstade på mig och slutligen vill jag ge en stor applåd till arrangörerna NHBF och SHBF för ett mycket välgjort SM. Jag minns hur mycket jobb det är att arrangera från när jag hjälpte till med SM i Linköping 2014, det är mer jobb än man kan föreställa sig, bra jobbat! Härnäst tävlingsmässigt är det sommarölsträffen i augusti, vi ses där!
The Swedish Championship in homebrewed beer is held in Stockholm every other year, and in various towns in Sweden the following year. This time it was my previous hometown Norrköping that got the chance to host the competition. I had prepared two different lagers, both from my book, to compete with in the people’s choice competition, ”Pils”, german pilsner, and ”Hops”, a hoppy lager just like Brooklyn Lager but with Citra/Simcoe. Both beers were brewed with the low oxygen method ”LoDO” or ”LOB” and they were kept under 9°C from yeast pitch and thruout (lagered at 0°C). Since I don’t want to bring my kegerator with me, or I would like to but it’s too much work, I have built a portable wooden tap holder inspired by my friend Mathias Brorson. The kegs are kept cool with camping mat insulation and a few icepacks in between. A simple but functional solution that feels a lot better than using picnic taps which is more suitable for smaller events, the nationals is the nationals after all. Me and Jonas took my car the quick 1 hours drive down to Norrköping and I was setup just in time to grab a lunch sausage before the doors opened and the event started. From start to finish five hours later, I had pretty much a constant line of people that wanted to try my beers! I can’t say if it was my awesome outfit (lederhosen and knee sock) or my beers that drove the constant attention, but the amount of people in my stand made me not being able to walk around more that a few minutes to try other brewers beers. Whatever I did right this time really paid of in the end. My Pils got the gold medal for best lager with 215 points and my hoppy lager got the silver in the same category with 133 points! I had also brought a few bottles of weißbier that was poured outside the competition for the fans and fanatics of hefeweizen. Two of the absolute best beer judges in Sweden, Jan-Erik ”Janko” and Magnus Bark, gave me very good verdict for all three beers which made me extremely happy. I take all of this as proof that all my hard work with my brewing method and recipes has finally paid of, something I have noticed in the quality of my beers for some time but not gotten proved this clearly before.
I want to shout out a big THANK YOU to all the people who liked my beers and voted for me, and finally I want to give the organisers NHBF and SHBF a round of applause for a well organised event in Norrköping! I remember all the work that goes into making an event like this run smoothly from being part of the championship in Linköping 2014, it takes a lot more work than one could imagine, well done! Next up is the Summer beer meet up (Sommarölsträffen) in august, see you there!
NHBF har fått en av mina bilder att använda i marknadsföringssyfte. //The event had one of my photos as the background for the billboard.
SHBF har också en av mina bilder till rollup:er och liknande. //The national homebrew organization SHBF also have one of my photos for marketing purposes.
Niclas, en av arrangörerna. //Niclas, one of the organizers.
Här står jag redo i mina lederhosen. Utklädd eller inte var det någon som undrade, ni får fortsätta undra! //Here I am ready for the event in my lederhosen. Costume or not?
Jonas
Mitt lilla bås. //My little stand.
Janko provsmakar min pils. //Janko tastes my pils.
Magnus Barks provsmakar mina öl. //Magnus Bark tastes my beers.
Min gamle vän Emanuel kom förbi såklart. //My old friend Emanuel came by of course.
Henrik Lindqvist som har mer medaljer än jag kan räkna. Grymt duktig bryggare! //Henrik Lindqvist who has more medals than I can count. Awesome brewer!
Svante Ekelin från Humlegårdens Ekolager provsmakar min pils. //Svante Ekelin from swedens largest homebrew supplies shop ”Humlegården” tries my pils.
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Grain and Grape
This blog post will be in english due to the subject beeing a brewing and winemaking supply store in Melbourne Australia that I got to visit during my trip down there. Grain and Grape started as John Preston began homebrewing with his friend Laurie Cahir in 1987 and they first had plans to open a brewery together. Plans change and after a few years they instead opened a homebrew shop called Southern Home Brewing in Edithvale, a suburb south of Melbourne, and soon it became the second largest homebrew shop in Australia. They also started a brewers club that held meetings in the back of the shop. In 1993 they opened a second shop in Maidstone which they each ran seperately until they split up the business in 2000. Around that time, they also started demo all grain brewing in the back of the shop with Chris Schaefer and Paul Rigby. John and Chris delevoped their own HERMS system in perfect time when the homebrewing scene really took of in popularity worldwide. In 2005, they had outgrowned their store and moved to the warehouse that they currently operate from in Yarraville, just a 15 min drive from downtown Melbourne. They got a license to sell commercial beers from a variety of breweries and when I visited the store, they even had a few Omnipollo in the fridge! In 2010, Grain & Grape started collaborating and distribute Speidels full range of products across the country. They also got their own 500 litre Braumeister that they use for producing fresh wort kits which is a product that you purchase, top off with about 3 litres of water (optional), add your yeast and ferment at home. This became very popular and they still produce and sell these kits to this day. 2015 they expanded to the warehouse next door, got a big hot liquor tank and increased the brewing capacity even more. At that time, they also started to develope and sell complete craft brewing systems based around the 200L and 500L Braumeister units with everything from fermentation tanks, oxygenation units to bottle fillers or kegwashing systems. In 2017 they started selling complete all grain kits and also added a second 500L Braumeister which now works as a 900 litre boil kettle. They also added the “wall of beer” where customers can try out beers from tap in the shop!
