Posts By Lindh
Helles (H26)
En självklarhet som säkert många (inklusive mig själv) stundtals glömmer är att sociala medier alltid befinner sig någonstans på skalan mellan fiction och verklighet. En del förskönar sig själva eller sina semesterbilder med appar, kanske retuscherar bilder på sig själva så allt ser perfekt ut medan andra helt enkelt enbart visar upp det snygga, glada och lyckade. Även exkluderandet av den mindre lyckade sidan, t.ex. snutkaffet i väntrummet och inte bara snygglatte för 70 spänn är en sorts tillrättaläggning av verkligheten. För min del här på bloggen kan tillrättaläggningen handla det om att välja bort mindre snygga bilder eller att välja att inte fota bakåt i bryggeriet där det ser ut som ett helt vanligt stökigt garage. Det jag däremot aktivt tänker på för att balansera vågen är att inte försköna smakbeskrivningar på mina öl eller måla upp mina bryggdagar som bättre än vad de är. Detta inlägg blir ett praktexempel på detta för denna bryggning gick käpprätt åt skogen.
Efter att ha bryggt ganska många ljusa lager med tydlig humleprofil och sist en tysk pilsner med rejäl humlebeska planerade jag för en helles med utpräglat maltfokus där de sädiga, brödiga och gräddiga smakerna skulle dominera. 16 IBU från Spalt select skulle definitivt inte överskina mitt bevarande av maltsmakerna resonerade jag glatt. Recept och metod var spikade in i minsta detalj och jag förberedde bryggverket kvällen innan med vatten som fick syrereduceras under natten med hjälp av jästätarmetoden. Alarm på bryggverk och bryggare sattes till 04.30 respektive 06.00. Här ska bryggas maltig helles så det skriker om det!
Det jag inte hade med i beräkningen var de fyra tidigare veckornas frekventa resande med två resor till Tyskland (München!), en till Trento och en till Oskarshamn. De hade uppenbarligen satt sina spår i mig även om jag inte märkte det just denna gudsförgätna morgon. Jag malde malten på 1,25mm och den såg toppen ut. I med malten i maltröret, sänkte ner och rörde sedan om noggrant men försiktigt. På med övre filterdiskarna, sista mäskvattnet och slutligen tryckte jag igång mäskprogrammet på Braumeistern. Oftast brukar jag lägga på mitt flytande lock redan innan jag startar pumparna men det gjorde jag inte denna gång utan av någon märklig anledning tänkte jag istället att jag skulle titta någon sekund på det moln av vört som likt ett spöke tränger upp genom övre filtret första sekunderna. Det var tur jag stod där och glodde som ett fån för spöket uppenbarade mycket riktigt men inte genom filterna i toppen utan istället längs utsidan av röret, nerifrån botten.
Hade mäsken satt igen sig direkt och blivit en tjock klump? Hade jag fel inställning på pumparna? Nej, de stod på läge 2,5 av 7 så de borde inte kunnat pressa ihop bädden så pass mycket att enda vägen att fly var från botten. Då ser jag plötsligt något rött i ögonvrån. ”HEL€#”#&%#”#€” Jag sa så många fula ord och svordomar vid detta tillfälle att rövsmör hade kunnat vara ett av Skatteverkets gladeligen godkända förnamn i jämförelse. På min lagringsfrys låg nämligen den röda bottenpackningen till maltröret och hånskrattade åt mig. Den hade jag i min trötthet glömt att sätta fast på maltröret, så det som skedde nu var att ingen cirkulering skedde genom malten utan bara nere i botten av bryggverket. Utan åtgärd skulle detta inte ge ett uruselt utbyte utan inte bli vört överhuvudtaget. Suck. Skulle jag bara avbryta och strunta i bryggdagen, dumpa/diska/duscha? Börja om från början med ny malt? Nej det skulle bli tokigt med resten av dagens schema. Räddas det som räddas kan!
