Posts in Category: Provsmakning
Provsmakning HEFE XIX – Der Erste Schnee
Halmgul och kraftigt disig öl med väldigt hög skumkrona. Skummet har bra stabilitet och lämnar mycket rester på glaset.
Doften domineras av medelstarka fenoler i form av kryddnejlika och något mer återhållna estrar som manifesteras som banantoner. En lätt ton av fruktkaka typ päron finns i bakgrunden. Mycket små inslag av högre alkoholer och aceton.
Smaken är väldigt vetedominant med fräsch pilsnermalt som stöd. En bra maltighet lämnar över stafettpinnen till en örtig kryddnejlikaton ihop med lätt banansötma. Väl utjäst och med en diskret beska som balanserar.
Ganska stor kropp som ger en fyllig munkänsla. En lätt kladdig känsla finns kvar i eftersmaken.
Låga till obefintliga humleinslag. Lite jolmig eftersmak.
Kommentar
Den här veteölen blev för ljus trots att receptet är identiskt med min förra veteöl. Detta beror såklart på att jag bryggt den med annan utrustning på lägre effekt och dessutom kortare koktid. Den har fina kryddnejlikatoner men det finns utrymme att öka dessa något. Bananestrarna är dessutom för låga för min smak. Den okontrollerbara mängden jäst och ostyrda jästemperaturen gör att jag inte kan härleda orsaken djupare än så tyvärr. Att det var större jästmängd och/eller piggare jäst än förra gången märktes tydligt på den totala avsaknaden av svaveltoner från jäsningen, både under jästiden och första lagringsveckan på fat. Trots svaga inslag av jäststress blev ändå denna veteöl väldigt drickbar och jag njuter av den dagligen. I början kunde jag kyla fatet på balkongen men sen kom Bore och slog på -17c så nu dricks den tyvärr rumstempererad. Jag räknar ner dagarna tills flytten och mitt nya bryggeri!
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Provsmakning av Hefe XVIII
Gyllengul med perfekt färg, perfekt tydlig disighet och hög stabil skumkrona.
Tydlig gräddig maltsötma dominerar och banan återfinns på låg nivå. Tydliga fruktestrar åt äppelmos.
Låg men kvarhängande beska, inga tydliga alkoholsmaker.
Fin maltsötma i smaken med en medium syra som balanserar. Fruktig och god. Ingen humle i smak eller arom. Syra även i smak. Frisk.
Kryddig eftersmak som ej drar åt kryddnejlika eller muskot.
Något metallisk eftersmak och munkänslan är något vattning.
Felbalanserad för stilen. Hög men mjuk kolsyrenivå.
Välbryggd utan felsmaker för stilen.
Ej typriktig.
Kommentarer
Perfekt utseende men för lite estrar och främst total avsaknad av kryddiga fenoler. Trots bristerna så är den väldigt god och lättdrucken. Tydliga svavelföreningar från jäsningen fanns i början på fatet tills de försvann nästan över natt.
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Södra Maltfabriken – Deer santa, brown ale (amerikansk), 5.3%
Mörkt rödbrun, blank öl med kraftigt ljusbrunt skum som lägger sig snabbt.
Doften är tydligt humlig med apelsinkaraktär med kompletterande mjölkchoklad och lätt rostade malttoner. Mycket knäck och kola.
Beskan är väl markerad och småsträv, ligger kvar länge.
Diskreta alkoholtoner finns på en balanserad nivå.
En syrlig chokladsmak inleder med smått träiga toner från humlen. Apelsin och andra citrusfrukter finns på tydlig nivå. Medelfyllig kropp och medium kolatoner i eftersmaken.
Bra balans mellan malt och humlesmaker. En tydlig restsötma bidrar till fyllig munkänsla och eftersmaken domineras av kraftiga kakaotoner.
Medelhög kolsyrenivå ger ett fräscht intryck.
Välbryggd och väljäst utan några direkta inslag av estrar, fenoler eller diacetyl.
Kommentarer
En excellent och lättdrucken amerikansk brownale med en mycket trevlig humleprofil. Choklad och apelsin hör julen till men för att vara en traditionell och klassisk julöl är den något för välhumlad. För att vara amerikansk brownale är det däremot perfekt nivå på moderna humlesorter. Jag hade önskat en anings mer torrhumle för ytterligare en dimension i doften.
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Lolita vs. Slaka Loves Rondo
Min gamle vapendragare Emanuel har en vinodling på Öland med sin far. Två år i rad har vi gjort rödvin på dessa druvor, första året ett mousserande rosé, 2014 blev ett klassiskt rödvin. Druvsorten som lämpar sig för odling i Sverige heter Rondo och när vi gjorde senaste omgången för ett år sedan blev det två ica-kassar druvor över som jag stoppade i frysen. Henrik, Slaka färsköl, Weinkeller, Lindqvist fick en av dom att stoppa i en suröl och jag gjorde detsamma med mina druvor. Denna bloggpost jämför och provsmakar dessa två öl sida vid sida även om det enda som är likt dom är ”torrdruvningen”. Min version bygger på surölen Lola.
Slaka färsköl ”Slaka loves Rondo” (till vänster i alla bilder)
Mörkröd och disig med lingonfärgat skum som dör snabbt, lämnar ingen lacing.
Syrlig doft åt rosèvinshållet med tunga, tydliga druvskal och en lätt mjölkighet. Läder och stall trivs ihop med blött hö och ett uns av blöt wellpapp. Lite ”ropeiness”.
Smaken är relativt besk och kärv med en kraftig syra och tydlig rödvissmak. Inslag av blåbärssoppa och hyffsad frånvaro av malt. Röda vinbär och lite rödvin i största allmänhet. Druvjuice på medelhög nivå.
Väldigt kraftig kolsyra dominerar munkänslan ihop med den låga beska.
Viss skalkärvhet från druvorna återfinns i eftersmaken.
Lindh Craft Beer ”Lolita” (till höger i alla bilder)
Först kristallklar, blodröd öl men vid påfyllning (längre ner från flaskan) ökar disigheten något. Färgen är som ett mycket ljust rödvin, svartvinbärssaft eller outspädd jordgubbssaft. Högt lingonfärgatskum som dör snabbt och som lämnar noll rester på varken yta eller glas.
