Provsmakning Export
Jag har nyligen bryggt en export som jag tror att jag ska tävla med i folkets val på SM i år. Tror, dvs om den smakar bra i samband med att det är dags att anmäla ölet för tävlan. Just nu ligger det på lagring och eftersom det inte är färdigt ännu har jag tyvärr inte heller kunnat utvärdera det. En av mina många jobbresor tog mig denna vecka till Frankfurt och som öldomare i SHBF blev jag vansinnigt glad av att hitta alla tre stilförebilder för ölstilen Export, på samma ställe dessutom! Jag tror nästan det hade varit olagligt att inte göra en sida-vid-sida-provsmakning av de tre och självklart rapportera om det här. Jag vågade inte spara flaskorna i kylskåpet tills min egna variant var redo (vilket jag kalkylerat borde vara preciiis i tid till SM-dagen) så provsmakningen blir endast av de tre giganterna.
Exportbier
Export som ölstil har sina rötter i Dortmund som ligger i den västligare delen av Tyskland, väldigt nära både Kölsch och Altbier. Eller förlåt, jag menar såklart Köln och Düsseldorf. Ölstilen Export har funnits ungefär 30 år mindre än den första ljusa ölen som uppfanns (introducerades om vi ska vara specifika) 1840 den 21e mars (dvs igår för 179 år sen!) i München av Gabriel Sedlmayer på Spaten bryggeri. Dortmund är liksom München känt för sitt hårda vatten men moderna öl från bägge orter saknar adstringens från för högt pH i mäsk/lakning.
Export som stil är något starkare och beskare än en helles men mindre beskt än en tysk pils. När vörtstyrkan passerar 1.052 kallas ölen ofta för Spezial men de flesta exportöl håller sig under 6% som börjar närma sig “bock-områden”. Dortmund har inga idag speciellt högt rankade bryggerier så de bästa exemplen på stilen finner man istället i München med omnejd. I SHBFs öltypsdefinition är de tre utmärkta förebilderna för stilen; Augustiner Edelstoff 5,6%, Tegernsee Spezial 5,6% och Andechser Spezial Hell 5,9% och jag har besökt och druckit alla tre på plats förut men aldrig samtidigt. Så när jag fann alla flaskorna i en liten butik påväg mot flygplatsen sken jag upp som en sol.
En export ska vara högförjäst och (i mina ögon) gärna i det undre spannet av SHBFs gränsvärden som spänner mellan FG 1.008-1.014. Krispigt är ett ord som ofta förekommer, och som jag själv gärna slänger mig med, som många har svårt att relatera till. Rent, piggt, fräscht och torrt i kombination med goda och ljusa maltsmaker kanske skulle kunna användas istället i detta sammanhang. Just den fina pilsnermalten är den brödiga smak som ska spela första fiol i en export och här får bryggerierna verkligen spänna sina lågsyrebryggarmuskler. Oxidering kommer nämligen märkas av direkt i dessa öl. Humledoften ska vara nobel och självklart får inga felsmaker som diacetyl, DMS eller fruktestrar förekomma. Inte heller karamellsmak får förekomma så receptmässigt kommer endast pilsnermalt och t.ex. Münchermalt vara aktuellt. Ska man vara lite skämtsam skulle man kunna säga att en export är lite som en “stor stark”, fast väldigt god om den är välgjord och färsk.
Augustiner Edelstoff
(flaskan är stämplad med 07, 19, L2210441)
Doften är stort träig (ceder) med nobel, örtig humle. Maltdoften är stort brödig med en enorm gräddighet. Inslag av jord i bakgrunden och ett litet uns av gummi.
Smaken är kraftigt maltig, brödig och gräddig.
Tydliga inslag av nobel humle.
Viss smak från färska maltskal men inte speciellt kärv.
Viss alkoholsmak men inte värmande.
Bra stöd från beskan som är över medel i storlek.
Medel kolsyra.
Medelstor kropp.
Kommentar
Väldigt välgjord öl med en riktigt fin balans och färska smaker. Kanske att örtigheten var något påträngande men i övrigt absolut yttersta världsklass.
Tegernsee Spezial
(flaskan är stämplad med 14, 06, 19, 98:11)
Doften domineras av krispig brödighet och en kraftigt gräddighet som har en lätt vaniljton i bakgrunden.
Tydlig och stor syrlighet ihop med färska maltskal avlöser.
Lätt träighet återfinns i bakgrunden ihop med en mycket lätt alkoholton.
Tydlig, stor skaldoft.
Smaken har en fin, stor gräddighet ihop med mycket stora maltsmaker.
En mindre kärvhet finns i eftersmaken ihop med medelstor men balanserad nobel humle.
Viss kärvhet och lätt brännande munkänsla från alkoholen.
Lätt mjölig munkänsla och stor kropp.
Len munkänsla.
Ljusast i färgen.
Kommentar
Mycket färska, goda smaker från både malt och humle. Perfekt balans och extremt välbrygd. Excellent och toppklass!