Jag lyfte upp maltröret långsamt så vörten inte skulle plaska i onödan, även om lågsyreloppet stupade redan på startlinjen. När mycket av vörten (ja ja, kalla det vatten istället) lämnat maltröret kunde jag få upp röret på ett galler lagt ovanpå Braumeistern. Men hur skulle jag få dit packningen egentligen, det går ju inte utan att tömma all malt och vända uppochner på röret? Lösningen blev att lyfta röret med vinschen ytterligare 5 cm och att min fru fick placera packningen under med precision. Sedan sänkte jag ner maltröret ner i packningen som justerades allt eftersom för att hamna rätt. Tillslut satt den på plats. Eftersom jag toppat upp bryggverket med vatten ovanför maltrörets höjd fick jag tömma ut 15 liter vatten igen för att kunna sänka ner maltröret och sätta fast de övre filtren. Hela det här ångestframkallande panikåtgärdsmomentet tog säkert en halvtimme så när jag väl kunde släcka lampan i bryggeriet och ta paus i väntan på att Braumeistern skulle stega sig igenom alla raster, funderade jag återigen på att bara dumpa skiten och diska. ”Men men, det blir nog öl ändå” tänkte jag och drack en liter kaffe, minst.
Utbytet blev dåligt och jag inser i efterhand att jag borde ha rört om i mäsken igen efter nedsänkningen men det tänkte jag inte på just då i min ilska. Jag hade siktet inställt på 1.046 men fick bara 1.041. Jag räknade ut att jag skulle behöva 800g strösocker för att nå mina 1.046 men jag skippade det. ”Nu ska jag bannemig dricka mig igenom två fat folköl och tänka på röda packningar genom varenda liten klunk” muttrade jag för mig själv med gubbig röst. Jag fick dessutom bara ut 50 liter till uppkoket, vilket jag borde reagerat på när jag tömde dravet som var oerhört tungt och fullt med vört men det gjorde jag inte. Bädden hade komprimerat sig från lyften helt enkelt och utbytet blev därefter. Smakmässigt blev inte ölet någon höjdare men absolut drickbart, som bäst… Det var den hela smakbeskrivningen det.
Det fina i kråksången är att jag lärde mig något, även om det var en sån liten löjlig detalj som en packning och att det gäller att ha vaknat innan man (jag) mäskar in.
Reklam för Brewmaster Swedens ekologiska malt.
Där har vi den. Packnineg jag hoppas aldrig glömma igen.
Mitten april innebar något varmare vört men mitt tålamod var också slut vid det här laget så nu skulle skiten till jäsningen bara.
Vörten såg ful ut också…
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Tysk Pils med ökad beska (P37)
Efter ett antal bryggningar med balanserade smaker kände jag ett sug efter lite riv och rejält med beska. Den ökade beska ville jag dessutom uppnå genom en rad olika receptförändringar, inte bara större 60min giva humle. Om vi börjar med vattnet så bytte jag den maltfokuserande kalciumkloriden (CaCl) mot den strävare kalciumsulfaten (CaSO4). Jag har egentligen svårt för kalciumsulfat för jag tycker det väldigt lätt blir en kärv och pudrig smak som jag kan känna på ett kvarters avstånd men det var så länge sedan jag använde den så jag ville ändå prova. Som förändring nummer två så sänkte jag vörtstyrkan (OG) ca 5 pinnar ner till 1.043 för att få ett något svagare öl alkoholmässigt, eftersom detta även lyfter beskan. Sötma tävlar med beska så därför förlängde jag betaamylasrasten till 60 minuter för att maximera utjäsningsgraden och ge ett torrare öl. Av samma anledning skippade jag helt karamellmalt. I koket hade jag 440 gram humle varav 40 gram Magnum på 60 min som redan där gav 33 IBU. Slutligen, efter halva jäsningen, hade jag i enzymet fungalalfaamylase (FAA) som brukar ge 3-4 pinnar extra utjäsning genom att bryta ner längre sockerkedjor. FAA ska dock inte förväxlas med produkter som Ultraferm som innehåller amyloglukosidas (AMG) och ger en nästan fullständig utjäsning vilket blir fel i pilsnersammanhang.
Jag hade problem med att få denna öl så genomskinlig/blank som jag hade önskat så någon bild tog jag aldrig på den (bilden ovan är alltså en annan öl). Jag gjorde heller inte någon regelrätt provsmakning utan nöjde mig med följande reflektion till min loggbok: ”Humlen tar över maltsmaken fullständigt. Hade hellre sett örtighet än dominerande citrussmaker. CaSO4 är aldrig gott! För besk.”
Jag ville ha en besk, tysk pilsner och det fick jag också. Ibland blir det dock lite för mycket av det goda…
Mmmm, smaken av gips.
Reklam för den svenskodlade och svenskmältade ekologiska malten från Brewmaster Sweden.
Kanske lite väl grovt krossad malt men den var iallafall lättbryggd.
Maltröret med nykrossad malt nedsänkt innan omrörning.
Efter omrörning.
Efter det något längre mäskprogrammet.