Lätt och funkig stalldoft med en fräsch rödvin/röda vinbärsdoft. Uns av jordgubbe och lite getter på barnens zoo. Relativt ren doft.
Fruktig smak, lättdrucken med en lätt vetemaltighet i bakgrunden.
En låg men behaglig restsötma balanserar syran och den mycket låga beskan. Medelhög kolsyra gör den oerhört lättdrucken men något endimensionell. Ger ett lätt och lite vattnigt intryck i eftersmaken som därför ger en viss tomhet i munnen.
Jämförelsen
Slaka loves rondo (hädan efter Slaka) är kraftigt disigare i blankheten där Lolita först är kristallklar men blir lätt disig när glaset fylls på. Denna skillnad kan bero på transport av flaska även om Slaka fått stå några dygn i kyl.
Slaka doftar mer körbärssaft och druvjuice där Lolita har tydligare brettinslag åt Brekeriethållet.
Lolita har lägre kolsyra medan Slaka är explosiv.
Slaka har en lädersmak Lolitan saknar.
Slaka är betydligt syrligare och med sitt tydliga skalkärvhetsbett ger den ett större helhetsintryck.
Lolita är brödigare, kanske beroende på annan behandling av vetet?
Lolita är mer lättdrucken och somrig har en något vattnigare eftersmak.
Slutsats (istället för omdöme)
Det här är två så pass olika öl att det inte går att kora någon direkt vinnare. Henriks öl är mycket mer av en lambik eller suröl medan min är mer lättdrucken och publikfriande. Min fru tyckte Henriks var för sur och min var god och lättdrucken. Jag däremot tycker Henriks ”Slaka loves Rondo” är lite coolare med tydligare surölskaraktär medan min Lolita är lite slätstruken. Lättdrucken, så blir omdömet på Lolita, somrig och lättdrucken. Hur rödvinet smakar som jag gjorde på samma druvor? Det tror jag inte passar denna blogg men nu med ett år nästan på pricken efter skörd så tar den sig bra. Fråga mig igen om ett år till så får vi se.
Recepten
Efter provningen har jag gått igenom recepten sida vid sida och främst jämfört bakterier och vildjäst. Det roliga är att jag och Henrik delat med oss av våra stammar och att två av dessa användes till samma experiment, självklart utan att vi pratat om det innan.
Lolita jästes (förutom med Saccaromyces) med: Brettanomyces Lambicus, Brettanomyces Trois, Lactobacillus Brevis.
Slaka Loves Rondo jästes (förutom med Saccaromyces) med: Brettanomyces Trois, Lactobacillus Brevis, Brett Bruxullensis och ”Old ale” (vad det nu innebär i bakterieväg).
| Lolita – Sour pale ale (Lambik) | |||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Kokvolym: 56.38 l Batchsize: 45.00 l Koktid: 90 min Brygghuseffektivitet: 75.00 % OG: 1.049 SG FG: Ca 1.000 SG ABV: Ca 5.5% IBU: 13.1 IBUs EBC: 8.4 EBC Color
Total humle: 45.00 g Bryggdes 141218 |
—————————————————————————
Slaka Färsköl – Slaka Loves Rondo
Batch Size: 22,50 L
Boil Size: 27,67 L
Estimated OG: 1,051 SG
Estimated Color: 13,1 EBC
Estimated IBU: 13,8 IBU
Brewhouse Efficiency: 72,50 %
Boil Time: 90 Minutes
Ingredients:
————
Amount
IBU
3,20 kg Viking Pale Ale (4,6 EBC)
1,00 kg Viking Wheat Malt (5,0 EBC)
0,50 kg Wheat, RAW (3,2 EBC)
0,30 kg Oats, Flaked (2,0 EBC)
0,25 kg Viking Crystal 100 (100,0 EBC)
Humle
17,00 gm Dana [12,25 %] (20 min)
0,50 ml Protafloc (Boil 15,0 min)
0,50 tsp White Labs Yeast Nutrient (Boil 15,0 min) Misc
3,00 gm Epsom Salt (MgSO4) (Mash 60,0 min) Misc
5,00 gm Gypsum (Calcium Sulfate) (Mash 60,0 min) Misc
10,00 gm Calcium Chloride (Mash 60,0 min)
Brettanomyces Trois (White Labs #WLP650) [Yeast-Ale
Lactobacillus Brevis (White Labs #WLP672) Yeast-Ale
BIAB+MASHOUT
Description
Add 26,00 L of water at 63,1 C
Heat to 70,0 C over 20 min
Error: Infusion temperature above bo75,0 C
Notes:
——
Vattenprofil:
Ca: Mg:
174 10 107 7 166 147 130 -23 Logg:
2014-09-06: Satte förkultur på Brevis och Trois.
2014-09-09: Bryggdag.
2014-10-07: Tillsatte 7st romdränkta ekkuber.
2014-10-21: Ett pellicle har bildats.
2014-11-03: 10l Tappades om på 1,4kg Rondodruvor i damejeanne.
2015-02-23: Tappade om Rondo och tillförde 0,5l ESB-öl samt Brett Brux.
2015-03-14: Rondo på flaska. 10g/l prime +30cl old ale för
stalltoner/rustik.
Kommentarer SM2015:
Poäng 30/50
Arom: Vinös, träig, källare, rökighet och fenoler
Smak: Något svag smak av druvorna, lätt rökig och källare.
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Brewer Profile Lars-Göran Dahlgren
Brewer Profile: Lars-Göran Dahlgren – 36 år.
Yrke: Projektledningskonsult till vardags men skriver även för c/o HOPS samt grundare av iGlaset.se
Jag började brygga 2007 efter ett besök på Cantillon. Läste How To Brew från pärm till pärm några gånger och dök sedan direkt ner i helmäskning. Ölbryggning passade bra ihop med min utbildning i kemi- och bioteknik, kändes bra att omsätta utbildningen i praktiken… Speciellt förståelsen för mikrobiologi och vikten av renlighet är ju extremt viktig när man brygger öl. Numera brygger jag så ofta jag hinner, helst varannan vecka – eftersom jag skriver hembryggningsartiklarna i c/o HOPS så gäller det ju att kvalitetssäkra recepten som jag publicerar.
