Posts in Category: Bryggning
Helles (H38)
(Reklam: I samarbete med Humlegårdens Ekolager)
Ni som följt bloggen ett tag vet att mitt jobb innebär en del resor. Oftast är jag bara borta några dagar åt gången men det brukar även bli en längre resa per år vilket gör att det blir radiotystnad här ett tag. I år har de både varit många korta men nu även en väldigt lång resa så jag ligger efter med bloggandet men inte med bryggandet. Jag brukar säga att öl inte reser bra och med det menar jag att de ofta smakar mycket bättre nära källan. Detta har varit extra tydligt de senaste tre veckorna i Australien då jag druckit bleka exemplar av flera av mina favoritöl, bland annat Augustiner Helles och Weihenstephaner Pils. Inte oxiderade eller på annat sätt felhanterade utan bara påtagligt mindre bra än i Bayern. De inhemska storskaliga bryggerierna i Australien, t.ex. Victoria Bitter, Coopers eller XXXX producerar inte öl som hamnar speciellt högt upp på min lista men en del hantverksöl har varit bra under resan. Sammanfattningsvis var det väldigt trevligt att komma hem och bli påmind om att jag faktiskt kommit ganska långt i min utveckling mot egenproducerad öl som passar just mig och mina smaklökar.
Denna 38:e helles kommer inte med några överraskningar receptmässigt utan består av det jag kallar 95/5; 95% Weyermann Barke Pilsnermalt och 5% Barke Münchnermalt. De 2% syramalt jag har i går in under pilsnermalten då det mer är en bryggteknisk detalj dvs pH-justering än smakbidrag i receptet. Jästen denna gång blev Fermentis SafLager S-23 som ska vara lite fruktigare än t.ex. klassikern 34/70. När jag jäser runt 8-10°C tycker jag inte fruktigheten är något som tar för sig och jämfört med en alejäst är skillnaden markant. Humlegivan denna gång blev Hallertauer Tradition för dess träiga och örtiga toner som verkligen kompletterar den dominanta Barkemalten.
Vissa moment är enklare med mitt stora bryggverk medan andra är betydligt mer tids- och arbetskrävande. Diskningen av vörtpannan och mäskpannan är enkla men malning, dravtömning, vattenvärmning mm tar lång tid. Jag antar att jag aldrig blir färdig med mina kontinuerliga förbättringar av min bryggprocess eller snarare bryggdag men jag märker att jag mer och mer går åt att sprida ut jobbigare eller tidskrävande moment där det går. Exempelvis att väga upp malten eller fylla på vatten dagen före vilket även passar bra för att reducera syre i bryggvattnet.
Som jag skrivit om tidigare är min Antioxin SBT slut så jag har letat fram en gammal SMB (natriummetabisulfit eller Na₂S₂O₅) som jag tänkte göra slut på innan jag handlar nytt. Den hade verkligen inte gått och blivit dålig trots många år på nacken för jag fick en rejäl hjälp med väldigt ljus vört och absolut kritvitt skum vid uppkoket. 69,6°C på inmäskningsvattnet gav 63,8°C på betaamylasrasten som jag höll 45 min innan jag fyllde på med sista varmvattnet. Jag mätte temperaturen även på alfaamylasrasten men har missat att dokumentera det just denna bryggdag.
Denna bryggdag skedde i slutet av augusti då kranvattnet är betydligt varmare än på vinterhalvåret vilket märktes när vörten skulle kylas efter kok där jag som bäst kunde nå 15°C. Min köksblandare på bryggbänken har dessutom gått sönder så jag skruvade upp en billig från IKEA men jag märkte ganska stor skillnad på flöde vilket också bidrar till sämre kylning. Jag har gjort en temporär lösning på detta problem som jag får återkomma till i senare inlägg. Utöver kranvattentemperatur var även sommarluften het så vörten fick delas upp på flera mindre kärl och jäsa i kylskåp. Mer disk stabilare jästemperatur. Vörtstyrkan hamnade runt 1.044 som efter jäsning gav cirka 4,9% ABV.
Dagens setup. Börjar bli dags att bättra på golvet igen…
Syrereduceraren SMB där jag körde på 30ppm denna gång, vilket är mindre än 1/3-del av den första rekommenderade maxdosen för 10 år sedan när LODO var nytt och som är alldeles för hög koncentration. Hur mycket SMB som behövs är upp till varje bryggares utrustning och bryggmetod att avgöra.
Den säkert 30 år gamla borrmaskin maler på fortfarande. Det är ganska många säckar malt den har tuggat igenom utan problem men så var det bättre kvalité på en del saker förr.
Krossningen som jag vet såhär i efterhand blev för grov eftersom krossen dragit sig lite vilket nu är åtgärdat. Väldigt vacker krossning på skalen men kärnorna är i för få bitar.
Inmäskning ”underifrån” pågår med flytt av bryggvatten frän vänster till höger panna där malten redan är placerad.
Recirkulering av vörten under betaamylasrasten. Den där handduken till isolering eller lock ser ju för bedrövligt ut men hur jag än klurat och försökt så får inte mitt rostfria lock att passa då det inte är avsett till just denna mjölktank. Jag har därför börjar slipa på en annan lösning som även den är på gång inom kort.
En till slitvarg som bara tuggar vidare år efter år; Blichmanns Riptide.
Maxad alfaamylasrast!
Supervitt varmdruv vid uppkoket.
Provsmakning
Halmgul öl med massiv och stabil skumkrona. Initialt lätt disig men klarnade till kristallklar med lite längre lagring.
Doften är enormt malttung med färskkrossad malt i enorm mängd.
Tydliga dofter av örter och nyslipat trä.
Smaken är kraftigt gräddig och mycket kraftigt maltig med en tydlig ”kärnighet” som ej ska förväxlas med kärvhet eller astringens.
Medel beska.
Lagom alkoholstöd.
Hög kolsyrehalt.
Väldigt lång eftersmak som främst är örtig.
Lätt kropp men stor munkänsla.
Kommentar
Väldigt god öl! Den här omgången blev en riktigt fullträff i form av bevarandet av maltsmakerna och även som helhet. Vid första provsmakningen noterade jag t.om. att det var snudd på för mycket maltsmaker (”som en maltexplosion i munnen”) men det lugnade ner sig efter ett antal veckor men höll sedan länge en fortsatt mycket hög nivå. På grund av diverse logistik så fick inte alla faten samma kärlek när det kommer till spundning och övrig syreminimering på kalla sidan vilket visade sig extremt tydligt smakmässigt på den färska, nästan halmmüsliliknande maltdoften. Återigen blev jag påmind om varför jag fortfarande krånglar med lågsyremetoden. Kanske att ölet blev något för ljust denna gång vilket inte syns på bilderna…
Recept
| Lindhs Helles Gold (H38) (Helles) | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Batchsize: 142.00 L
Total amount of malt: 31111 g
If steeping, remove grains, and prepare to boil wort
Total amount of hops: 300 g
Recommended starter size: 9.76 L / 2302.5 Billion cells. |
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Rauchbier med egenrökt malt
(Reklam: I samarbete med Humlegårdens Ekolager)
Rököl, eller ”rauchbier” på tyska, är en ölstil som kännetecknas av en distinkt rökig smak, ofta jämförbar med smaken av rökta charkuterier eller bacon. Rököl har sitt ursprung i en tid då alla öl hade en viss rökig smak eftersom man inte hade modern teknik för att torka malt utan eld. Fram till 1700-talet användes ofta eldad bok eller ek för att torka malt, vilket ofrånkomligen gav en rökig smak till ölet. Med tiden utvecklades dock nya metoder, främst den roterande trummkölnan eller ”patent malt roaster” som britten Daniel Wheeler lanserade 1817. Öl kunde därmed bli mer neutralt i smaken med avsaknad av eldens påverkan. I Bamberg som är känt för sin bryggeritradition behöll man dock den äldre metoden och utvecklade rökölet till en särskild och uppskattad stil. Staden är idag hem till ett antal bryggerier som fortfarande producerar rököl enligt traditionella metoder, de mest kända är Schlenkerla med sin Aecht Schlenkerla Märzen och bryggeriet Spezial. Rököl kan variera mycket i intensitet beroende på hur mycket av det rökta malten som används och det finns olika underkategorier inom stilen, från lätt rökiga lageröl till mer robusta, maltiga varianter. Precis som med koriander delar rököl ofta in folk i antingen älskalägret eller hatalägret då det är en ganska speciell smak.