Today in may 2018 Grain & Grape consist of 15 workers including management and the business has now been operating over 25 years! Besides beer brewing equipment and ingredients, they also sell most of what you need to produce wine, cheese and even sausages (no pig nor beef meat as of yet unfortunately) at home. They brew in the shop almost every day and also run weekly demos of different home brewing equipment. Next week they will have a brewoff demo with 6-7 different setups brewing at the same time, from BIAB thru three tier all the way up to the big, bad boy Braumeister 500L! One major factor to the company’s success is the fact that they spend much time acquiring knowledge about homebrewing that they gladly share with all their customers face to face. They are also a heavy contributor to the Australian homebrewing scene through events and organizations such as Australian National Homebrewing Conference and Homebrew 101 during Good Beer Week.
When I visited the store, Matt Collinson was about to start lautering the first batch of the day in the Braumeister. I was kindly invited to watch the process while we (me, the founder John, Matt and Chris) were discussion the company, homebrewing in general and my process of developing low oxygen brewing techniques with the Braumeister. I also got a backstage tour of the whole warehouse, from grainmill to the large stack of malt and stainless equipment. Since I was just passing thru and was working I didn’t had the chance to try out their beers on tap but I did got around to do a little shopping from their great variety of equipment. Sadly I could only buy small stuff that could fit in my already very heavy suitcase but I did manage to to get a little tap tower upgrade.
Grain and Grape is located at 5/280 Whitehall Street, Yarraville slightly east of downtown Melbourne and if you get a chance, it’s well worth a visit!
Paul Rigby and Chris Schaefer
Chris Schaefer, Paul Rigby and Steve Volkman
Matt Collinson
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
SM-bryggning 2, Hops – Modern Ljus Lager
Med lite tur och en snabb leverans av Humlegården lyckades jag i absolut sista stund få till min andra bryggning till folkets val på SM. Även detta öl är en lagerjäsning så jag vet ännu inte i skrivande stund om den hinner lagras tillräckligt länge eller ens om den kolsyrejäst (spundat) färdigt innan kallkrash och lagring eftersom jag är utomlands och min fru fått instruktioner om när hon ska sätta igång kylen. Detta andra öl är också ett recept från boken, nämligen den moderna ljusa lagern med Citra och Simcoe. Ölet heter “Lindhs Hops” i folkets val på SM och mitt första öl är en tysk pilsner kallad “Lindhs Pils”. Detta inlägg handlar så klart om öl nr.2 och det premiärbryggdes på Braumeister BM50 plus Prototyp 1 där en rad prototypartiklar för mindre syrepåverkan adderats vilket ni kan läsa mer om i detta inlägg.
Eftersom detta var premiärbryggningen och jag inte haft så mycket tid att labba med detaljerna blev det inte aktuellt att värma mäskvattnet med den inbyggda timern. Jag borde tagit mig tid att testa eftersom det visade sig vara extremt lätt men kvällen före bryggningen var smått kaotisk i huset. Därför blev det vanliga hushållstimern och doppvärmaren i vanlig ordning. När vattnet fått stormkoka minst 5 minuter (tog inte tid) så kylde jag ner det till inmäskningstemperatur 62°C med den inbyggda kylmanteln. Enligt vad jag läst, och vad som ska bero på termodynamikens lagar, ska kallvatten in nedifrån och varmvatten ut uppifrån för en kylhastighet på upp till halva tiden. Jag vet inte om jag tror på de siffrorna men så gjorde jag iallafall och det gick bra. Problemet dök först upp när jag behövde kylvattenslangen till att spola ur ett fat som skulle diskas. Då ryckte jag bara ut kallvattenslangen utan att tänka mig för och en massa vatten som stod kvar i kylmanteln sprutade självklart ut. Lösningen fick bli att snabbt sätta avloppsslangen på nedre position så vattnet kunde åka ut i avloppet istället. Jag får helt enkelt skaffa mig en till slang istället…
Inmäskningen gick utmärkt med min metod att sänka ner maltröret, fyllt med malt, långsamt ner i vattnet och sedan röra om försiktigt. Mäskpaddeln som även är den prototyp-metalldel som håller maltröret på plats gav lite för mycket skum tyvärr så jag gjorde merparten av omrörningen med min gamla mäskpaddel som har smalt skaft. Sen på med tunt filter, tjockt filter uppochned, lös mutter för att trycka ned tjocka filtret, plattjärn, mutter att fixera maltröret och slutligen mash cap:en där mer vatten fyllts på i Braumeistern innan montering. Allt gick mycket smidigt förutom att jag på något konstigt sätt glömde mjölksyran. Jag hade fått i alla salter i vattnet innan så jag har inget att skylla på. Problemet med att ha i mjölksyran efteråt är att jag upplever att den blandas dåligt i mäsken och ofta med lite högre uppmätt mäskpH som följd.