Min utrustning har gått från väldigt enkel (kylväska, hink-i-hink-lakning och aluminiumkastrull på spisen) till lite mer avancerad. Malten krossas numera med en Monster Mill istället för mortel, men mäskningen sker fortfarande i samma gamla kylväska. Däremot lakar jag nuförtiden i en Blichmann Boilermaker. pH-mätaren och salt finns med vid varje bryggning och sedan ett tag tillbaka har jag börjat mäta OG med refraktometer. Kokning sker med hjälp av humlegårdens stora doppvärmare i 10-gallon boilermaker och jag kyler med en Blichmann Therminator. Primärjäsningen går i vanliga hinkar men lagringen brukar bli i Better Bottles. Ibland åker även BeerBugen fram. I princip allt utom belgisk öl kolsyras numera på fat och vid buteljering använder jag både gamla klassiska flaskfyllare eller Beergun. Ett kylskåp är beställt och det ska bli riktigt skönt att äntligen få full kontroll på jästemperaturen – vilket ju kanske är den enskilt viktigaste aspekten av hembryggning. All jäst som jag använder är alltid flytande och odlas upp med hemmabyggd magnetomrörare.
Nu, efter åtta års hembryggning känner jag att jag börjar få till min drömutrustning. Det enda som jag fortfarande saknar är en syrgastub… Sen skulle det vara bekvämt med en hot liquor tank också. Men eftersom jag brygger hemma i lägenheten på Lilla Essingen så blir det ju i princip omöjligt att bygga ihop ett mer permanent bryggverk än så här. Drömriggen är ju en tre-stegsraket med HLT – mäsk/lakkärl – kokkärl, men det får bli när jag någon gång flyttar till ett hus på landet. Med min nuvarande utrustning får jag ihop 25 liter vört utan problem på cirka sju timmar. Jag har möjlighet att göra dekoktionsmäskning om lusten så faller på, men oftast blir det en tvåstegsmäskning (försockring och utmäskning). Utbytet brukar hamna kring 75 % men rekordet är på 85 % efter en trestegsdekoktion.
Min grundtanke med alla öl som jag brygger är att de ska vara så stiltrogna som möjligt. Det finns så många olika sorters öl där ute och tills den dagen jag kan brygga en perfekt pale ale eller en helt autentisk lager så tycker jag inte det finns något syfte med att börja freestajla och brygga ekfatslagrad kokosnötsöl med mango och vanilj. Det handlar inte om att jag är superkonservativ och inte gillar utveckling, tvärt om egentligen – men jag vill känna att jag behärskar ”grundreglerna” innan jag börjar bryta mot dem. Lite som att lära sig krypa innan man går. I mitt tycke behöver inte riktigt bra öl innehålla massa exotiska ingredienser och märkvärdiga bryggtekniker – det finns så oerhört många smaker som går att skapa med bara malt, humle, jäst och vatten. En av mina största inspirationskällor är Jamil Zainascheff (som jag äntligen fick träffa i somras…) och mycket av min filosofi kommer nog från honom.
Jag har under mina år som hembryggare testat att brygga många olika ölstilar, men jag kommer på mig själv med att oftast brygga pale ale, witbier, imperial stout, saison och dubbel. Jag är extremt självkritisk mot mina öl och kanske är det orsaken till att jag hela tiden kommer tillbaka till dessa öl – när jag hittar det perfekta receptet, och framförallt, den perfekta tekniken, så kommer jag vara nöjd. Sedan jag började brygga så har jag hela tiden försökt skaffa mig mer kontroll över processen, ingenting ska lämnas åt slumpen. Det går absolut att göra fantastisk god öl med extremt enkel utrustning, men ju mer kontroll du skaffar dig över processen desto mer förutsägbart blir resultatet.
Missar? Jag bryggde en Berliner Weisse i våras och ställde den på lagring i en BetterBottle. Rummet den stod i hade nylagd parkett och tyvärr läckte kranen (mitt eget fel – jag hade inte stängt den helt efter ett FG-prov). Jag upptäckte läckan efter två dagar, men då spretade redan parketten som skidspetsar…
Favoritjäst: WLP001 är en trogen arbetshäst (som hos alla andra), men jag gillar verkligen esterprofilen i Rochefortjästen.
Tips: Läs så mycket du kan – obligatorisk läsning är How to Brew med John Palmer, men Brewing Classic Styles med Jamil Zainascheff rekommenderas varmt. Även Malt, Hops, Yeast och Water är väldigt lärorika böcker som bör finnas i varje seriös bryggares bibliotek.
Brygg samma recept många gånger, men ändra en parameter varje gång. Testa att mäska några grader varmare, eller ha lite mer karamellmalt, byt jäst osv. Det viktigaste är att variera så få parametrar som möjligt varje gång. Om du byter t.ex. jäst och mäsktemperatur samtidigt så kan det vara väldigt svårt, för att inte säga omöjligt, att veta varifrån förändringarna i ölen kommer från.
Det roligaste med hembryggning är att man egentligen inte har några som helst hinder för att göra världens bästa öl – det är bara din kunskap och din egen färdighet som sätter begränsningarna.
Nästa bryggning blir en ljus lager – jag har som mål att göra en helt vanlig gul öl – fast bra.
Lindhs provsmakning av Lars-Görans öl ”Cthulu Rise Again” Imperial Stout
Mörkbrun öl, 70 ebc likt coca-cola, med kraftig disighet. Mochafärgat högt skum med blandat stora och små bubblor. Lämnar sparsamt med rester på glaset men håller ett tunt skumlock genom hela provningen.
Doften domineras av rostad malt, vanilj, mjölkchoklad och ett uns av lakrits. Kanske lite nyavvriden enkvist för den finkänsliga näsan. Mycket sparsamma spår av fruktiga estrar när ölet blir varmare.
Smakmässigt är det tydliga, mörka maltsmaker som inleder kraftfullt. Kaffebönor tar över och vanilj avslutar. En tydlig sötma håller sig kvar i munnen samtidigt som alkoholen, på uppskattningsvis 9%, expanderar. Ger känslan av de där chokladgodisromflaskorna man åt som barn. Eventuellt lite träig humle på låg nivå men annars sparsamt humlad. En diskret fruktighet framträder först när ölet ökat i temperatur. Eftersmaken känns lite kaffesumpig och beskan på runt 40 ibu samsas med att ge en bestående smakupplevelse.