Snövitt skum vid uppkok.
Sedisol C från Brew Tek Nordic som hjälper till att flockulera proteiner i slutet av koket på samma sätt som Protafloc.
Sena givorna humle.
Rostfria jästanken från Speidel, still going strong. Faktum är att den ser som ny ut invändigt eftersom jag aldrig rengjort den mekaniskt (svamp/borste) utan bara låtit PBW eller liknande rengöra den med min fattvättare.
Humle och druv efter whirlpoolen havererat och flutit ut.
| P37 Beskare pils (Tysk pilsner) | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Batchsize: 55.00 L
Total amount of malt: 11832 g
If steeping, remove grains, and prepare to boil wort
Total amount of hops: 440 g
Recommended starter size: 2.82 L / 754.9 Billion cells. |
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Ljus Weißbier (W38)
Efter att ha bryggt en rad halvmörka veteöl med fenolfokus kände jag mig sugen på att brygga en ljus med esterfokus, snarlik det recept jag har med i boken. Med lite starkare vörtstyrka på 1.050 och kraftig utjäsning siktade jag på ca 5,4% abv för att få lite mer riv i den. Veten dubbelkrossades även denna gång eftersom krossen var ställd med större spaltbredd men det blev endast ett uns bättre än vid ett varv igenom och malten flög igenom med rasande fart.
Min bryggvana med #BM10 är nu så pass stor att reptilhjärnan ibland tar över och jag inte tänker igenom varje moment. Medan jag mäskade skulle jag värma lakvattnet till 78°C så jag behövde mitt 16A-uttag där Braumeistern satt, även fast den bara drar 1200 watt. Men Braumeistern har resume-funktion vid strömavbrott så ut med sladden och in i nästa eluttag. Inga problem utan ”press to continue”. Vid uppkok började det blåsa kraftiga kastvindar ute och jag fick inte till så bra rullande kok när vindarna letade sig ner genom ventialtionsröret och svalkade vörtytan. Jag har inte någon isolering till bryggverket så det finns ingen marginal där heller. ”Inga problem, då går vi till köket” tänkte jag och bar upp bryggverket dit vilket faktiskt inte var speciellt tungt. När sladden sen åkte i så var det inte tal om någon ”resume” utan ”God dag och välkommen (ditt pucko)” så att säga. Det var tur jag var i början av koket så jag kunde sätta en extern timer, mitt i mäskningsprogrammet hade det varit lite tråkigare. Om brygggverket glömde på grund av för långt strömuppehåll eller för att det var två stycken strömuppehåll vet jag inte men det kan vara bra för er Braumeisteranvändare där ute att tänkta på att funktionen inte är 100% tillförlitlig, utan bör ses som en räddare i nöden.
Att koka i köket fungerade toppen men IKEA-köksblandaren (som jag hatar) vi köpte vid renoveringen har inte några externa gängor så ingen gardenaadapter där inte. Alltså bar jag ner bryggverket till bryggeriet igen för kylning.
Provsmakning
Halmgul, kraftigt disig öl med hög fluffig skumkrona. Direktreflektion att färguträkningen i Beersmith måste blivit tokig denna gång, den ser väldigt ljus ut.
Doften är oerhört dominerad av fruktestrar men där banan återfinns på medel nivå som mest. Istället finns stora dofter av persika och aprikos. Även en tydlig citronmint-ton (CitronTulo för er som minns) finns i bakgrunden tillsammans med äpplemos (ethylacetat dvs. röda äpplen, inte acetaldehyd som är gröna äpplen och klassas som felsmak).
På fenolsidan finns en del vitpeppar (medel) tillsammans med kryddnejlika (medellåg).
Smaken är även den fruktig och med en viss sötma som är svår att särskilja från estrarna. Lättare maltsmaker balanserar men en tydlig syra stör helheten.
Beskan är låg, kolsyran hög.
Eftersmaken och munkänslan är lätt kladdig men ölet är lättdrucket.
Kommentar
En väldigt vårfrisk och fruktig öl som blev ljusare än planerat men framförallt syrligare. Härliga fruktestrar på hög nivå men jag hade önskat att isoamylacetat (banan) skulle dominerat. Min teori till den störande syrligheten är att jag inte kunnat dosera mjölksyran vid kokslut så bra. För en 10l-sats kan jag inte använda mitt medicinmått (lite graderad plastkopp som följer med flytande medicin) utan jag bör använda pipett framöver. PH efter kok låg på 4,8 så 0,2-0,3 för lågt även om just veteöl tenderar att vara just i det lägre spannet.