På årets SM i hembryggning hade Simon Svensson (känd från podden Hembryggning Halleluja) med sig en rökbock han kallade Svenkerla Rauchpock och även vann silver med i klass 11. Han hade rökt malten själv genom att placera den i ett metallrör han satt ovanpå skorstenen till sin kamadogrill. Jag har ett liknande rör och även en kamadogrill men röret använder jag till annat där rökigheten inte kommer vara lämplig och eftersom jag ändå höll på att bygga mig en kallrök (för att röka korv) i somras fick jag idén om att testa att kallröka min malt där i istället. Ett finmaskigt nät hade varit optimalt men jag orkade inte bygga någon sorts ram för detta eventuellt enda tillfälle så det fick bli en gammal biabpåse som jag vilade över rökkäpparna. Påsen skakade jag om några gånger för att få en snabbare eller jämnare rökighet, oklart om just det gjorde någon skillnad. Jag började röka med alspån i min kallröksgenerator modell stålspiral 50kr från Kina men jag har haft problem med att den slocknar efter ett tag och jag har aldrig riktigt gillat den, den genererar lite för långsamt för mitt tålamod. Därför byggde jag en prototyp av kallröksgenerator med en espressoburk, kopparrör, sugrör i stål och en liten akvariepump. Den fungerade mycket bättre och jag har nu byggt en betydligt bättre och snyggare på exakt samma princip.
Receptet
Till skillnad från Simon ville jag inte göra en rökbock utan mer en klassisk Rököl där stilen i grunden hamnar mellan Märzen och Münchner Dunkel. Önskad profil; dryga 5% ABV, medium rostade malttoner med en tydlig rökighet (ej baconbomb), inga karamelltoner och lättare balanserande humle. Medel kropp och gärna lättare inslag av vanilj.
Malten som fick rök bestod enbart av Weyermanns Barke Münchnermalt som alspånsröktes i cirka 7 timmar men eftersom allas kallrökar är olika så är det en dålig referens med tid, här får man prova sig fram helt enkelt. För att få lite rostade inslag av espresso och mörk choklad tog jag även en mindre del (1%) Weyermann Carafa® II Special, en svart malt tillverkad av skalat korn, vilket ger mjukt avrundade snarare än kantiga smaker som rostat korn gör. Slutligen 2% Syramalt som enbart sköter pH-nivån och ger ytterst litet smakbidrag på denna nivå och synnerligen i denna ölstil.
Vill man inte röka sin egen malt kan man köpa färdigrökt malt som ger ett betydligt mer förutsägbart resultat men som inte är lika roligt för den som vill bygga plåtskåp och borra i stål.
På humlefronten blev det enbart Hallertauer Tradition som är framtagen för att ersätta Hallertauer Mittelfrüh som inte är lika moståndskraftig mot sjukdomar.
Bryggdagen
Dagen efter rökningen var det bryggdag. Till den här typen av experiment är Speidel #Braumeister 10 som klippt och skuren för uppgiften. Precis som förra gången med det här bryggverket satsade jag på 11 liter i jäshink eftersom 9l-Corneliusfaten rymmer mer än nio liter och jag gärna fyller faten så mycket det bara går. Dock är det enklare och därmed roligare att mäska med tio liter i siktet och det brukar räcka så jag kommer återgå till den metoden. Bryggdagen fortlöpte helt utan avvikelser, mäska/laka/koka/kyla och sen 3-4 minuter disk. OG hamnade perfekt på 1.049 och jäsningen var i full fart redan morgonen därpå.
Min andra kallrök, den första var åt fanders för stor och den här borde vara i rostfritt stål, framförallt om jag ska varmröka i den i framtiden. Nu kör jag med maximalt 20°C i skåpet och då vet jag inte hur viktigt det är ur hälsosynpunkt. Skåpet är från IKEA om någon skulle tycka det var intressant och det har stått i källaren några år så det får duga en tid.
Kallröksgeneratorn som gärna vill slockna för mig titt som tätt men inte varje gång märkligt nog.
Den intet ont anande malten i väntan på rök.
Eftersom malten röktes mitt i sommaren ville jag ändå hålla kolla på temperaturen, mest för att lära mig röken och inte för att malten skulle påverkas av t.ex. 30-40°C.
Under rökningens första timmar byggde jag min prototyp för kommande kallröksgenerator. Jag lärde mig att jag föredrar att ha röret i toppen av burken istället för i botten som Mustang kör. Detta funkar men ska man röka en längre tid med fler påfyllningar kommer askan till slut täppa igen röret för venturieffekten.
En fin ström av rök blev det iallafall och det doftade såklart underbart.
Den skallösa carafa II före krossning.
Carafa II samt syramalt. Ni som bor på landet kanske tycker detta ser mindre trevligt ut och jag håller med.
Jag antar att det är oxidering som ger de här märkliga färgerna så kanske borde röret får sig ett syrabad.
Provsmakning
Rödbrun disig öl med smutsvit skumkrona av stabil sort.
Kraftigt rökig doft men inte som en askkopp eller baconbomb som vissa är.
Syrlig rök med tydlig bacon, stor örtighet, tydlig träighet åt cederträ och alspån. Medel gräddig malt fast mer åt mjölkhållet.
Tydlig vanilj och påtaglig choklad och lakrits från carafan.
Smaken är kraftfullt maltig med en stabil bas fast även en medel+ syrlighet.
Stor kropp.
Lång eftersmak.
Medel beska.
Inga felsmaker.
Kommentar
Inte så tokig öl för att vara första försöket. Rökigheten är absolut balanserad och elegant, precis som jag ville ha den även om jag kan uppskatta även kraftfullt rökiga rauchbier. Maltigheten och humlen är jag helt nöjd med men carafan blev något störande. Dels konkurrerar den med rökigheten och dels smakar den lite för syrligt bränd. Antingen borde jag enbart haft med den i lakningen vilket är ett vanligt förfarande för denna typ av malt men eftersom jag knappt lakar utan mer sköljer maltbädden i Braumeistern vet jag inte om det hade gett så mycket. En halvering av mängd hade inte varit fel oavsett. Syramalten blev nog onödig denna gång eftersom carafan sänker pH men med hur mycket vet jag inte då jag inte brydde mig om att mäta pH den ljuvliga högsommardag detta öl bryggdes.
Skapligt nöjd blir slutbetyget men framförallt ett väldigt roligt experiment det säkert kan bli fler gånger av i framtiden. Hälften carafa, 50-100% mer rök, ingen syramalt utan istället en eventuell dos lactol efter att mäsken pH-mätts en kvart in i programmet.
Provsmakning jämfört med Aecht Schlenkerla
Aecht Schlenkerla
Mörkbrun öl med gulbrunt skum.
Stora inslag av bacon och vanilj med en hel del mjölkig maltighet.
Mycket stort inslag av malt bryggkaffe.
Medel kakao och medel tjära.
Ett uns instängd källare och svavel åt kokta ägg.
Medel beska, stabil kropp, lång eftersmak.
Kommentar
Jag har tidigare gillat Aecht Schlenkerla väldigt mycket men vid just denna provsmakning stördes jag kraftigt av den dominerande kaffedoften som skar sig med rökigheten. Sida vid sida mot min är Aecht betydligt mörkare och ungefär dubbelt så rökig. Min rauchbier är betydligt friskare och lättare både i doft och smak, framförallt är den mer lättdrucken. Aecht var aldrig förebilden för mitt recept så detta var absolut inget klontest utan mer en rolig jämförelse för att jag fick tag på Aecht på bolaget. Aecht Schleenkerla vinner smaktestet ändå i slutändan på grund av sin komplexitet men jag trodde den skulle ta en jordsskredsseger.
Recept
| Rauchbier (Rököl, typ Bamberg) | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Batchsize: 12.00 L
Total amount of malt: 2519 g
Fly sparge with 2.48 L water at 75.6 C
Total amount of hops: 50 g
Recommended starter size: 0.00 L / 111.8 Billion cells.
BrewNotes Ca 74 Tastenotes |
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Lindhs Tropical Lager – Hallertauer Blanc
(Reklam: I samarbete med Humlegårdens Ekolager)
När jag var i Taiwan i vintras möttes jag av en relativt välutvecklad ölkultur inte bara bestående av importerade stormärken eller generiska bryggerier inriktade på klassisk internationell lager utan även en ganska utvecklad craft beer-kultur. Lite otippat var ett av stormärkena med enorma billboards på stan; bryggeriet Buckskin som kallar sig för ”ett tyskt bryggeri i Taiwan”. Buckskin har en riktigt stereotyp tysk beskrivning av sig själva på sin hemsida (med reservation för dålig google-översättning): ”Traditionella tyska tillverkningsmetoder och högkvalitativt naturligt vatten från Taiwan. 100 % malt, naturlig humle och jäst. Kompromisslöst hantverk gjord av högkvalitativa material. Kombinerad tysk visdom och taiwanesisk passion”. Deras sortiment består av helles, hefeweizen, kristallweizen, Kölsch, märzen, schwartzbier, german Pilsner och altbier. Nyligen har de även adderat en flört mot craft beer genom sin Tropical Lager, som inte ska förväxlas med Tropical från Gran Canaria som jag skrev kort om här på bloggen för 10 år sedan..
Tropical Lager från Buckskin är som en blandning av modern ljus lager och inslag av den humlefruktigare NEIPAn, fast mer lättdrucken. Lagerns renhet med humlens fruktighet och friskhet. Inte alls så tjock som vissa neipor där man får sila den mellan tänderna likt apelsinjuice. Balanserad beska men för mig ett uns klen på 4,2% ABV, vilket dock passar i tropikerna om du Taiwan klassas som det?