Munkänslan är kladdig och aningens viskos men den för stilen höga kolsyrehalten lättar upp helhetsintrycket. Alkoholtoner känns i gommen ett bra tag efter varje klunk. Inga jästtoner eller andra direkta felsmaker detekteras.
Omdöme
En förhållandevis ljus imperial stout som ändå ger ett hyffsat tungt intryck. Känns ganska kalljäst och ren även men restsötman är något besvärande. Angenäma kaffetoner är den stora behållningen och jag gillar den något höga kolsyrehalten vilket ökar hinkabiliteten avsevärt! Den smakar mer än den doftar och hade jag bryggt denna hade jag haft i lite mer sen humle men främst mäskat den svalare för mindre restsötma. Ska tilläggas att restsötman är i linje eller lägre än en hel del andra svenska impys därute.
Tillägg; visade sig vara 10% abv och Lars-Göran är själv inte helt nöjd med restsötman.
Receptet
Batchsize 22l
Maltsorter:
Golden promise 5,18 kg
Munich 1,20 kg
Medium crystal 0,46 kg
Chocolate 0,37 kg
Dark crystal (200 L) 0,46 kg
Wheat Malt 0,18 kg
Cane sugar 0,92 kg
Biscuit 0,46 kg
Humle: Columbus 33g, Citra 36g
Jäst: Wlp001
Mäsksteg: 50m@66c och 72c okänd tid.
OG 1092
FG 1017
10% abv
100 min koktid
29l preboil
67 ibu
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Brewer Profile: Henric Östberg
Intervjuserien ”Brewer Profile” fortsätter norrut i landet. Möt Henric Östberg, guldmedaljör i Hembryggning 2014 i klassen Karaktärsfull Ale (APA) och passionerad hembryggare. Jag har fått möjlighet att provsmaka två av Henriks öl inklusive en nybryggning av vinnarölet The New Hipster.
Henric
Henric Östberg heter jag och är 33 år. Bor i villa med sambo och tre barn i Hudiksvall. Jag har varit pappaledig större delen av tiden de senaste åren, men har nu återgått till tjänst (inom omsorgen) på deltid, då tanken är att jag ska starta ett ett litet kommersiellt bryggeri i hemmet. Men jag har även funderingar på att plugga till socionom eller behandlingspedagog.
Bryggandet började faktiskt lite lätt redan när jag var 16 år. Då var det Cooperssatser som gällde. De hade inte någon åldersgräns, så det blev några sådana under gymnasietiden (med ganska mycket extra tillsatt socker). Men jag var aldrig riktigt nöjd med resultatet så det dog ut med tiden. Men efter det hade jag ofta ölbryggning i tankarna. På den tiden trodde jag att det var flaskjäsingen av kolsyran samt bottensatsen som var problemet. Flera år senare när jag var ca 26 började jag googla på ölbryggning och hittade då genast både SHBF och Humlegårdens sida. Jag bodde då i Stockholm (Bromma) i en lägenhet med sambo och ett barn. Hade då inte riktigt det där krutet i mig för att börja brygga, men tyckte att det helt klart verkade intressant. Det var först när vi flyttade upp till Hudiksvall som jag drog igång en första laddning. Det var hösten 2009. Det var då en upphottad cooperssats med spraytorkad malt istället för socker samt lite extra humle och utbytt jäst. Det var faktiskt en lager, Tjeckisk pilsner. Jag kommer ihåg att jag hade ställt jästunnan i ett rum som vi inte använde, och så hade jag öppnat fönstren så det skulle bli kallt i rummet. Jag blev rätt nöjd med resultatet. Så jag fortsatte och uppgraderade stegvis till helmaltsbryggning. Körde då med kylväska och kittel i flera år. Innan första bryggningen så kunde jag väldigt lite om öl och olika öltyper, så det var mest själva processen jag var nyfiken på. Men i och med det så utvecklades även ett intresse för olika stilar och öltyper. Hade på den tiden dömt ut ale som äcklig öl då jag hade druckit Newcastle brown ale. Haha, vad dum man var. Men nu förtiden älskar jag alla öltyper, men tycker fortfarande att Newcastle är sjukt äcklig.
Bryggeriet
Nu förtiden har jag en Braumeister 50l, som jag är rätt nöjd med. Hade bekymmer ganska länge med vattenbehandling samt ph-värdet under mäskningen. Då jag tidigare under kylväsketiden hade ett malt/vattenförhållande på 2,5l vatten per kilo malt så blev det rätt mycket annorlunda med en BM då allt blev lite annorlunda. Men det börjar flyta nu och jag lär mig maskinen mer och mer. Men jag brygger fortfarande som jag gjorde förut och skippar alla extraraster som BM på ett enkelt sätt möjliggör. Jag har helt enkelt inte begripit vad jag jag ska ha dem till. Såklart att att jag kör en litet protein/4-vinylguaiacolrast vid veteölsbryggning, men thats it! Brukar oftast tillsätta malten vid 60 grader och sen upp till önskad temp på försockringsrasten direkt. Så jag brygger nog enligt många lite märkligt med min BM, men det är så jag vill ha det så FUCK OFF! Haha.
Jag har byggt om vår gamla tvättstuga till ett bryggrum samt ett annat rum i anslutning till jäsrum, men det är inte helt färdigt än. Just nu är det bråte överallt då vi har andra projekt på gång i huset och behövt ställa in prylar där, men allt förväntas att vara iordning inom kort. Jag brukar hamna i intensiva bryggperionder då det kan bli ett par/tre ggr i veckan som resulterar i några månaders uppehåll. Men sen när verksamheten drar igång så blir det mer regelbundet. Tanken med mitt kommande bryggeri ”Hudiksvalls nya bryggeri” är till en start att bara tillverka lågalkoholöl. Är lite lättare att komma igång med allt på byråkratiskt nivå då och att jag antagligen får sälja själv direkt till privatpersoner och butiker samt kan stå på marknader mm. Men hela bryggeriet är tänkt att utvecklas under tiden tills dess att jag inte längre kan hålla på i hemmet utan måste hyra större lokaler (om det nu kommer till det).