Mäskvattenvärmning.
Reklam för Brewmaster Swedens vetemalt.
Här syns att de skallösa vetekornen inte är delade i riktigt så många bitar jag vill.
Inmäskad och redo för start.
Lakvattenmängden denna gång.
Smidigt att ha med sig Braumeistern i mobilen. Jag hade önskat att det vore en app och inte en hemsida men man kan inte få allt.
Utmäskning och lakvattenvärmning.
Kok under köksfläkten. Träskivan är där för att fördela ut vikten mot spishällen så glaset inte ska spricka, något som skedde 1 månad senare ändå pga en annan incident…
Bra fart på koket!
Och tillbaka till bryggeriet för kylning med kylmanteln.
Flytt till jäshink och syresättning.
Lek med slutartid på kameran. Det som för blotta ögat ser ut om ett laminärt flöde är i själva verket en rad droppar.
Kalibrering och provsmakning av Franziskaner, min senaste halvmörka veteöl (i mitten) samt denna ljusa.
| W38 (Ljus veteöl av sydtysk typ) | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Batchsize: 12.00 L
Total amount of malt: 2762 g
If steeping, remove grains, and prepare to boil wort
Total amount of hops: 20 g
Recommended starter size: 0.84 L / 149.4 Billion cells. |
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Franz Weißbier (W37)
Det börjar bli svårt att sammanfatta det här ölets resa så vill ni gå på djupet så får ni backa ändå till W34 och leta er framåt via receptsidan.
Som snabbsammanfattning handlar det om att jag har 5-6 favoritveteöl som alla är inom liknande stil (Weihenstephaner, Andechs och Ayinger m.fl.) och där jag redan har recept och metod för att hamna inom ramen för. Sen är det veteölet Franziskaner som har fångat mitt intresse då det varken är en helt ljus sydtysk weißbier men inte heller en Urweiße eller Dunkel, det är den för lättdrucken för. Det är något i smaken hos Franziskaner som gäckar mig och när jag hittade samma smaknyans i en svensk veteöl, som jag fick originalreceptet på, började en resa mot att få fram just den där smaken jag inte kunde sätta fingret på. Att få fram en exakt Franziskanerklon har aldrig varit målet men att komma nära nog för att träna mitt receptskapande och slipa på brygg/jäsprocess såg jag som en rolig utmaning.
Den här bryggningen är fjärde i raden och receptet är radikalt förändrat sedan sist då jag utforskade rostat korn, en ingrediens som inte kan finnas med i originalreceptet på grund av Reinhetsgebot. Den byttes istället till en av dess mältade kusiner, Carafa2 special. Jag tänker mig att den kärva carafa-varianten med skal inte passar i en så lågmäld öl som en weißbier med 12 ibu, därför gick jag på den mjukare special-varianten. Den radikala receptändringen gick från 47% vete, 43% pils, 7% carahell och 2,6% rostat korn till 66% vete, 30% pil, 3% carahell och 1% carafa2 special. Jag förväntade mig inte ett öl med samma smak som sist med denna ändring utan detta bör ses som ett komplett omtag fast med carafan som den hemliga kryddan. Originalreceptets data kommer jag numera hålla mig strikt vid framöver då det är en konstant och verifierad variabel:
11,75°P dvs 1.047 OG
5,2% ABV
FG 1.0075 (uträknat)
12 IBU
13 EBC
Bryggdagens katastrofala början
Det här ölet bryggdes under en period när jag laborerade med maltkrossens inställning och vid tillfället var den ställd lite större/öppnade. För att inte det skallösa och mindre vetet skulle få för grov krossning testade jag att dubbelmala bara det eftersom jag testat den metoden tidigare med gott resultat. Denna gång fullkomligen flög vetet genom krossen så jag tror inte det skedde någon nämnvärd förändring. Med veteöl och den gulliga #Braumeister 10 finns ingen anledning att förbereda bryggningen dagen före eftersom den värmer till inmäskningstemp så otroligt snabbt. En så snabb och smidig start på bryggdagen hindrar tydligen inte mig från att fullständigt göra bort mig. Mitt i inmäskningen när jag hällt i 2/3-delar av malten i maltröret och rört om tycker jag att vattennivån verkar vara i högsta laget, så jag tar min 4L-plastkanna och sätter under kranen för att ta ut 1-2 liter. Då lyckas jag komma åt knappen för bryggstart vilket aktiverar bryggverkets pump för recirkulering och nu pumpas mäsken som en fontän över kanten på maltröret eftersom jag inte hunnit få toppfiltret på plats. En fullständig katastrof och jag stod ett tag och funderade på om jag bara skulle hälla skiten på komposten och göra något annat den dagen istället. Men så ändrade jag mig och bestämde mig för att se hur snabbt jag kunde återställa mäskningen. Sagt och gjort; jag lyfte ur maltröret med den blöta malten och ställde den i en hink. Ut med all annan vätska till en annan hink. Spolar av bryggverket över diskhon pga dess otroligt smidiga storlek. Tillbaka med maltröret i bryggverket. Silar all vätska med maltrester i genom maltröret och ner i bryggverket. Det kanske låter krångligt, blaskigt och omständligt men det tog mindre än 10 minuter innan jag kunde låsa fast vingmuttern och lämna bryggeriet i några timmar medan Braumeistern lydigt stegade sig igenom 44c, 63c, 72c, 78c.