Jag har ingen avsikt att försöka klona just detta öl men själva idéen om en modern ljus lager som drar åt det tropiskt fruktigare hållet, fast med tysk humle och just namnet Tropical Lager fastnade i mitt bakhuvud så när jag såg den relativt nya humlesortern Hallertauer Blanc blev jag tvungen att göra en riktigt tropisk och härlig sommaröl.
Hallertauer Blanc
Har du någonsin undrat hur en tysk humle skulle smaka om den korsades med den populära amerikanska Cascade? Svaret hittar du i Hallertau Blanc som tagits fram i Hallertau av Hüll 2012. Den har en unik aromprofil med toner av vitt vin och stora exotiska inslag som svarta vinbär, fläder, grapefrukt och citrongräs. Aromerna är både fruktiga och florala, vilket gör den till ett utmärkt val för att skapa moderna amerikanska ales, eller varför inte en tysk tropisk lager?
Data
Alfasyra: 8 – 12 %
Cohumulonhalt: 22 – 26 %
Mängd oljor: 0,8 – 1,5 ml / 100 g
Lagringstålighet: Dålig
Möjliga ersättare: Nelson Sauvin
Receptet
Den här bryggningen kan ses som en fortsättning på mina humletester där jag använder standardiserat recept och bryggmetod för att endast ersätta humlesorten. Receptet är utformat för att ge humlen nästintill maximal möjlighet att glänsa utan att för den delen vara tunt eller obalanserad. 95% Weyermann Barke pilsnermalt där jag räknar in mina 2% syramalt för pH-justering och 5% Barke Münchenermalt. För att verkligen få kraftig humlesmak är mängden uppe på 10g/l vilket är väldigt mycket för klassiska stilar men inte ovanligt i en IPA och absolut inget konstigt i NEIPA. För att hålla beskan någorlunda i schack fördelas humlen 50/50 på 20 min och kokslut. Jag skulle kunnat sänkt IBU ytterligare genom att flytta mer av 20-min-givan till en hopstand men jag valde att stanna kvar vid mitt standardförfarande.
Bryggdagen
Bryggdagen inleddes med lite klassisk träslöjd då min miniatyrmäskpaddel i form av en träslev från Tefal hade fått missfärning, eventuellt i form av svartmögel. Sandpapper och rejäl disk med medel och stålull gjorde den som ny.
Jag hade skalat upp hela receptet några procent för att säkerställa mig om att corneliusfatet i slutändan skullle bli maximalt fyllt eftersom syre på kalla sidan är en rejäl humledödare. Det var dock långt ifrån smidigt då vattenmängden inte passar min plastkanna och inmäskningen blev styrig när man närmar sig maxmängden vad maltröret rymmer. Inga problem med det hela egentligen men det blev inte en lika extremt smidig bryggdag som det annars blir med #BM10. OG landade på planerade 1.050 med 11 liter vört i jäshinken utan något druv eller humlerester endast genom att luta på bryggverket, ingen sil eller liknande. Bryggdagen inklusive all disk var helt färdig redan 11.50 och det med väldigt långsam flöde på kylvattnet.
Med fokus på den pinfärska humlesmaken som helt trumfar utseendet i detta öl satsade jag på en betydligt kortare kallkrasch och lagring än jag normalt gör, 7-10 dagar på 0°C blev det nog.
Jag har bryggt så pass länge och mycket nu att viss utrustning börjar ge upp av slitage. Den här vågen har tjänat mig väl både till ölbryggning, korvmakande och övrigt precisionsarbete i köket men nu börjar startknappen ge upp och något av salterna har fått plattan att rosta. Två nya vågar är på ingång…
Lite extra mäskvatten på värmning.
Missfärgningen som uppstått genom att mäskspaden fått torka på fel ställe. Den kommer alltid få hängtorka framöver.
Grovt sandpapper, fint sandpapper, stålboll (grövre stålull) med diskmedel samt saniclean för att komma ner på djupet.
Nästan maxat maltrör.
Ny uppdatering av programvaran på Braumeistern för att undvika att man kommer åt en knapp av misstag, ett misstag jag lyckats med och som förstörde en bryggdag. Nu måste man låsa upp skärmen med en ”slide” först, mycket bra!
Enklare lakning vid sidan av för att spara tid.
Dagens stjärna där denna batch har 8,1% alfasyra.
Kylning med kylmanteln. I början går det med en rasande takt med nära 0,1°C per sekund så det verkligen tickar ner men runt 50°C sjunker tempot en hel del vilket jag brukar kontra med att sänka flödet på kylvattnet. Ett tips är att känna vilken temp kylvattnet har efter en stund, är det iskallt är effekten av kylningen inte så stor och skillnaden med lägre flöde är liten. (OBS, känn inte på kylvattnet första 10-15 minuterna pga risk för brännskador, ifall någon nu skulle få för sig det så vill jag ha det sagt.)
Gardena in och gardena ut. Jag diskuterade med Speidels VD, Stefan Speidel, om det gjorde någon skillnad på vad som var in- eller utgående flöde till manteln och på BM10 sa han att det kvittar men på de större modellerna är det bättre med kallvatten in från botten. Problemet med det är att man måste komma ihåg att manteln är vattenfylld och behöver tömmas i slutet på bryggdagen.
Lite nya tappkranar med 13mm pip har införskaffats till alla mina 15l-testbatch-jäshinkar så det är nytt och fräscht.
Provsmakning
Doften är en explosion av mango, papaya och grapefrukt.
Medelstor doft av svarta vinbär och klementin.
Tydliga vitvinstoner framträder när ölet blivit något varmare.
Inslag av vetemjöl och citrongräs av den tvåliga sorten.
Medel vindruvor.
Smaken är kraftfull med främst grapefrukt och höig malt. Flera av frukterna ovan avlöser.
Bra riv i beskan men fortfarande i skaplig balans.
Fyllig kropp med en torr eftersmak.
Alkoholen är välintegrerad.
Något sträv och astringent slutfinish.
Kommentar
En riktigt tropisk fruktbomb där jag hade velat haft lite mer citron/apelsin där nu grapefrukt är väldigt dominant. Jag har inga problem med den ganska höga beskan i sig men i kombination med all grapefrukt blir den för framträdande och dominant. Jag tror denna humlesort skulle passa bättre i antingen mindre mängd eller tillsammans med en örtigare/träigare sort så den får en tydligare komplexitet. Lite saaz med gräsighet skulle nog inte skada heller. Jag förstår liknelsen med Nelson Sauvin men riktigt så lika tycker jag inte att dom är utan att för den delen testat bägge samtidigt. Däremot skulle det vara intressant att göra en öl som innehåller bägge sorterna. Kul humlesort som jag hoppas fler testar att brygga med, kommentera gärna nedan om ni testat den!
Recept
| Tropical Lager – Hallertauer Blanc (Modern Ljus Lager) | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Batchsize: 12.00 L
Total amount of malt: 2494 g
Fly sparge with 2.59 L water at 75.6 C
Total amount of hops: 100 g
Recommended starter size: 0.00 L / 110.8 Billion cells. |
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Weißbier (W47)
(Reklam: I samarbete med Humlegårdens Ekolager)
Jästens karaktär är helt avgörande för att kunna göra en bra weißbier med rätt nivå och smak av estar och fenoler. Redan för tio år sedan testade jag alla veteölsjäster jag kunde få tag i, torra som blöta, och kom fram till att 3068 eller Weihenstephan 68 somm den egentligen heter är min favorit. I många år fanns den bara som flytande jäst men så för några år sedan fick jag tag på en storförpackning BTN Crown Weißbier torrjäst som tjänat mig väl. Tyvärr säljs den inte till privatpersoner och sen finns den enbart i 500g-förpackning, vilket förvisso inte är något problem för min del men olämplig storlek om man brygger 20l åt gången eller inte så ofta.
Nu har Fermentis äntligen tagit fram en torrjästvariant på w68an och den finns i flera hembryggarvänliga storlekar hos Humlegården! Jag slog till på en 500g direkt utan att ha testat den först och det här inlägget är min första jäsningen med den.
På grund av mitt stora bryggverks tekniska begränsning där jag inte har någon vettig möjlighet att värma mäsken med el så får jag nöja mig med max två steg i min stegmäskning där jag oftast brukar köra ”HochKurz” dvs en betarast 63°C och en alfa 72°C. För veteöl är den klassiska 44°C-ferulasyrarasten en viktig komponent då syran som bildas bidrar till uppkomsten av fenolen 4-vinyl-gualícol (kryddnejlika) i jäsningen. Jag skulle med enkelhet kunna köra 15-20min på 44°C och sen med varmvatteninfusion stega till 65-66°C och vara nöjd där men efter många års veteölsbryggande tycker jag att mina veteöl ofta drar lite i överkant på fenolen och underkant på isoamylacetat (banan). Eftersom dessa två till viss del tävlar mot varandra så har jag sedan en tid skippat 44°C till fördel för med banan och tycker att det fungerat bra. Någon bananbomb har det förvisso inte blivit men jag har varit nöjd med mängden fenol så även denna bryggning körde jag en HochKurz-mäskning.