Andechser Spezial Hell
(flaskan är stämplad med 11 11 19)
Doften är mjölkig med inslag av både damm och maltdamm.
Ett uns av mikropop finns i bakgrunden ihop med burkmajs.
Eleganta men små inslag av vanilj.
Smaken är endimensionell med tydlig maltighet.
Eftersmaken är något unken med besvärande, brännande alkoholnoter och en träighet.
Medel kropp med viss vattnighet i munkänslan.
Tydlig beska på medelhögnivå. Beskan är lång.
Kommentar
Tyvärr saknar denna öl så pass mycket fräschör att jag misstänker att flaskan är gammal eller dåligt förvarad.
Okej öl men inget speciell. Den brännande alkoholen i eftersmaken ihop med entonigheten i doften och träigheten gör att jag misstänker att syret tagit överhand i denna flaska.
Sammanfattande omdömen på de tre
Det här är tre öl som var för sig är bland de absolut bästa exportölen och även bästa lagerölen i världen. Just Andechsflaskan tror jag tyvärr var för gammal för ölet var oerhört gott (snudd på magiskt) när jag drack det på bryggeriet i våras. Att jag hittar dofter som för tankarna åt både DMS och Diacetyl har jag väldigt svårt att förlika mig med, framförallt med tanke på bryggeriets oerhörda kompetens. Kanske att en oxiderad flaska kan framhäva lite allt möjligt, vad vet jag? Men i denna bedömning kan jag ju bara utgå från de tre flaskorna jag hade framför mig och där åker Andechs på däng av både Tegernsee och Augustiner så det sjunger om det. Min stora kärlek till Edelstoff gjorde att jag före provningen trodde den skulle knipa första plats av dessa tre men i denna provsmakning var Tegernsee Spezial ett strå vassare. Tegernsee var mer balanserad och maltsmakerna var verkligen helt otroligt goda. Edelstoff var lite rivigare och något mer humlebetonad men även ett uns med spritig (förvisso på ett bra sätt i vissa sammanhang). Jag vet ju att Augustiner dekokterar allt de brygger och jag har för mig att jag läst att även de andra två gör detsamma. Med tanke på det så är jag väldigt imponerad över den ljusa färgen.
Avslutningsvis vill jag bara säga att detta är fantastiska öl ni absolut inte ska missa chansen att smaka om den ges. Köper ni en flaska som är lite “meeh” så är risken stor att det är flaskans fel, inte ölets (eller ditt). De här ölen tror jag de flesta skulle ha svårt att säga något negativt om. Nu återstår bara att se hur min egen första tolkning står sig i konkurrensen…
Denna öl provsmakades för två månader sedan men jag har inte sammanställt inlägget förens nu så räkna inte bakåt till bryggdagen för att bedöma ålder utan ölet var ca fem veckor sedan bryggdag vid provsmakningstillfället. Jag föredrar att tappa mina veteöl på flaska med kolsyrejäsning där för att de ska bli så bra som möjligt men då denna bryggning gick mindre bra och jag var tidspressad hamnade denna på fat. Här är mina anteckningar:
Provsmakning W29
Gyllengul lätt disig öl (för stilen) med högt, vitt och gräddigt skum som håller formen mycket länge och lämnar mycket rester längs glaskanten när jag dricker.
Doften domineras av kraftiga bananestrar och inslagg av fruktkompott. En medelstor kryddnejlikadoft balanserar och det finns en betydande maltighet i doften. I bakgrunden går det skönja en lättare plastig fenolton.
Smaken domineras av söt banan med inslag av vanilj och det finns även en elegant citronsmak i bakgrunden. Kryddnejlika endast på låg nivå.
Medellåg beska som stämmer för stilen. Beskan är kort, enkel och okomplicerad.
Medelhög kolsyra som är mjuk och mousserande.
Något kletig munkänsla som i övrigt har medel kropp.
Restsötman är hög.
Kommentar
En helt okej veteöl som har väldigt fräscha bananinslag (ibland blir bananen lite gammalt bananskal i en plastpåse dinglandes på SJ-tågens element) men som tyvärr lider av för hög restsötma. Alla korrekta smaker återfinns och på hyfsat balanserade nivåer men jag saknar friskheten från en lägre restsötma. Jag skyller allt på bryggprocessen och inget på receptet denna gång då jag bryggt samma öl med utmärkt resultat tidigare. Nu när ytterligare tid har gått sedan bryggningen har ölet blivit helt kristall och saknar därför det välkomnande jästinslaget vilket beror på fatlagring. Bananinslaget är fortfarande påtagligt dock. Ölet får godkänt men inte ett uns mer. Brygg om, brygg rätt!