Ölen
Det öl jag är mest stolt och nöjd med är såklart ”The new hipster” som antagligen kommer att byta namn till Hudiksvalls hipster. Jag vann ju guld med den på SM 2014 i Linköping. Det är min enda medalj och är nog den enda man får räkna med då det är rätt knivigt att kamma hem och blir svårare för varje år. Jag har även utvecklat en folkölsvariant på den som jag känner mig nöjd med.
Kommersiell öl jag gillar är väldigt blandat. Ett tag var jag oerhört såld på Aecht Schlenkerla Rauchbier, men tröttnade lite på korvsmaken efter ett tag då jag drack för mycket av den. Saison Dupont är också ett riktigt höjdaröl och är perfekt som referens vid bryggning av saison. Har vid ett tillfälle för länge sedan testat en Pliny the Elder. Den imponerade lika mycket som jag hade förväntat mig att den skulle göra. Nu vill jag mest testa olika typer av suröl. Men utbudet på systemet är fortfarande ganska torftigt, hoppas på förbättring där.
Bryggteknik
Jag vill succesivt förbättra allt med min bryggning, däremot så har jag inget behov av att förbättra mäskeffektivitet, ligger stabilt så jag är nöjd där. Kan säkert kräma ur lite mer om jag skulle lägga manken till, men ser ingen riktig poäng med det. Det jag vill förbättra är min förmåga att känna smaker. Jag är duktig på att känna de flesta felsmaker men sen har jag svårt att identifiera olika smaker i mina och andras brygder. Vattenbehandling och jästhantering är annars ämnen som man kan djupdyka i hur länge som helst och där känns det mest som jag bara har skrapat på ytan. Sen så är min stora svaghet att jag är så in i helvete oorganiserad. Tycker att jag aldrig får riktigt orning i mitt bryggeri och grejer hamnar lätt lite huller om buller. Kanske man måste anlita experthjälp i framtiden.
Misstag har jag gjort i oändlighet, speciellt i början, men jag har lärt mig mycket av dem också. Det är därför jag är duktig på att känna igen felsmaker. Mitt tips till er andra bryggare är: skapa felsmaker! Ta ut en liten del av brygden och misshandla skiten ur den, men gör det kontrollerat. Sedan kan du jämföra den delen med den större som du skött om som ett litet spädbarn. På detta sätt lär man sig mycket och ser hur viktigt det är att vara noggrann. Många nybryggare har en viss otålighet och förväntar sig perfekt resultat på en gång. Ni ska komma ihåg att ni har en lång resa framför er och låt er lära av era misstag istället för att bli bittra, Rom byggdes inte på en dag. Låt saker ta tid, känn ingen stress eller hets. Börja gärna enkelt (om du är grön) och stega dig sakta uppåt. Märker att många är lite väl snabba på att köpa på sig dyr utrustning. Jag gillar att sakta men säkert bygga upp mitt bryggeri. Testa olika metoder och känn dig fram till just det som passar dig bäst!
Jäsning
Den jäst jag använder oftast till humliga amerikanska ales är Wyeast 1056 eller WLP001, det ska vara samma jäst och jag har inte märkt någon skillnad mellan de två. Jag tycker att de är svårslagna när det gäller dessa öltyper. Om jag brygger Engelskt så gillar jag Wyest 1318 skarpt. Tycker att den ger en rund fin smak på ölet och passar ypperligt till många brittiska typer.
Det ovanligaste ölet jag har bryggt var när jag försökte dra igång en sats Lambik på en skvätt surströmmingsspad. Ni kan ju gissa hur bra det blev. Smaken blev som lukten hissarna har i Stockholms centrala tunnelbanestationer, narkomanpiss. Men det var ändå ett kul experiment. Sen så försökte jag göra en variant på Dogfish heads 120min IPA. Den ska väl ligga på ca 21% ABV. Jag hamnade uppskattningsvis på 16 % eller lägre. Så den blev jäkligt söt och smakade till en början mest fulgrogg, men jag lagrade den på fat i några år. Har kvar av den och tycker nu att den är ganska trevlig, påminner en del om madeira eller sherry. Bör drickas i små dessertvinglas. Sen så bryggde jag en pilsner i våras som inte jäste ut som den skulle så den hävde jag i en lambikmix i, och den verkar bli väldigt god, har kvar lagerkaraktär samtidigt som den smakar labik. Verkar bli en riktigt trevlig mix av smaker.
Nästa öl jag brygger blir bittern som du provsmakade, men med en del förändringar, till det bättre förhoppningsvis.
Provsmakning av Henriks öl
The new hipster
Disig bärnstensfärgad öl med mycket högt och smutsvitt, nästan grönvitt, skum som sjunker snabbt och lämnar väldigt mycket rester på glaskanterna. Kraftigt disig när sista centilitrarna åker ner i glaset.
Kraftig citrusdoft av färsk humle. Nästan som att dofta ner i en humlepåse. Stor del tallkåda. Lite gummi och mjölk finns i bakgrunden, framförallt när ölen blir varmare.
Medelfyllig smak av humle åt apelsin och vingummihållet. Lätt och fräsch munkänsla med en knappt märkbar maltsmak.
Bra beska som sitter kvar länge på tungan. Tunn kropp med en något vattnig och tunn eftersmak. Låg restsötma och vass kolsyra. Mycket lättdrucken.
Omdöme
Utomordentligt bra torrhumling i denna humlefriska och mycket goda apa. Den doftar fantastiskt men smaken, som förvisso är mycket bra, är ändå inte lika tydlig som doften. Det finns ett litet uns av mint åt Vicks blå, nej förresten, minns ni den där blåa klubban med genomskinligt plastpapper med vita ränder (snurrat längs pinnen) som fanns i simhallen för en spänn styck. Ismint? Isbjörn? Ni som minns smaken vet vad jag syftar på. Ett uns av den smaken finns i ölet och det beror definitivt på någon av humlesorterna. Det är lätt att förstå att en tidigare version av denna öl kammade hem en guldmedalj i SM förra året. Bra jobbat!