Maltnotan bestod av 60% Weyermann vetemalt, 22% Barke Münchnermalt och 18% Barke pilsnermalt. Den mindre viktiga humlegivan bestod av Hallertauer Tradition med lite alfasyrastöd från Saphir och jästen vet ni ju redan.
Bryggdagen
Det började inte helt smidigt denna gång då jag märkte att den stora röda packningen i min Blichmann Riptide-pump börjar ge upp. Mitt under inmäskningen började det läcka på golvet och då är det inte direkt läge att öppna upp och felsöka. Av någon anledning slutade det läcka efter ett tag men jag såg senare vid disken att packningen är sliten och behöver bytas. Den finns som billig reservdel men frakten kostar lika mycket som packningen och det där gör mig alltid lite snål, så jag vill avvakta tills det är mer ska inhandlas.
Omrörningen gjorde jag enbart med stora mäskrodret denna gång eftersom min fru använde skruvdragaren som behövs till Brewtoolspaddeln. Det funkar helt okej att röra om enbart på botten/under ytan även med den stora men det tar lite på underarmarna. Efter inmäskningen ser jag att jag glömt sätta i silduken i öppningen till stora kranen i mäsktunnan så den blev alltså full med mäsk vilken inte kommer till nytta. Betaamylasrasten stabiliserade sig på 63,5°C även denna gång så jag har verkligen lyckats trimma in min utrustningsprofil i Beersmith, det stämmer ta-mig-tusan varje gång. Alfaamylasrasten hamnar däremot alltid lite lägre än planerat eftersom jag inte vill använda allt för hett vatten vid infusionen då det denaturerar enzymerna. Detta går att avhjälpa genom att direkt röra om i mäsken så temperaturen snabbt ämnar ut sig men det vill jag helst inte göra så sent in i mäskningen när mäsken blivit en så fin infiltrationsbädd. En halvvariant jag gjorde denna gång var att ha i hälften av infusionsvattnet, recirkulera hela mäsken med det och sedan fylla på med resten osv. Om det gjorde någon skillnad för enzymerna är omöjligt att säga så jag vet inte om det var värt krånglet. Mäsken var jodneutral redan efter 50 minuter så varför jag envisas med full-lång alfarast kan jag inte svara på. Det även tar en hel del tid att flytta all vört från mäsken till koket, tid som delvis kan räknas in i alfaamylasrasten.
OG hamnade lite lågt på 1.043 men då FG reda efter fyra dagar nådde 1.006 fick jag ändå en alkoholstyrka på 4,5%. Jag körde på rekommenderad mängd jäst på 0,66g/l (ca 13g på 20l) eftersom det var första gången med denna jäst men med tanke på raketjäsningen redan morgonen efter bryggningen så får jag minska det en aning till nästa gång.
Dagens hjälte.
Nyinköpt laddning CaCL vilket är det salt jag använder absolut mest av, CaSO4 har en pudrig gipssmak jag inte tycker om.
Det jag däremot inte köpt är Antioxin SBT som nu tagit slut. Istället körde jag med natriummetabisulfit (NaMeta) som jag har en nästan full förpackning av som bara står och dammar. Inte riktigt lika bra som SBT som har tre aktiva ingredienser istället för en men tillräckligt bra.
Svårt att fota mängden vatten på golvet men det är där iallafall.
Fortfarande ingen bra lösning på lock till mäsktunnan. Skulle vilja isolera det stållock jag har och som inte är original men eftersom det ändå inte har riktigt rätt storlek så har jag inte känt att det varit värt jobbet. Just nu används det locket bara som dammskydd när jag inte brygger.
Där hänger silduksaset och skrattar.
Sanicleanbad av plattvärmeväxlare och annat löst. Jag tror den här termometern är skapligt vattentät men vill inte utmana ödet så den får desinficeras med huvudet ovanför syraytan.
Jodneutral så det skriker om det.
Snyggt vitt skum utan tydliga tecken på syrepåverkan.
Dravet från vete ser inte direkt aptitligt ut.
Lite extra vört från en mindre lakning. Denna får inte gå ihop med stora koket utan i en separat omgång ihop med annat vörtspill från bryggdagen.
Trots brinnande högsommar har vi något svalt i källaren så för att kompensera detta kylde jag vörten till någon grad varmare än jag brukar men det var dumt. 19-20°C hade varit bättre.
Jag tror jag aldrig har misslyckats med en whirlpool i detta bryggverk. Värmepatronen påverkar inte det minsta.
Rengöring av plattvärmeväxlare med PBW och stödvärme till 70°C för lite extra effekt.
Provsmakning
Gyllengul disig öl med högt skum och bra skumstabilitet.
Initialt en hel del svavel som stör.
Stor dos kryddnejlika ihop med en något mindre banan och äpplemos.
Medel vanilj och inslag av muskotblomma.
Lättare blommighet i bakgrunden.
Lätt och frisk smak som har en viss syrlighet.
Ganska bra balans mellan smakerna där vetet märks tydligt.
Len och och fin munkänsla med låg beska, dock något tunn kropp.
Hög kolsyra.
Lång eftersmak.
Inga tydliga alkoholtoner.
Kommentar
Frisk och mycket lätt öl som tyvärr skulle behöva mer banan. Något för syrlig och hade mått bra av lite större kropp. Sammantaget ändå en ganska okej weißbier men en bra bit från wow men då var jag å andra sidan hos Weihenstephan för bara fem dagar sedan och drack deras purfärska dito i deras biergarten.
Recept
| Lindhs Weißbier (W47) (Ljus veteöl av sydtysk typ) | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Batchsize: 142.00 L
Total amount of malt: 32002 g
If steeping, remove grains, and prepare to boil wort
Total amount of hops: 250 g
Recommended starter size: 7.00 L / 1510.9 Billion cells. BrewNotes |
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Helles (H37) aka ”Semestersläckaren”
(Reklam: I samarbete med Humlegårdens Ekolager)
Min förra helles var tänkt att bli lite svagare i alkoholstyrka men den jäste ut så pass bra att det inte riktigt blev så. När jag med denna bryggning skulle rensa det sista av mitt maltförråd inför påfyllning tog jag i lite mer kraftfullt (eller tvärt om så att säga) med siktet inställt på 1.035 för en slutlig ABV på mellan 3,8-4,0%. Maltprofilen var som sagt en rensning så förutom att använda upp all ljus basmalt jag hade kvar bestående av främst Böhmisk golvmältad pilsnermalt (utvärderad här) så fick det bli hela 56% Weyermann Barke Münchnermalt för att nå upp till önskad maltmängd. I vanliga fall ligger jag runt 5% för denna ölstil men kan sträcka mig till max 10% vilket gör 56% direkt stilotypisk. Färgmässigt men främst maltsmakmässigt placerar den sig mer inom genren Frankisk lager och kanske Landbier som ibland är samma sak som kellerbier. Oavsett stilplacering så insåg jag att den skulle må bra av lite mer humlestöd så jag tog i även här mängdmässigt men ville fortfarande landa runt 20 IBU efter jäsning. Även humlemässigt blev det skåpsrensning i form av Saphir.
Rostiga skruvar
Före bryggdagen hade jag borrat upp två hål i mitt flytande lock och satt fast ett nytt handtag då det gamla hade lossnat på grund av dålig svetsning. Nya handtaget blev ett överblivet köksskåpshandtag från något tidigare kök i livet och som som packning mot skruvarna, vilket säkert är helt onödigt, tog jag en liten avklippt bit silikonslang. Tyvärr var det dåliga skruvar som rostade direkt efter kontakt med mäskvattnet och jag antar att det är Antioxin SBT som skyndar på korrosion i sån rasande takt eftersom det hände samma sak med mitt felköp av flytande lock i form av en paellapanna för några år sedan. Jag insåg att det var för sent att göra något åt saken just under brinnande bryggdag men dagen efter gjorde jag ett väldigt koncentrerat bad med Antioxin SBT där ett antal olika skruvar fick marinera över natt för att se om de var helt rostfria eller inte. Flera klarade testet och detta lilla problem fick sin lösning fast två dygn för sent.
Prickade inmäskningen och betaamylasrasten perfekt på 63,9°C där jag alltid siktar på 64,0°C. För att få lågt FG drar jag alltid på betarasten lite och eftersom alfaamylasenzymet är mycket snabbare än betaamylasen så hinner jag ofta bli jodneutral kort stund in i alfaområdet. Med det i bakhuvudet värmde jag inte infusionsvattnet till alfarasten lika mycket som vanligt vilket gjorde att jag landade på knappa 70°C för den rasten. Utmäskning, kok, whirlpool och kylning gick galant men det märks att kranvattnet blir varmare redan i början på maj. 12e var denna bryggdag och även utgående temp från kokande via plattvärmeväxlaren. OG landade på 1.036 helt i stil med planen så ”semestersläckaren” lyckades.
Dagens huvudingrediens om man bortser från vatten.
Det nya handtaget med usla skruvar.
Inmäskningen såg bra ut denna gång och inga torrbollar som förra gången.