Sen följde jag smidigt mäskprogrammet via wifi och mobiltelefonen samtidigt som jag snickrade vidare på bärlinorna till fortsättningen på altandäcket. Det smalare plattjärnet, jämfört med originalröret, gjorde att jag ville testa att mäska med mindre vattenmängd än vanligt. Exakt hur mycket mindre mätte jag aldrig men ca 3-4 cm lägre volym vid 62°C och mängd vört efter mäskning blev 55 l istället för de ca 60-61 jag brukar få annars. Detta gjorde jag för att se om preboil gravity (sockerhalt före kok) skulle stiga men det gjorde den inte just denna gång utan hamnade på 1.047. Om det är en frånvaro av skillnad som kommer bestå eller om det var den dåliga mjölksyrablandningen vid inmäskning som var orsaken får vi se när jag bryggt några fler gånger, om jag nu väljer att snåla med mäskvattnet även framgent.
Vörten efter mäskningen blev helt otroligt ren och genomskinlig, ytterligare lite bättre än förra gången och därför bland det mest genomskinliga jag sett! Även skumnivån var väldigt låg och som mäskning betraktat var det en riktig fullträff. Koket skedde med en stor mängd humle för stilen (600 gram) vilket bidrog till lite mindre vört än önskvärt i jästanken. Helst vill jag ha 19+19+3 liter för att kunna fylla två corneliusfat till bredden. Detta för att inte ha med något syre i faten men denna gång blev det maxnivå i det fat jag ska ta med och tävla med på SM medan fat nr.2 får stanna hemma och eventuellt inte håller riktigt samma kvalitétsnivå.
Jäsningen skedde initialt på 10°C i några dagar men eftersom jag skulle iväg på resa sen blev jag tvungen att gradvis höja temperaturen så det skulle hinna jäsa ner tillräckligt för att flytta ölet till fat för kolsyrejäsning med den s.k. spundningsmetoden. Spudning innebär att man flyttar ölet till fat med 3-5°Ö kvar av jäsningen så kolsyra kan bildas naturligt istället för att tillsätta sockerlag eller tvångskarbonera med kolsyretub. För att kunna veta exakt vad ens FG blir (lite aldrig på FG i ett recept!) bör man göra ett Fast Ferment Test. Det gjorde jag inte denna gång pga tidspress men jag vet samtidigt att mina öl hamnar på 1.012-1.010 varje gång, annars har det inte jäst färdigt. Som extraåtgärd mot överkolsyrat öl sätter man en spundningsventil (övertrycksventil) som man ställer in på önskat tryck beroende på jästemperatur och allt övertrck släpps ut. Problemet med helfulla fat är att det gärna letar sig lite öl upp genom kolsyreporten och ut till manometern och spundningsventilen. Manometern kan ta skada av detta och det blir ett tråkigt kladd som är trist att försöka få bort.
I skrivande stund är ölet tillbaka i jäskylen fast på fat. Jag tror att kolsyra bildats färdigt, eventuellt för mycket eftersom jag skippade spundninsventilen, och min fru har kört ner temperaturen till lagringstemp vilket jag följt via min gärspundmobil från andra sidan jordklotet. Jag håller tummarna för att ölet ska bli så bra som jag vet att receptet blir och att det blivit lagom kolsyrat. Första provsmakningen sker dagen före SM då jag är hemma igen så det är en spännande väntan tills dess.