Bitter
Kraftigt disig, rödbrun (45-60 EBC) öl med lågt ljusgult till smutsvitt skum som försvinner snabbt utan at lämna rester.
Doften är, karamellig och fruktig men lite inslag av gummi och jäst.
Smaken är maltig med tydliga lakritstoner, mjölk och plommon.
Medellåg beska, ca 20 ibu.
Låg kolsyrenivå. Bra kropp och balanserad restsötma.
Omdöme
En helt okej engelsk bitter som tyvärr drar lite för mycket åt lakrits för min smak. Jag är osäker på vilken specialmalt det är som stör min helhetsupplevelse men utan den skulle denna öl få flera poäng till i min bok. Välbryggd och enligt konstens alla regler men lite för svårdrucken för min smak.
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Södra Maltfabriken – Södra Passion
I brist på bryggningar passar det utmärkt att utvärdera nya humlesorter och provsmaka andras öl. Först ur är Södra Maltfabriken med sin Södra Passion – Pale Ale, 4.8%
Kopparfärgad och kraftigt disig öl med smutsgult, väldigt högt skum som ligger som ett kompakt lock genom hela glaset. Ingen märkbar ytterligare grumling mot slutet av flaskan.
Den doftar väldigt kraftfullt av passionsfrukt, mango, lite citrusfrukter och färsk humle i största allmänhet. Inga maltdofter eller felsmaker/jästsmaker noteras.
Smaken är även den väldigt intensiv med passionsfrukt och torkade aprikoser som största bidragande smakgivare. En mycket låg smak av basmalt går att skönja. Den lätta karamelligheten tillsammans med lätt kropp och låg restsötma gör den lättdrucken och det återfinns ingen alkoholsmak att tala om.
Bra bett från beskan (40 IBU) som stöd till fruktigheten. Munkänslan domineras först av den, för stilen, dramatiskt överdrivna kolsyrehalten som för tankarna till champagne. Sammantaget mycket sommarfrisk, mycket god och mycket humleintensiv.
En av de bästa Amerikanska Pale Ale jag druckit på riktigt länge. Den bryggs bara vid ett tillfälle eftersom de bägge sydafrikanska humlesorterna Southern Promise och Southern Passion än så länge är väldigt svåra att få tag på i europa, vilket är synd eftersom denna öl verkligen är välbryggd och fruktig. Man skulle t.om. kunna tro att den är sekundärjäst med passionsfrukt! Det som drar ner det i övrigt förträffliga intrycket är den explosiva kolsyrehalten som man kan minska genom att kraftfullt tappa upp ölet i ett för stort glas, synd… Färgen är dessutom något för mörk för min smak (mer åt IPA än APA) och grumligheten är påtaglig. Ljusare karamellmalt och pilsnermalt istället för pale ale-malt är mitt bryggtips. Sammanfattningsvis en mycket bra öl som kommer ta slut snabbt på hyllorna när den dyker upp på bolaget 1:a oktober för 25kr!
Kolsyrehalten…
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Lite fler glas
Ni har väl inte missat att jag provsmakat mig igenom en hel del ölglas? Glaset kan höja eller sänka ett öl och jag tycker att fel glas kan ställa till smakupplevelsen. Eller vad sägs om en imperial stout i ett veteölsglas? Sen räcker det med 3-4 universalglas kanske men främst bör man hitta några få man gillar att dricka ur.
Piston Heads raka 0.4l-glas är perfekt till en modern ljus lager eller annat välhumlat med ren jästprofil. Lite annorlunda storlek för att kunna få plats med en rejäl skumkrona vilket jag gillar. Jag hade önskat att kanten var lite vassare skuren och inte rundad men det är de flesta glas å andra sidan. Finns för 45kr hos Sejdelshoppen.
Ska man ha en stadig belgisk tripel får det gärna vara i en stor kupa eller en pokal. Denna stora rackare på en halvliter från Duvel är elegant svängd i toppen och känns betydligt större och stadigare än Rastal Lüttich, bilden gör inte storleken rättvisa helt enkelt. Den stora kupan gör det lätt att värma ölet med handen när man närmar sig slutet för att få fram ännu mer arom. Denna tar jag gärna fram till jästintensiva öl som t.ex. en Saison. Finns för 69kr hos Sejdelshoppen.
En av mina favoritbelgare är faktiskt Leffe. Ni får tycka den är mainstream med sitt styre från makroproducenter men jag tycker den har en väldigt fin balans. Den här pokalen har en stadig fot och dess lätt inåtsvängda öppning gör att man gärna lyfter glaset lite högre, något som skickar bak ölet längre bak i munnen där det träffar receptorerna mellan sött och beskt. Trevlig men kanske fräst snygg pokal! 65 kr hos Sejdelshoppen.
När det kommer till provsmakningsglasen finns det några som är extra vanliga. Detta glas är vanligt vid vinprovningar men det förekommer även på ölprovningar. Det är inte helt olikt årets SM-glas dessutom. Viticole är på 0,2l och är tänkt för provsmakningsslattar. Glaset är lätt, nätt och elegant men lite svårt att snurra upp ett bra skum i. Ett bra provsmakningsglas men jag föredrar Rastal Lüttich eller Teku. 55kr hos Sejdelshoppen.