Bryggningen gav mellan 1.047-1.048, lite svårt att avgöra på refraktometern denna gång men mitt i prick. Cirka 11,5 liter efter kok i bryggverket och jag tog ut 10,6 liter till jäshink. Jäsningstemperaturen låg runt 21°C och tog 4-5 dagar, jag hade ingen Tilt i för den var upptagen på annat håll.
Provsmakning
Kopparfärgad, kraftigt disig öl med högt vitt fluffigt skum.
Doften domineras av stora vaniljtoner i perfekt balans med kryddnejlika och en tydlig men mindre dominant bananarom.
I bakgrunden finns en balanserad jordighet och uns av äppelmos.
Initialt hade fatet lite mindre svavelnyanser men de försvann efter en vecka.
Smaken har den (för vissa svårtydda) mjuka vetemaltens rundhet på stor nivå och en elegant och balanserad fruktighet.
Restsötma på perfekt nivå.
Hög/kraftig kolsyra som är moussigt mjuk.
Något kladdig munkänsla.
Perfekt beska som är kort.
Kommentar
Det här är en av mina bättre veteöl och vid en provsmakning skrev jag till och med att det var in allra bästa. Färgmässigt blev den för mörk och det krävdes en inblandning av 1/4-del riktigt ljus veteöl (W38) för att få exakt samma färg som Franziskaner. Uträknat hade 0,5% (dvs hälften mot nu) Carafa2 special gett rätt färg men i samma andetag måste jag erkänna att det inte är rostad specialmalt som är lösningen eller vägen framåt. Jag har såklart provsmakat den sida vid sida mot Franziskaner och då blev det tydligt att W37 inte är samma öl på långa vägar. Efter att ha provat Franziskaner på fat i München igen för några veckor sen så blev det ännu tydligare att något inte stämde…
Vattenvärmning.
Inte en lågsyrebryggning men jag tog bort syret ut vattnet ändå.
Katastrofen! Vilket tråkigt kladd. Vilken urusel start på dagen.
Ordningen återställd och jag var för besviken på mig själv för att ta bilder på själva ”räddandet”.
Eftersom inmäskning sker på 44°C tyckte jag det var för klent att laka med så jag stödvärmde lakvattnet till 78°C denna gång.
Efter mäskningen.
Kastrullen var redan använd och skulle diskas så då kunde jag lika gärna samla ihop de sista dropparna från mäsken.
Kylning med kylmantel, så oerhört smidigt och enkelt.
Jag har w68 på storpack torrjäst så jag får väga upp den först.
Flytt med gratis syresättning.
Dags för disk. Oklart varför jag fotade denna bild i mörket…
| W37 Franz (Klassisk veteöl av sydtysk typ) | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Batchsize: 11.50 L
Total amount of malt: 2481 g
If steeping, remove grains, and prepare to boil wort
Total amount of hops: 20 g
Recommended starter size: 0.81 L / 136.0 Billion cells. BrewNotes |
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Pils (P36)
En bryggdag utan några avvikelser och en jäsning enligt konstens alla regler (se bild på slutet), den blir inte helt enkel att skriva något spännande om. Att bryggdagen dessutom var i början på februari, dvs. tre månader sen i skrivande stund och jag har hunnit brygga sju gånger till sedan dess får mig att fundera på om jag verkligen kommer hinna ikapp med inläggen eller om jag ska slänga en del material som inte är lika intressant läsning för er. Samtidigt fungerar inläggen som en visuell brygglogg för min del även om jag inte alltid får ner alla mina reflektioner i textform. Nåväl, det blir en sammanfattning och provsmakning iallafall.