Lite knöligt att få på recirkuleringsslangen på flytande locket vilket innebar onödigt kladdande.
Vörtens genomskinlighet precis i början av recirkuleringen.
Vörtens genomskinlighet framåt slutet av recirkuleringen.
2,5-3 liters tjock slurry av Fermentis Saflager 34/70, världens troligen mest använda lagerjäst.
Väldigt fint vitt skum vid uppkoket.
Tömmer dravet på sista vörten genom stora kranen på MLTn, en kran jag bara använder vid disk annars.
Vört på väg mot jästanken. Ganska röd färg jämfört med under mäskningen men EBC ska landa på 13,5 enligt uträkning och då med vanlig Münchnermalt och inte Barkes något mörkare som jag inte har inlagt i Beersmith ännu.
Det är svårt att fota mängden genomskinlighet med kort skärpedjup men den såg filtrerad ut.
Från nästan kokande till 12-13°C med hög fart.
Provsmakning
Mörkt gyllengul eller ljust bärnstensfärgad öl med medel skumkrona och lätt disig.
Doften är robust maltig med viss maltsötma. Jordiga malttoner blandas med tydlig vanilj och ett lättare alkoholinslag. Inslag av höstlöv och ett uns gummi i bakgrunden.
Smaken är halvkraftigt maltig med något rivig ton. Medelstor träighet och något oren eller komplex i smaken.
Medelstor beska och halvlång eftersmak.
Torr och med väldigt fyllig kropp för stilen.
Medel kolsyra.
Kommentar
En okej öl som är ganska lättdrucken men inget att skriva hem om så att säga. Maltigheten är det som står i vägen för att vara en riktigt lättdrucken öl och som helhet saknar den fräschör och pigghet som bara en ljus basmalt kan ge. Humlesmaken tog inte vid som jag hade hoppats på men så hade min Saphir också fått bli lastgammal. Slutsatsen blir att Münchnermalt i större mängd passar bättre för mig i dunkel och schwarzbier, eller varför inte en urweiße eller dunkelweiße.
Recept
| Lindhs Helles (H37) – svagare och maltrensning (Helles) | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Batchsize: 142.00 L
Total amount of malt: 22478 g
If steeping, remove grains, and prepare to boil wort
Total amount of hops: 400 g
Recommended starter size: 10.34 L / 1918.7 Billion cells. |
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Helles (H36)
(Reklam: I samarbete med Humlegårdens Ekolager)
Mitt recept för helles är mer eller mindre spikat vid det här laget men det betyder inte att jag inte testar andra varianter för variationens skull. Denna omgång var jag sugen på en något svagare helles vilket brukar kunna passa bra till försommaren och dess trädgårdsslit. Med svagare menar jag främst lägre OG eftersom FG kan följa med lika mycket ner, dvs att 1.050 till 1.010 ger samma alkoholstyrka som 1.045 till 1.005. Angående FG så har jag alltid en strävan efter lägsta möjliga eftersom jag kraftigt ogillar restsötma och inte har några problem med ölets fyllighet eller kropp. För mig är all standarddöl (ca 5% med OG 1.040-1.050) med över 1.010 i FG inte färdigutjäst. 1.007-1.008 är mitt mål även om jag inte alltid når dit.
Dagens recept
Basmalten blev en blandning av främst Weyermanns Eraclea med lite stöd från samma tillverkares Extra Pale Premium Pilsner eftersom det fanns malt kvar sedan mitt stora basmaltstest.
För att få brödigare toner och extra stöd till denna något ljusare helles hade jag i 5% Barke Münchnermalt. Om Münchnarna (?) skiljer sig lika mycket åt som mellan pilsnermaltsvarianterna av Barke låter jag vara osagt eftersom jag inte testat sida vid sida. Det finns så många tester jag skulle vilja göra men tiden är en rejäl begränsning.
Humlemässigt satsade jag på Tettnang för lite citrustoner och Hallertauer Mittelfrüh för blommighet och örter. Mitt gamla storpack Saphir börjar ta slut men fick agera IBU-stöd på 60 min eftersom förra humleskörden gav lägre alfasyror än vanligt.
Jästen blev en 2l tjockslurry på klassikern Fermentis 34/70 vilket säkert var 100% överpitch men eftersom jag brygger ganska sällan delar jag inte upp sparad jäst i flera kärl som matas utan istället skördar jag en lite mindre mängd och kör istället med hela varje gång. På så sätt håller den sig fräsch och i rotation. Underpitch 50% kan ge upphov till felsmaker men kanske främst en seg jäsning och eventuellt dålig utjäsning. Rimlig överpitch tycker jag inte ger några negativa effekter utan det är när man kommer upp i flera gångers överdos (200-1000%) som det kan ge jästiga smaker eller tydlig autolys om slurryn har åldern på fel sida.
Bryggdagen
Min bryggdag har jag beskrivit detaljerat så många gånger nu så denna gång blir det endast fokus på avvikelser. När jag brygger med stora bryggverket fyller jag först min mäsktunna med den nykrossade malten och därefter på med mäskvattnet underifrån men denna gång hände något märkligt. Malten klumpade ihop sig till ett mindre berg som låg och flöt och följde med vätskenivån upp innan jag ”punkterade” och allt dök till botten som Titanic. Mindre mäskbollar som en tennisboll i storlek har jag varit med om även om det är ovanligt med denna inmäskningsmetod men att maltmängd som en fotboll var något nytt och långt ifrån optimalt för lågsyremetoden. Jag kör alltid med samma vätskepump på maxflöde så det kan inte ha varit orsaken. Malten och krossningen såg ut som vanligt men längre har jag inte kommit i tankeverksamheten kring detta udda fenomen.
Betarasten hamnade på 63,8c och alfan på 71,8 helt enligt plan. 10 liter vört kokade bort denna gång mot de 12 jag brukar landa på. Jag prickade exakt mitt tänkta OG på 1.044 vilket skulle kunna ge mig 4,5% ABV men troligtvis något högre.
Jag undviker svinn och samlar alltid extra vört från mina bryggdagar men jag brukar varken varken mäta vörtstyrkor eller volymer. Denna gång ville jag dock mäta hur mycket vört som blir stående i plattvärmeväxlaren, pumpen och mina långa slangar som skickar vörten till jästanken i ett annat rum. 1,2 liter handlar det om ”och det är ju öl det med” som jag brukar säga.
Efter koket testade jag att sätta en TC-Gardenakoppling på vörtpannans kran och sedan en slang direkt till avloppsröret. Tanken var att likt större bryggerier bara spola ut druv och humlerester men kranen och/eller slangen visade sig vara för klent dimensionerade och flödet blev för segt. En hel del humle fastnade och det krävdes alldeles för mycket vatten för att göra metoden försvarbar, inte var det smidigt heller. Nej, att skopa ut merparten bös med min förkortade snöskyffel som jag skopar drav med gäller hädanefter även till humle och druv.
Korslagd Lauterhelix och en silduk i stora utloppet av två anledningar. Dels vill jag inte ha ner en massa mäsk där men jag har också märkt att det är enkelt att tömma dravet på sista vätskan den vägen så dravet blir enklare att hantera.
Skaplig krossning fast delvis något för halverade skal.
Brewtools mäskpaddel med skruvdragare vs den stora manuella åran som ligger t.v. på diskbänken. Båda är bra på sitt sätt och jag har ingen favorit i nuläget.
Inmäskad trots lite intressant start.
Bra beta-temp.
Testar mig fram med nya lock och det blir bara sämre och fulare för varje gång.
Andra delen vatten plats. 5-7 liter till hade gått i om jag hade velat maxa.
Ljust och skapligt genomskinligt.
Vitt och fint skum vid uppkok.
Dagens humlesorter.
Mjölksyra vid 10 min kvar av koket för att sänka pH och få bättre proteinutfällning. Sedisol för att ytterligare hjälpa till. Jästslurry på 2 liter efter att övre delen vaskats.
Det är svårt att fota en whirlpool men det är en virvel iallafall.
Fortfarande inte nöjd med hur min kylning ser ut eller är ihopkopplad. Jag vill inte vara på golvet och en vacker dag kommer jag snubbla på någon slang.
Från nästan kokande till 10-11°C med bra flöde.
Provsmakning
Gyllengul öl med stadig skumkrona.
Doften är tydligt halmig med en medel örtighet. Ljus malt dominerar ihop med en tydlig gräddighet.
Maltig men lätt i smaken med ett uns syrlighet och medellätt vanilj.
Låg beska men medel för stilen.
Lång eftersmak.
Väldigt rensmakande och inga felsmaker.
Kommentar
Fräsch och mycket god öl med hög hinkabilitet. Dock inget som sticker ut smakmässigt vilket gör den lite anonym och den lämnar inget större bestående intryck. Alkoholstyrkan landade tillslut på ca 4,8% vilket var något högre än planerat men det gav lagom stöd för smaken. Hade gärna haft lite mer humlearom i just denna även om det är en låghumlad stil.