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
HEFE XVII – FullVolumeNoSparge
Ett moment jag inte riktigt kommit överens med när jag brygger med min Braumeister är lakningen. Jag har testat olika metoder och volymer men tycker det är blaskigt plus att det är ett extramoment att värma lakvatten till rätt temperatur vid sidan av. Därför ville jag testa en ny metod med denna veteölsbryggning nämligen ”Full volume – no sparge”, FVNS, i brist på bättre namn (någon som vet vad det heter?). Det går ut på att man likt en BIAB-bryggning använder både mäskvattnet och lakvattnet redan från början av mäskningen. En variant på denna metod är såklart att inte laka alls utan bara använda den rekommenderade maxmäskvattenmängden och sedan lyfta bort maltröret efter mäskningen är klar men då räcker inte mängden för att fylla två fat i slutänden. Metoden eller snarare förfarandet går ut på att man först fyller upp med den normala vattenmängden (55l), sätter i maltröret och blandar ner malten, sätter på toppfiltret och vingmuttern för att slutligen toppa upp med ytterligare 10 liter vatten ovanpå filtrena. Dessa 10 litrar motsvarar den mängd man annars skulle lakat med i vanliga fall. Teorin bakom denna teknik är att genom att låta allt vatten vara i kontakt med malten under hela mäskningen så blir effekten (eller rättare sagt mäskeffektiviteten) den samma som när man lakar, något jag tvivlar lite på. Men, några procent effektivitet motsvarar en tia så det spelar mig ingen roll. En oro var att den väldigt tunna mäsken skulle konvertera dåligt eller stöka med mitt mäskpH men det fungerade över föväntan, något det säkerligen inte gör med alla sorters bryggvatten… Det jag gillar med FVNS-metoden är tids- och arbetsbesparandet men kanske främst repeterbarheten, en mänsklig faktor mindre som kan påverka utfallet. Tidigare när jag lakat med Braumeistern så har nämligen mäskeffektiviteten pendlat mycket beroende på följande faktorer; om jag rört om i mäsken och sedan lakat, om jag låtit det rinna av länge första gången innan jag laka, om jag lakat i två omgångar eller flödeslakat, temperaturen på lakvattnet, mängden lakvatten, krossstorleken på malten med mera. Det blir helt enkelt många variabler som innebär en försvårad förutsägbarhet på preboil gravity. Rör man kraftigt i mäsken innan lakning blir även vörten betydligt grumligare med mer proteiner i koket vilket jag absolut inte gillar.
Kalibrering
Denna bryggning, som kanske är den sista innan vi flyttar till lägenhet och kanske den sista bryggningen på en överskådlig tid, är den bryggning då jag vill sätta alla värden till Beersmith. Därför har jag inhandlat en rejäl stållinjal på 100cm för att mäta exakta volymer och ihop med min nya refraktometer ta en mängd SG-värden genom hela bryggningen, ingen overnight mash med andra ord. Det visade sig att mina tidigare värden i Beersmith varit ganska nära men nu vet jag det iallafall bekräftat. Även om detta var en veteöl där jag med erfarenhet vet att effektiviteten brukar sjunka lite med den skallösa veten så tänker jag mig att min FVNS-metod ska ge hyffsat samma värden på liknande starka öl. En välhumlad öl kommer ge mer ”loss to trub” men ändå samma OG.
Mina bryggdata
Mashwater 55l: 36.8 cm mätt från botten på Braumeistern.
Mash volume 55l med malt och maltrör: 42.6 cm
Mash volume 55l med malt, maltrör och 10l: 49.9 cm
Preboil volume: (BS gissar 58.37 l dvs 38.5 cm): 39,2cm (59,09 l)
Preboil Gravity (BS 1.048): 1.048
Postboil volume före kylning: 35.7 cm (53.81 l)
Boiloff: 5,28 l på 80m
Postboil volume efter kylning: 34.3 cm (51.7 l)
Antal liter som krympte av kylning: 2.11 l
Mäskens pH; 5.57 vid 20.0 c
Mäskens pH; 5.36 vid 54.1c och 5.49 vid 51.1c.
Hur många liter av de 9 under kranen går att få ut: 4.5 l
Hur många liter trub och hops ihop med förlorad vört: 4.5 l
Ren trub: 2.2l
Hur mycket vätska finns kvar i trub och hops efter lång sedimentering: 2.3l
Batchsize uträknad: 47,2 l
Original Gravity: 1054
Brewhouse eff.: 75.5%
Mash eff.: 84%
Mina nya och justerade inställningar i BeerSmith vilka såklart kan komma att ändras framöver. Tyvärr är alla såna här inställningar från bryggeri till bryggeri men någon kanske vill ha det som startvärde.
Bryggningen
Jag har äntligen kommit över besvikelsen över mitt senaste veteölskok där min jäst från Meckatzer Löwenbräu inte längre gav de klassiska veteölssmakerna. Därför har jag återgått till klassikern 3068 som jag bryggt med så många gånger tidigare. Anledningen till allt labbande med veteölssjäster är att jag tyckt mig få för lite isoamylacetat (banan) men jag har insett att jag förmodligen inte är så känslig för just den smaken och att det inte är jästens fel om det inte ger tillräckligt med banan utan mina övriga parametrar i bryggandet och jäsandet. Därför justerade jag följande saker för ökad banan; något högre OG, underpitch av jäst, högre jästemp på 21.3-21.6c och utan jäslås första två dagarna. Dessutom har jag dragit ner på betaamylase-rasten från 35 min till 20 min för att få ett högre FG. Ja ni läste rätt, jag vill ha den lite sötare! Senaste landade min veteöl på 1.008 där istället 1.012 till 1.015 är mer rimliga värden för en Sydtyska Hefeweizen.
Inmäskningen gick bra och nivån på mäsken hamnade under mutternivån. Förvånande var hur pass mycket volymen steg under mäskningen på grund av vätskans expansion vid högre temperaturer. När Braumeistern kört igenom mitt Hefe-program tog jag på mig mina bryggarhandskar och tog bort muttern som nu var mestadels under vätskans nivå. Varmt men inte alls besvärande och då har jag ändå värmekänsliga händer. Upp med maltröret som fick rinna av medan Braumeistern påbörjade resa mot kok. Nivån hamnade som vid tidigare bryggningar över nedre silplåten så efter en kvart så fick ett kylskåpsgaller stå emellan för avdropp, ett lyft som är allt annat än bra för min redan trasiga rygg. Kanske blir det någon form av rep eller vinsch i mitt framtida bryggeri… FVNS-metoden visade sig fungera mycket bra och med en mäskeffektivitet på 84% så är jag absolut tillräckligt nöjd för att testa detta flera gånger.
Koket och kylningen gick i övrigt bra utan några avvikelser att berätta om. Nytt för dagen var min Siphon Spray Wort Aerator, även kallad Vörtspridare, som jag fäster i slutet på min silikonslang. En riktigt fiffig pryl som gör att man slipper skaka jäshinkar eller veva med ballongvispar. Säkert en smidig pryl för er som flödeslakar dessutom, rekommenderas!