Bryggningen
Även denna bryggning gjordes med prototypdelen “metallpinnen” som håller övre och nedre filter i bryggverket fixerade och som ska bidra till högre effektivitet. Till skillnad från förra bryggningen så rörde jag inte om i mäsken vid inmäskning för att se om det fortfarande skulle ge högt utbyte vilket det gjorde om än 2°Ö mindre än sist motsvarande vad jag brukar få. Trots den extremt försiktiga inmäskningen utan omrörning och en 6 minuters långsam nedsänkning av maltröret så fick jag både en hel del flytande skal/kärnor men även en del skum på ytan efter mäskprogrammet avslutats. Sist jag prövade att inte röra om i mäsken så fick jag 0% skum, vi snackar inte en endaste bubbla här. Vad jag gjorde rätt då och vad som inte fungerade på samma sätt denna gång är ett mysterium för mig.
Efter mäskprogrammet lyfte jag maltröret lika försiktigt och denna gång hamnade timern på 6.15 minuter tills maltröret vilade på pinnen för att kunna droppa av. Den här långsamma ned och uppstigningen är det minst dåliga sättet att brygga LoDO på med Braumeistern om man inte vill ha ett separat kokkärl vilket jag vill undvika in i det längsta av bekvämlighetsskäl.
Tillskillnad från min tidigare modell av Braumeister så har min nya ett annat sätt att avgöra när vörten kokar och det är dags att sätta igång timern. Exakt hur den är programmerad är inte så intressant men det faktum att jag tycker det kokar 10-15 minuter innan timern startar är inte okej. Jag har tagit tid några gånger och det brukar hamna inom det spannet och även om jag inte behöver ha det exakt på minuten rätt så underlättar det datainsamlande om koktiden stämmer hyfsat och att humlen åker i på rätt tider. Jag har efter denna bryggningen forskat med i ämnet och hittat en “nintendo-fusk-kod” (upp, upp, ner, ner, vänster höger osv fär er som minns) som öppnar upp en justeringsmeny för just detta ändamål. Standardvärdet är satt till 180 och den har jag nu halverat till 90. Vad det rör sig om för enhet är oklart men jag antar att det är sekunder. Sekunder från att en viss temperatur uppnåtts (95°C?) eller från det att temperaturen inte rört sig finns det olika teorier om. Jag får fråga Speidel om detta om det kliar mer i intresseknölen. Det viktiga är att jag kommer närmare en rimlig starttid och inte vilken enhet eller hur den är programmerad i första hand.
Efter koket kylde jag med enbart kylmanteln igen eftersom jag fick så ren och fin vört sist och vill kunna sköra jästen utan en massa druv och humle. Av samma anledning satte jag inte igång pumparna vilket jag tycker ger en grumligare vört då de finfördelar druvet och får det att sjunka mer långsamt. För att spara vatten samlade jag vatten i en 60l-hink och recirkulerade vattnet med min Mark’s Kegwasherpump tills jag hamnade i rimligt område för jästen. Jäsaktiviteten var i full gång redan efter några timmar så allt för stor chock verkade det inte vara för jästen.
Här kommer en liten guide för hur man öppnar en maltpåse från min vän Björn på Pschhht Hantverksbryggeri (och ja han har ok att använda bilder från mig):
1. Vänd maltpåsen med loggan från dig.
2. Klipp bort snörena på höger sida så nära påsen som möjligt.
3. Pilla ut det vita snöret och dra.
Snudd på högt pH idag men jag har å andra sidan inte kalibrerat mätaren på ett tag och värdet borde vara 0,1-0,2 lägre enligt mina beräkningar och min erfarenhet.
”Jod-normal”.
Uppsamlande av vört som inte hamnar i bryggerverket efteråt.
Mängden vört som annars hade adderats till ”grain absorbtion” men som nu får bli förkultur i framtiden istället.
Detta är delar av det skum som brukar kallas hotbreak ibland. Jag brukar skumma av för jag tycker det ser trist ut och jag har noll problem med skumbildning så något behov av det har jag inte (det är koagulerade proteiner). Ni som säger att ”inga stora bryggerier skummar av” glömmer det faktum att stora bryggeriet har så ren vört till koket att det inte har samma mängder proteiner som vi hembryggare har. Kör man BIAB kan denna slembobba vara flerfaldigt större och jag ser ingen som helst anledning att koka in skiten i sitt öl. Jag har inte smakat på det i för sig. Kanske om jag förlorar något vad i framtiden…
Jag har börjat väga både Protafloc och jästnäring då jag insett att jag tidigare underdoserat.
Här kokar mitt brygverk för fulla muggar men någon timer har ändå inte startat. Förhoppningsvis nästa gång…
Kylning av vört med hjälp av en ”kallvattenbufffer” och en pump.
Recept
Obs, IBU i detta recept är långt ifrån den upplevda på SM vilket har med de större sena givorna att göra.
Edelstoff (Export) | |||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Batchsize: 50.60 l
Total amount of malt: 12283 g
If steeping, remove grains, and prepare to boil wort
Total amount of hops: 400 g
Recommended starter size: 7.19 l / 1025.6 Billion cells. BrewNotes |