Recept
| Lindhs Helles (H36) – (Helles) | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Batchsize: 142.00 L
Total amount of malt: 30610 g
If steeping, remove grains, and prepare to boil wort
Total amount of hops: 400 g
Recommended starter size: 10.59 L / 2356.5 Billion cells. BrewNotes Tastenotes |
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Weißbier (W46)
(Reklam: I samarbete med Humlegårdens Ekolager)
Nu när det bara några få dagar kvar till en efterlängtad och välförtjänt semester så känns det lite märkligt att skriva om denna bryggning som skedde mitt under en pågående snöstorm i februari. Bryggandet har pågått i nästan normal takt under våren/försommaren men några av de senaste inläggen har tagit en hel del tid att sammanställa så jag har halkat efter i rapporterandet av ordinarie bryggningar.
Den här weißbierbryggningen är egentligen lite synd att kalla för weißbier då jag dels inte hade ens i närheten av tillräckligt med vetemalt hemma men även för att receptet inte låg någon djupare tanke bakom mer än att tömma maltförrådet. I receptet längst ner på sidan står det 58% Weyermann Barke pilsnermalt men det stämmer inte för det var tre olika pilsnermalter totalt.
Något annat som saknades var kalciumklorid som tog slut för någon bryggningen sedan och i väntan på beställning av diverse övriga inventarier så använde jag istället kalciumsulfat som jag inte tycker passar i speciellt många ölsorter. Jag drog ner kraftigt på mängden för att undvika smakgenomslag och istället bara öka kalciumhalten något. Inte heller humlesorterna valdes med omsorg för smak mer än att de bägge var tyska. 100g Herbrucker på 15m och resten Saphir och lite Spalt på 60 min för att nå 16 IBU efter kok vilket blir något mindre efter jäsningen. På tal om jäsning, även min favoritveteöljäst var slut men som tur var hade jag en gammal sparad slurry som fick duga. Jag brukar aldrig spara jäst från veteöl eftersom den tenderar att inte få samma smak i kommande generationer om man inte skördar från kreusen vilket jag lyckats halvsabba en jäsning med. Jag brygger dessutom veteöl för sällan för att spara jäst på detta sätt men nu hade jag ändå gjort det av någon oförklarlig anledning.
Bryggdagen
Jag brukar värma 170 liter i normalfall men ibland blir det lite svinn vid slangbyten så jag hade i 5 extra denna gång men allt gick åt så jag kunde ha gjort ytterligare lite. På grund av slarv flyttade jag lite för mycket vatten i första mäsksteget så betaamylasrasten hamnade på 66°C istället för planerade 63°C. Efter omrörning och 45 minuter cirkulation via pump fyllde jag på med resterande vatten. Recirkuleringen sköttes som vanligt av min Riptide-pump till mitt flytande lock ovanpå mäsken men denna gång testade jag att dra slangen genom hålet/locket jag vanligtvis har på vörtkokaren. Tanken var god men det var oerhört svårt att fästa slangen på slangnippeln utan att sänka locket under ytan. Slangkrånglet kan ha bidragit till luft i systemet för det var en hel del bubblor i slangen genom första halvan av mäskningen. Trots detta såg skummet vid uppkok vitt och ickesyreskadat ut men jag är ytterst tveksam till hur denna omgång klarade sig lågsyremässigt.
Koket startade på 140 liter och slutade på 128 så 12l flög ut genom fönstret. Stammvörtstyrka på 1.051 vilket gav en alkoholhalt på cirka 5,7% och jag skriver cirka eftersom jag inte mätte FG eftersom jag spundar i fat, dvs flyttar den jäsande vörten med 4-5°Ö kvar för naturlig kolsyrning. Denna metod rekommenderar jag inte till nybörjare som inte har stenkoll på vad FG beräknas landa på eftersom det i bästa fall blir för mycket eller för lite kolsyra men i sämsta fall kan leda till explosioner.
Jag lakar inte mäsken på traditionellt sätt när jag brygger med lågsyremetoden och med denna setup utan kör mer som med BIAB-metoden att allt vatten är med från början. Eftersom det blir en hel del vört stående i slangar, plattvärmeväxlare och i whirlpoolen då jag inte vill riskera att få humle i plattvärmeväxlaren känns det ändå logiskt och ekonomiskt att samla denna vört och göra något av. Därför brukar jag spola lite kallvatten genom den helt tömda maltbädden och sammanföra samtliga till en sidobatch eller slaskbatch om men hellre vill kalla den för det. Denna gång körde jag två omgångar med tio liter vardera och efter ett kortkok blev det totalt 23 liter vört på OG 1.044. Gräsklipparöl kan man kalla det.
Körde med stora kanonerna även denna gång.
Med korslagd Lauterhelix inbillar jag mig att jag får en jämnare cirkulering men skulle jag bara mäska och sen tömma, utan lakning, tror jag inte det gör någon som helst skillnad.
Tyckte min 30-40 år gamla borrmaskin luktade lite mer elbrand än vanligt men den var inte överdrivet varm ändå. Det var kvalité på vissa saker förr i tiden.
Skaplig krossning. Den låga mängden skaldelar beror såklart på vetet.
Även Gresingern tuffar på efter över tio års användande.
Tempsonden GES 130 var jag initialt för snål för men den är verkligen värd sitt pris. Extremt snabb och bra kvalité, ett måste när man steker helt kött dessutom.
Mäskning med cirkulering pågår i högre tunnan.
Med en annan sorts anslutning till flytande locket så hade denna lösning varit optimal men nu var det väldigt svårt att trycka slangen på slangnippeln utan att ”sänka hela skeppet”.
Mäskstarten såg ut som vanligt.
Mitt andra lock som varken är original eller byggt för dessa tunnor. Där av den nästan bra passformen, det kunde varit 1-5 cm större så hade jag inte behövt ha de fyra skruvarna som förhindrar att locket ramlar ner och fastnar.
Vattenpåfyllning dvs. infusion nummer två för att höja temperaturen till alfaamylaserasten.
Flytande lock nr2 som är Brewtoolslocket. Passformen är kass men mitt första flytande lock går inte köpa längre så det här får duga tills vidare.
Mäskningen avslutad och vörten pumpas tillbaka till vörtkokaren.
Bra färg på skummet.
Jäsningen sker i ostyrt i cirka 16°C vilket ger cirka 19-20°C initialt då jäsningen genererar sin egna värme.
Vintertid går jag direkt från kokande till 10°C i lagom tempo men som här till 20°C fullkomligt sprutar vörten igenom värmeväxlaren.
Provsmakning
Mörkt gyllengul öl med kraftig dis och ganska bra skumstabilitet.
Doften är en blandning av vetemjöl, grädde, medel kryddighet, inslag av banan, tydlig vanilj, medel maltdamm. Brödig malt på hög nivå.
Kraftiga maltsmaker åt det mediumlätta hållet. Brödig i smaken och lättare citrusnoter.
Låg beska.
Medel alkoholsmak.
Medel kolsyra.
Medelstor kropp.
Uns kladdig munkänsla.
Kommentar
Ganska god öl men som veteöl är den lite klen eller främst för ren på vissa håll. Kanske är den längre vetemängden med och ändrar smakbilden eller så är det min vetskap om att det är mindre vete i. Jäsningen blev aningens för ren även den och jag saknar både estrar och fenoler i denna. Antingen hade jästen ändrat egenskaper eller så var det något för kallt i bryggeriet under jäsningen.
Recept
| Lindhs Weißbier (W46) (Ljus veteöl av sydtysk typ) | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Batchsize: 142.00 L
Total amount of malt: 31058 g
If steeping, remove grains, and prepare to boil wort
Total amount of hops: 340 g
Recommended starter size: 7.00 L / 1795.8 Billion cells. BrewNotes |
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Helles (H35)
(Reklam: I samarbete med Humlegårdens Ekolager)
Receptet på min helles sitter sedan länge för mina smaklökar och jag kallar det 95/5 eftersom det är 95% Weyermann Barke Pilsnermalt och 5% Münchenermalt som gärna också får vara av maltsorten Barke, även om jag inte testat den sida vid sida mot den ”vanliga” Münchnermalten. Dessutom har jag 2% syramalt i vilket ger 102% maltnota men jag ser den malten mer som ett processhjälpmedel som kan bytas ut mot mjölksyra/Lactol vid behov. Syramalt är vanlig pilsnermalt som är sprayad med mjölksyra och anledningen till att jag använder den istället för ren mjölksyra (som jag alltid har hemma) har inget med Reinheitsgebot att göra utan för att den är enklare att dosera för att pricka rätt pH varje gång. Med andra ord så ingår den i pilsnermaltsprocenten. På grund av mina basmaltstester hade jag kvar malt från olika sorter så denna gång blev det inte bara Barke som pilsnermalt.
Humlesorten i mina helles har verkligen varierat genom åren även om jag alltid håller det tyskt. Främst har det berott på vad jag haft för sort hemma och inte för att laborera med olika humlessmaker då humlen har så liten del av smakbilden för denna stil, precis som med weißbier. Jag siktar på 24 IBU före jäsning och delar upp humlen på 60 och 20 min kok, denna gång med Hallertauer Mittelfrüh med dess örtiga och ibland något blommiga karaktär.