Bryggningen med Braumeister-prototypen gick väldigt bra och det var skönt att slippa hålla på med kylspiral, både vid mäskvattenkylning och efter kok men kanske främst vid diskningen. Det är inget jätteproblem att diska spiralen men kan jag slippa det så gör jag gärna det. Kylmanteln fick ner vörten till 8°C inom rimlig tid men jag tog aldrig timer på kylningen eftersom jag gjorde en paus för hopstand strax under 80°C. Bottenventilen som är standard på denna modell och är en egen öppning, istället för en T-koppling till en av pumparna som min eftermonterade variant består av, fungerade utmärkt och diskningen av bryggverket gick oerhört smidigt. Jämfört med vanliga modellen utan kylmantel skiljer sig vikten en hel del så utan bottenventil skulle jag nog jämra mig för disken men nu med clean in place (CIP), min Marks Kegwasherpump med sprayball och smutsvattnet rakt ut i avloppet gick det väldigt smidigt med skinande rent slutresultat. Prototypdelarna fungerade avsevärt bättre än mina hemmasnickrade varianter men ytterligare förbättringar är på ingång vilket ska bli väldigt spännande att fortsätta laborera med.
Värmning till kok av mäskvattnet.
Även detta övervakades trådlöst via Braumeister mobil.
Den nya loggan för Braumeister. Eller ny och ny, sen är tre år gammal nu men för mig är den ny. Jag gillar det raka med typ Helvetica men även det klassiskt tyska med den gamla loggan.
Knapparna på nya kontrollenheten är lite för okänsliga för min smak. Den gamla kontrollern har tydliga klickknappar av processindustrimodell och man får fysisk feedback att knapptryckningen registrerats. På touchkontrollern sker detta istället med ett klickljud.
Bra tryck i koket med 6400 watt som strippar bort syret till ca 1.0 mg/l enligt mina omfattande mätningar. Rent teoretiskt borde värdet vara noll men det får jag det inte till ens om jag stormkokar vatten i en liten kastrull på spisen och sen mäter utan det hamnar runt 1.0 ändå. Det som stärker min teori (min praktik?) är att jag sedan kan reducera syrenivån ytterligare med NaMeta (SMB) och då får ner syremängden till noll.
Mash cap som håller nytt syre borta från att tränga in i vätskan i väntan på att kylmanteln ska göra sitt jobb.
Kylmanteln blir ganska varm, både före och under kylning på vissa områden, så pilla inte i onödan eller använd isoleringen.
Humleklet på min våg. Det ser värre ut på bild än vad det är i verkligheten men nu när jag väl sett detta måste den få sig en ordentlig rengöring…
Mäskpaddel eller plattjärn samt specialmuttern, här rengjorda före premiäranvändningen.
Muttern som jag tidigare berättat om går att använda åt bägge håll beroende på preferens.
Jag förkokar 70 liter vatten men mäskar in med ca 55 och sen fyller jag på med 10-13 liter beroende på humör. De litrarna är jag tvungen att flytta från bryggverk till kastrull och sen tillbaka vilket innebär lite syresättning av det vattnet tyvärr. Här finns utrymme för förbättring metodmässigt.
Bra grepp men kanske är den lite för låg för BM50, botten av mäsken gick inte riktigt nå på smidigt sätt. Handtagets bredd gör att jag inte tänker använda den som mäskpaddel utan istället för att hålla maltröret på plats.
Före omröring…
och efter omrörning.
Filter och min lösa mutter på plats. Muttern trycker ner filtret en centimeter vilket behövs när man vänt filtret uppochned som jag gjort här. Detta för att ge malten lite mer utrymme.
Plattjärnet på plats. Notera dess smala profil men eftersom det är rostfritt stål av högsta kvalité blir det väldigt stabilt ändå, trots viss flexibilitet.
Muttern före mash cap:en och därför uppochned.
Här är den tillfälligt flyttade vattnet återförts men med lite mindre mängd än jag tidigare mäskat med.
Och mash cap:en på plats är allt nu redo för mäskprogrammet.
Efter mäskningen, dags att försiktigt lyfta ut maltröret. Extremt fin vört och väldigt lite skum, den här bilden gör mig väldigt nöjd!
Jodprovet visade på fullständigt konverterad mäsk även denna gång. Det kunde jag dock med säkerhet gissa med tanke på hur genomskinlig vörten på bilden ovan var.
Mash cap:en tillbaka på plats i väntan på uppkok. Tyvärr går inte min doppvärmare ner längs sidan på smidigt sätt med denna mash cap eftersom den är större än min egentillverkade. Detta medförde lite längre tid till uppkok men jag kunde å andra sidan följa temperaturen smidigt via telefonen. Mash cap:en tas bort när det närmar sig kok, annars kommer det bli en kladdig överraskning i bryggeriet!
Kok till höger och uppsamlande av extra vört till vänster.
600 gram humle senare var koket färdigt och denna skärm visades på displayen.
Flytt till jästank.
Jästslurry som matats med ny vört nyligen så den ska vara extra pigg och vital.
Humlerester på en nivå jag inte vill ha i mitt avlopp så de åker i papperskorgen istället.
Jag har en refraktometer som fungerar utmärkt till att mäta OG men ibland åker glasflötet fram ändå av nostalgiska skäl.
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Senaste kommentarer