Silplåtarna i toppen hålls fortfarande ihop med min gummilist.
Enbart 10g CaCl denna gång.
55 liter och irörd malt. På med filter, rör och vingmutter. Så långt precis som vanligt.
Sen i med ytterligare 10 liter vatten och tryck på start.
Här är temperaturen på 62c och nivån har stigit en bit.
Här närmar vi oss mash out på 78c och vingmuttern är påväg att försvinna.
Standard-avrinningsmetoden…
…och under med ett galler för sista avrinningen.
Preboil Gravity hamnade mitt i prick på 1.048 eller 12 plato.
En till förbättring. I med allt som ska diskas i en back eller kundkorg och spola av med trädgårdsslangen. Att jag inte tänkt på detta tidigare?
Här har jag mätt vätskenivån igen…
En hel påse Tett på 60m. Svagare alfa-humle får man leta efter…
Mina brygghandskar börjar se lite använda ut och kan säkert rymma en och en annan bakterie så numera gäller dessa vid jäst-pitchningen. Ftalat är ordet…
Vörtspridaren som badat i Starsan i väntan på första testet.
Såhär sitter vörtspirdaren i slutet på min silikonslang.
Riktigt bra spridning måste jag säga. På med locket för att undvika onödiga luftburna banditer.
Detta plus en knapp halvliter är vad jag lämnade kvar i Braumeistern när jag flyttat vörten till jäshink. Detta sedimenterade ihop till 50/50 dvs 2 liter trub och 2 liter vört som hade kunnat jäsas. Ett svinn jag gärna lever med för att slippa saftsila vörten.
Dags för rengöring, ett moment som jag inte tyckt jag fått kläm på tidigare men som jag nu har utvecklat och förfinat. Mer om det i ett eget inlägg om några dagar, på återseende!
| HEFE XVII_3068 (Weizen/weissbier (sydtysk typ)) | |||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Kokvolym: 58.37 l Batchsize: 46.00 l Koktid: 80 min Brygghuseffektivitet: 75.00 % OG: 1.055 SG FG: 1.014 SG ABV: 5.4 % IBU: 11.1 IBUs EBC: 7.8 EBC Color
Total humle: 100.00 g
|
Provsmakning
Gyllengul öl med en blankhet som återfinns i gränslandet mellan extremt disig till grumlig. En rejäl skumkrona som är vitfluffig och består av små bubblor. Kronan faller ganska snabbt sönder och skummet lämnar sparsmakat med rester efter sig på glaskanterna.
Den friska och rena doften består av banan och en tydlig men balanserad kryddnejlika som drar lite åt peppar. En lätt, gräddig och brödig maltdoft finns i bakgrunden. Ölet hade den så ofta förekommande svavelnyansen i slutet av jäsningen och även första veckan på fat men den försvann helt och hållet i och med lagring en vecka.
Smaken är lätt maltig och bananig med lite ”nejlikabett” i slutet. Inga felsmaker påträffas och inte heller den syrliga päronaktiga bismaken som mina senaste veteöl påvisat.
En fyllig kropp även om restsötman är låg. Alkoholen märks knappt alls och beskan är välavvägd till balanserad.
Omdöme
En riktigt bra veteöl som lirar i samma klass som de stora grabbarna. Tyvärr dricker jag den för varm eftersom jag inte har tillgång till el till min fatkyl som står i vindsförrådet just nu. Jag tror att rätt pH i mäskningen gjorde denna veteöl en rejäl tjänst och det är helt klart min bästa hittills. Liksom tidigare fatade veteöl så ser första halvan av fatet bra ut med rätt mängd dis för att senare bli något för blank med för lite jäst i. Jag har skakat fatet ett flertal gånger vilket inte räcker men sen läste jag rekommendation för kommersiell veteöl på fat; ”Måste konsumeras inom 3 dagar efter fatet öppnats”. Jag har absolut ingen lust att gå över till flaskning även om veteöl är den perfekta ölstilen för det så jag får väl börja skaka fatet oftare eller gå över till mindre fat…
Smakmässigt önskar jag ytterligare en uns mer banan även om nivån är över både Weihenstephaner, Erdinger och Paulaner. Jag har dock märkt att jag har en ganska tolerant smaktröskel för just banan och att jag sätter ribban på en nivå många skulle tycka var obalanserat och antagligen på gränsen till oacceptabelt mycket banansmak. För maxad banan jäste jag denna batch med nästan halv underpitch av jäst, hög jästemp (21-22c i hink), låg syresättning av vörten samt något högre OG vilket sammantaget borde ge extrema banansmaker. Jag tycker dock nivån mest är balanserad emot nejlikan vilket såklart egentligen är att föredra men jag skulle önska att jag åtminstone EN enstaka gång kan få tycka att det blev för mycket banan. Det har jag kvar att lyckas med vid framtida jäsningar.
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Lola Lambik
En ljust halmgul och disig öl med låg skumkrona som snabbt faller ner till ett tunt lock som precis fyller ytan. Doften består av läder och är stallintensiv med mogna passionsfrukter med i mixen. Klassiskt syrlig och delvis komplex lambikdoft. Vissa inslag av garn. Den medelkraftigt syrliga smaken domnieras i övrigt av hö och svaga inslag passionsfrukt samt ananas. Funkigheten är påtaglig men absolut inte dominant. Viss träighet i smaken. En mycket lätt munkänsla och lätt kropp som förstärks av den spritsiga kolsyran. Låg beska och en elegant eftersmak som är något champagnelik.
Omdöme
Lola (6.0%) är nummer två ut bland mina suröl och har en bakeriemix bestående av Brettanomyces Lambicus, Brettanomyces Bruxellensis Trois (som eventuellt inte är en Brett-stamm längre sägs det) och Lactobacillus Brevis. Lättdrucken och fruktig men den kommer nog vinna lite på att ligga till sig ett halvår på flaska för att bli mer komplex då jag tycker den är något endimensionell. En helt okej pseudolambik där andra halvan ligger på sekundär med rödvinsdruvor ”Rondo” odlade på Öland. Jag får nog provsmaka denna igen parallellt med Rondo när bägge är klara. Bryggningen av denna öl kan ni läsa om här.
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Senaste kommentarer