Jäststammen denna gång var den välbeprövade Fermentis 34/70 som finns i 100g-förpackning vilket passar för mina större bryggningar. Stabil klassiker som sägs vara världens mest använda lagerjäst och ibland sägs den vara en hybrid mellan lager- och alejäst. Jag kör den på 9-10°C för jag vet att den kan ge en hel del fenoler redan vid 14°C men vi är alla olika känsliga för den typen av kryddig doft.
Bryggdagen
Bryggvattnet fyllde jag upp dagen före för att spara tid på bryggdagen. Den fick även en dos jäst med socker för att ta bort allt syre. Även malten hade jag förberett dagen innan genom att väga upp den men inte krossa den då jag vill ha så färskkrossat det bara går. Av någon anledning var det väldigt svårt att få igång krossen denna gång. Valsarna snurrade men kunde inte få grepp om malten. När den väl fick grepp så flöt krossningen på med den mängden som var i påfyllningstratten men när den gick tom så fick jag samma problem igen. Lösningen för att underlätta var att stänga av borrmaskinen, handsnurra valsarna lite fram och tillbaka så några maltkorn drogs ner och sen kunde motorn ta över arbetet igen. Nästa lösning var att inte köra påfyllningstratten tom utan spara sista mängden okrossat innan jag fyllde på mer. Jag har märkt att detta problem kan uppstå när det är för mycket malt i tratten initialt. Det är lättare att starta med 1kg än med 10 kg.
Jag fick en idé om att nyttja mina salter, främst syrereducerande Antioxin SBT, optimalt så att de skulle kunna vara 100% närvarande redan vid betaamylasrasten. Eftersom jag stegmäskar med infusion, dvs. häller i 60% av vattnet och håller 64°C i 45 minuter för att sedan fylla på med resterande varmare vatten till 72°C-rasten så brukar, så är en del av salterna kvar i varmvattentanken under första rasten. Om jag istället för att blanda de med mäskvattnet lägger de torra på botten av mäsktunnan innan malten läggs i så är alla salter med i mäsken hela tiden. Tanken var god men jag tror inte salterna löste upp sig och blandade sig så bra. Resultatet blev en tydligt oxiderad mäsk vilket syns på bilderna på uppkoket längre ner.
Vid själva recirkuleringen av mäsken testade jag denna gång att koppla alla slangar på en trevägskulkoppling. Detta för att kunna blanda-in det varmare alfarastvattnet ihop med betarastvörten för att minska mängden denaturerad enzymer. Det fungerade bra men tog lång tid. Jag var även tvungen att justera blandningen allteftersom mängden vatten i varmvattentanken sjönk, annars cirkulerades bara vörten i mäsken. Själva klumpen med kulkoppling, pump och siktglas blev viktmässigt obalanserad så ska jag köra detta framöver måste pumpen monteras på någon sorts platta. Jag har ett antal kulkopplingar och slangar nog för att kunna bygga en bryggverksuppsättning helt utan slangbyte under bryggdagen men det jag tjänar tidsmässigt under bryggningen får jag istället ta igen vid diskningen. Jag vill inte ha vatten stående i några slangar mellan bryggningar och jag föredrar så lite disk som möjlig, därför blir det ofta denna manuella variant istället.
När jag brygger enligt lågsyremetoden så lakar jag inte för det är så svårt att hålla syrenivån nere då. Sanning med modifikation för jag brukar faktiskt laka en del men den vörten sammanförs aldrig med den första vörten utan går vid sidan om till eget kok och jäsning. Kalla det för partigyle om du vill. Denna gång satte den lakningen igen på ett sätt jag aldrig varit med om tidigare. Det var stört omöjligt att få ut någon vört vilket inte är hela världen rent ölmässigt. Jag behövde däremot få ut dravet och då inte ihop med en massa vätska. Lösningen blev att med en kökssil sleva upp skopa för skopa av malten/dravet. Det tog lång tid, var oerhört blaskigt och framförallt väldigt påfrestande på humöret.
Bra utbyte på 1.050 OG efter kok och 34/70an drog igång med en rasande kraft redan efter 12 timmar. FG landade på 1.008 vilket gav en alkoholhalt på ca 5,6%, lite i högsta laget för denna ölstil.
Jäst och socker till syrereduceringen av mäskvattnet.
Salterna till mäskvattnet placeerade i mäsktunnan istället för i mäskvattnet vilket som sagt var en riktigt bra idé som inte fungerade alls i praktiken.
Jag brukar köra ner en silduk i tankens stora utlopp för att inte mäsken ska fylla den delen under mäskningen. Jag har även märkt att det är en smidig lösning för att tömma sista vörten innan dravet ska ut vilket gör dravet mindre tungt och mer lätthanterat.
Inmäskning från vänster till höger.
Merparten av allt vatten för betaamylasrasten på plats, jag vill att malten helt ska täckas av vatten innan jag rör om främst i botten.
”Snap” sa det så hade jag handtaget till flytande locket i näven förra bryggningen. Denna gång testade jag att hantera locket enbart via genomföringen men eftersom den inte är centrerad så blir det konstigt. Nytt handtag är på ingång…
Jag har ett jättefint lock till min mäsktunna men det är 1 cm för litet. För att hålla tempen i mäsken så får jag improvisera tills jag löst detta problem.
Jämförde mina mäskpaddlar men kom inte fram till någon vinnare. De har fördelar och nackdelar bägge två.
Trevägskulkopplingen på plats. Avstängda sidan är den som vredet inte pekar 180° mot, just nu är det är alltså stängd till vänster mot slangen som har vatten i sig.
Här syns tydligt att jag misslyckats med att hålla syrenivån nere under mäskningen. En bra lågsyremäskning har bara vitt skum vid uppkok och inte det bruna klägget som här.
Koket brukar jag alltid missa att dokumentera men det är oftast ganska händelselöst. Här är kylningen i full gång och vörten skickas direkt från kokande genom plattvärmeväxlaren och till jästanken. Ingen initial recirkulering behövs för att gå från 100°C till 10°C med bra hastighet på vinterhalvåret. Sommartid når jag 15°C vid något för låg hastighet och 20°C med riktigt hög hastighet.
Kristall i vanlig ordning. Jag har siktglaset efter pumpen bara för att hålla koll så jag inte får humle eller druv i pllattvärmeväxlaren eftersom jag inte kan demontera den för rengöring.
Provsmakning
Gyllengul öl med högt och stabilt skum. Bra genomskinlighet med endast ett mycket lätt dis.
Doften domineras av gräddig malt på högre medelnivå. Medel örtighet av främst timjan.
Smaken är tydligt maltig men inte överdriven.
Medel beska
Medelhög alkoholsmak,
Låg restsötma.
Medel kropp.
Lång eftersmak.
Kommentar
En öl helt utan felsmaker och med bra balans mellan smakerna. God och lättdrucken men långt ifrån mina bästa alster. Främst saknas de färskade lågsyresmakerna som halm och maltdamm, kvar blev ”en stor stark” från valfritt generiskt bryggeri som prioriterar vinst/pris/volym före smak.
Recept
| Lindhs Helles (H35) (Helles) | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Batchsize: 142.00 L
Total amount of malt: 31111 g
If steeping, remove grains, and prepare to boil wort
Total amount of hops: 400 g
Recommended starter size: 11.00 L / 2548.0 Billion cells. BrewNotes Tastenotes |
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Pilsnermaltutvärdering del 5 – Weyermann Floor-Malted Bohemian Pilsnermalt
(Reklam: I samarbete med Humlegårdens Ekolager)
Det här är del fem av mitt test och utvärdering av fem olika pilsnermaltsorter från Weyermann där målet är att se om det är någon större skillnad och i så fall vilken sort jag tycker bäst om. Läs mer om testets upplägg och tanken bakom receptet här.
Receptet
Alla fem öl bryggs med samma recept så även denna gång är det 2% Weyermann syramalt och sedan 98% basmalt i form av Weyermann Golvmältad Böhmisk pilsnermalt.
Weyermann Golvmältad Böhmisk Pilsnermalt
Weyermann Speciality Malts har sitt säte i tyska Bamberg och nästan all malt kommer från närområdet förutom terroirmalten Eraclea (testad i del 4) som odlas i norra Italien men mältas i Bamberg, samt den Golvmältade Böhmiska Pilsnermalten som odlas i Tjeckien och mältas hos Pivovar Ferdinand. Ferdinand ligger i Benesov, också Tjeckien och har stått med sin spade och vänt på malt sedan 1872 så det är inga nybörjare på området.
Golvmältning är traditionell metod som är helt manuell, det finns ingen automatisering, inga fläktar eller andra moderna lösningar utan det är trägolv, platta spadar och krattor som gäller. Så här kan det se ut:
Från Wikipedia Creative Commons, bilden visar Highland Park så helt fel land men liknande process.
Vid modern mältning används en stor trumma som roterar istället, likt en stor torktumlare och resultatet blir mycket jämnare med bättre kontroll på fuktighet och värme. Men så är det ju inte lika coolt heller. Vill man snabbfördjupa sig i golvmältning kan ni läsa här.
Förutom att Weyermanns Böhmiska Golv-mältade Pilsnermalt är terroirmalt, dvs odlad i en avgränsad region, så är den även gjord på endast specifika maltsorterna Bojos och Malz (herloim-malt som de kallar det). Förutom den golvmältade varianten som jag testat i detta inlägg finns det även en ”normalmältad” variant, en mörk och en karamellmalt som Weyermann förklarar själva om i denna video:
Humlegårdens Ekolager skriver så här om malten:
Produced from quality czech-grown two-row spring barley (authentic Bohemian barley varieties Bojos and Tolar). Made in an orginal floor malting facility. Produces authentic traditional Bohemianstyle malt flavors and aromas. Traditional, authentic floor malt produced in Czech. Republic according to highest Weyermann® quality standards. Flavor: intense malt aroma, notes of honey and biscuit
Färg: 3 – 5 °EBC (1,7 – 2 Lovibond)
Tillverkaren Weyermann skriver snarlikt fast med andra maltsorter:
Made from the finest Bohemian quality brewing barley (barley varieties Bojos and Malz), this malt has been produced in Bohemia, according to the traditional floor malting process. This artisanal process gives the malt a special character and an extraordinary flavor intensity. Sensory: intense malt aroma with honey and biscuit notes
Bryggdagen
En nackdel med att brygga med Speidels lilla #Braumeister är att det är så smidigt att det inte blir så mycket att rapportera om till er, bryggdagen går för snabbt och utan någon dramatik. Malten blev lite extra snygg denna krossning vilket jag inte har någon förklaring till. Kranvattnet var fortfarande så kallt att kylmanteln körde ner temperaturen till 20°C väldigt snabbt. Disken tog några minuter på sin höjd och slutresultatet för dagen var 11 liter vört på 1.051.
Eftersom det är så liten termisk massa i detta lilla bryggverk inklusive vätska så värmer jag till 65°C även om mitt första mäsksteg är på 63°C. Annars sjunker temperaturen efter omrörning lite för mycket. Det här gick inte att ställa in på tidigare Braumeisterversioner utan då kunde man bara ”jobba sig uppåt”.
Krossningen.
Fluffigt och mysigt!
Paus i omrörningen vid inmäskning för att ta en smaskig närbild.
Mäskstart.
Mäskslut.
Samla sista skvätten från lakningen/sköljningen vid sidan av för att snabba på uppkoket.
Rakt ner i hinken räcker som syresättning med tillräcklig jästgiva.
En slagen hjälte får vila ut.
Provsmakning
Gyllengul, blank öl med väldigt stabil skumkrona.
Doften är påtagligt maltig med medel jordighet. Damm finns på medel nivå och med en lite sötklibbig doft. Mycket lätt fruktighet åt ananashållet. Lätt gräddighet.
Söt smak som är stort maltig och medel lantlig.
Medelstor kropp.
Medel kolsyra.
Saknar fräschör.
Kommentar
Skaplig öl som upplevs lantlig och robust, motsats till halmig och elegant. Maltsmakerna är genuina och kraftiga men jag saknar det där halmiga och lite friskare inslaget. Maltsmaken är charmig men den kanske inte passar till riktigt alla öl utan mer till öl där bryggaren vill få fram just en robust maltig karaktär. Perfekt till dubbeldekokterad tjeckisk pilsner med andra ord.
Hur stor skillnad det är på den golvmältade jämfört med “vanlig böhmisk malt” kan jag inte uttala mig om men spannet på färg är ganska stort i specifikationen så jag tänker mig att den traditionella metoden ger en viss variation från batch till batch. Det är helt okej i en guldigare lager (t.ex. tjeckisk) men inte önskvärt rent produktionstekniskt i en tysk, filtrerad premiumpils.
Recept
| Basmaltstest del 5- Böhmisk golvmältad (Helles) | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Batchsize: 11.00 L
Total amount of malt: 2253 g
If steeping, remove grains, and prepare to boil wort
Total amount of hops: 25 g
Recommended starter size: 0.75 L / 195.1 Billion cells.
BrewNotes Ca 74 <
|
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Pilsnermaltutvärdering del 4 – Weyermann Eraclea Pilsnermalt
(Reklam: I samarbete med Humlegårdens Ekolager)
Det här är del fyra av mitt test och utvärdering av fem olika pilsnermaltsorter från Weyermann där målet är att se om det är någon större skillnad och i så fall vilken sort jag tycker bäst om. Läs mer om testets upplägg och tanken bakom receptet här.
Receptet
Alla fem öl bryggs med samma recept så även denna gång är det 2% Weyermann syramalt och sedan 98% basmalt i form av Weyermann Eraclea pilsnermalt denna gång.
Weyermann Eraclea pilsnermalt
Terroirmalt betyder inte en speciell maltsort utan enbart platsen där kornet odlats på. Italienska Eraclea är ett litet område nära Venedig, precis vid adriatiska havet med ett unikt klimat. Med sin salta luft och sina milda vintrar kan det tvåradiga kornet sås redan på hösten och under den fuktiga vintern skjuter den sina rötter. Kornet ska ha en mycket grön smak med tydlig rå kärna vad det nu betyder.
Humlegårdens Ekolager skriver så här om malten:
Pilsnermalt av kornsorten Eraclea, uppkallad efter området Eraclea i nordöstra Italien nära Venedig där det är odlas. Ger en mycket lätt och elegant smak. Utmärkt basmalt för medelhavsinspirerad lager och ale. Färg: 2,5 – 4,5 °EBC (1,5 – 2 Lovibond)
Tillverkaren Weyermann skriver inte riktigt i samma linje:
Made from the finest two-row Italian Adriatic Coastal barley, cultivated in the region around the city of Eraclea, close to Venice. This aromatic malt provides the perfect base for crisp, aromatic and Mediterranean beers. The malt is characterized by good processability, good yield as well as excellent foam values. Sensory: malty-sweet with light honey notes.
Om Humlegården översatt Weyermanns text lite tokigt eller om de tycker att aromatisk är likställd med ”mycket lätt och elegant” är oklart men om man tittar på aromhjulet nedan så sticker det ut en hel del från tidigare pislnermalter jag utvärderat:
Bryggdagen
Bryggdagen inleddes med en snabb uppdatering av bryggverkets programvara. Det brukar inte ske speciellt ofta och inte heller med större märkbara förändringar men nu har det tillkommit en hel del nya vyer och funktioner som t.ex. att kunna styra pumparnas pauser i mäskprogrammet.
Bryggdagen i övrigt fortlöpte utan avvikelser eller något att rapportera om. OG landade på 1.050 och totalmängden samma som övriga bryggningar.
Braumeistern redovisar numera mäskschemat i typisk tysk stil. Mycket snyggt!
Receptet och mäskscehmat visas nu även i en ”total överblick” även om just detta inte är receptet jag brygger vid detta tillfälle. Jag har alla mina recept i Beersmith och ser inte riktigt vitsen med att skicka dom till bryggverket även om det är smidigt med BeerXML. Jag har tre recept inlagda eftersom de har olika mäsckscheman, precis som på mina två föregående modeller av Braumeister.
Snygg krossning med minimal mjölmängd.
Precis inmäskad och tryckt på start.
Vips så var bryggdagen över och vörten kyls.
Orkade inte vänta på att hinken skulle fyllas innan jag tog bilden men det blev knappa 11 liter denna gång.
Provsmakning
Ljust halmgul blank öl med extrem skumkrona!
Doften är kraftigt jordig åt både jordkällare och lera. Rejält mustig och “kärnig” maltarom. Medelstor till stor halm och hö med inslag av gummi. Medel örtighet som är svår att få grepp om bland de jordiga dofterna.
Väldigt kraftigt och busigt maltig i smaken. Robust maltsmak som känns lantig och opolerad. Väldigt kraftfull i smaken, verkligen en maltbomb!
Lätt beska.
Medel kolsyra.
Lätt kropp.
Len munkönsla.
Låg restsötma med viss syrlighet.
Kommentar
Det går inte komma fölrbi hur pass rustik och lantlig det här ölet eller den här malten är. Det är verkligen en malt som tar för sig men jag skulle vara försiktig med den till vissa stilar då den är så dominant. Till en rustik Kellerbier eller Landbier passar den utmärkt, känske även i vissa mörkare stilar där den ihop med Münchermalt och kanske lite rostad malt skulle komplettera smakbilden på intressant sätt. Till en filtrera lättare Helles blir den överdrivet dominant.
Jag tycker ölet blev gott och relativt lättdrucket men malstmaken är lite som med kanel eller koriander, det är en smak som tar över allt annat. Oerhört intressant smakupplevelse!
Recept
| Basmaltstest del 4- Eraclea (Helles) | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Batchsize: 11.00 L
Total amount of malt: 2253 g
If steeping, remove grains, and prepare to boil wort
Total amount of hops: 25 g
Recommended starter size: 0.75 L / 195.1 Billion cells.
BrewNotes Ca 74 |
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Senaste kommentarer