Bryggdagen i korthet
Fyllde Braumeister 50 med vatten kvällen före. Matade med jäst och socker på morgonen och höll 25°C i cirka en timme för att reducera syre i vattnet. Malten såg fint krossad ut och jag mäskade in genom min nedsäkningsmetod av maltröret. Därefter omrörning och påfyllning av resten av mäskvattnet. Eftersom jag har en modifierad version av min BM50 med två pumpar som går att reglera så måste jag minska styrkan för att inte spränga packningen i botten av maltröret under mäskningen. Bägge pumparna fick läge 3 av 7. Lite malt smet när jag skulle lyfta upp maltröret efter avslutad mäskning men de var lätta att fiska upp. Avskumning av proteiner före det 60 minuter långa koket där som avslutades med en whilpoolstand/hopstand på 80°C i 30 minuter. Jäsningen skedde i kylskåp på 10°C och primärjäsningen var över på 6 dagar, därefter kolsyrejäste (spundades) grönölet på fat i några dagar. Sedan ställdes faten i 0°C i 4 veckor.
Provsmakning
Halmgul, nästan brilliant öl med massiv skumkrona med väldigt bra stabilitet.
Örtig humle dominant i doften med ett lättare inslagg av blomster.
Ytterst ren i doften med mycket subtila inslag av frukt främst papaya.
Uns svavel går att skönja i bakgrunden, sammanvägt på perfekt nivå.
Maltensmaken och maltdoften står för en massiv gräddighet och maltiga, halmiga toner.
Fin beska på medellåg nivå för stilen, i mycket bra balans.
Munkänslan är len som silke.
Lång eftersmak av humle.
Kommentar
Munkänslan fungerar bra som sammanfattning på ölet, nämligen len som silke. Jag skrev som första anteckning ”Mycket god, snudd på wow” och även det sammanfattar denna öl bra. En enklare och maltigare tysk pilsner som inte bråkar eller tar ut svängarna som vissa nordtyska varianter gör.
Jästen för syrereduceringen. För jäsningen användes en slurry på 34/70 denna gång.
Reklam för Brewmaster Swedens terroir-malt, denna gång med ursprung Burträsk.
Omrörd/inmäskad, efter sista filterna redo för påfyllningen vätska så total nivån hamnar ovanför maltröret.
Före mäskprogrammet.
Efter mäskprogrammet.
Avrinning, det processteg som jag tycker näst sämst om. Att flytta röret till diskbänken efter detta är det sämsta.
Jag var lat denna bryggning och kylde med kylmanteln. Men varför jag jäste den i plasthink kommer jag faktiskt inte ihåg.
Primärjäsningen på 10°C med temperaturgivaren tryck mot utsidan av hinken. Vid dag 5 ändrade jag från 10°C till 13°C på kylen för att ge lite extra skjuts inför spundningen och för att nå ytterligare lite lägre FG.
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Quickie – världens minsta tappkran?
Reklam. Detta är ett obetalt samarbete med Keg King Australia där jag fått denna produkt för test/recension. Som alltid lovar jag både mina läsare och eventuella samarbetspartners att jag är så ärlig jag bara kan i mina tester och utvärderingar.
Låt mig få presentera Quickie, världens kanske minsta och enklaste öltappkran, helt i rostfritt stål och med endast en packning. Quickie är inte tänkt att fungera som din enda ölkran utan mer för snabba upphällningar av mindre mängder öl där det känns tråkigt att desinficera och rengöra kranen efteråt. Exempel på användningsområden är för att ta ett mätprov för SG eller pH, provsmakning ut ett fat eller tryckjästank, istället för en picninckran för att minska mängden prylar att släpa med sig på resande fot eller slutligen för att tömma desinficeringsvätska ur ett fat (även om jag förespråkar att vända fatet upp-och-ner för att få ut allt).
Quicke består endast av tre delar; det rostfria och på insidan släta stålhuset, en hatt/skruv i stål på toppen och en gummipackning. Quicke har en serveringspip där det även går att fästa en 6mm slang för att kunna styra vätskan lättare.
Användande
För att få ut öl ur kranen och även reglera hastigheten på flödet så trycks Quickie ner med handkraft med olika hårt där hårdare självklart ger snabbare flöde. När kraften släpps så stängs flödet eftersom det inte finns någon låsmekanism som håller Quickie kvar som på en vanlig kulkoppling. Det finns med andra ord ingen risk att kranen fastnar och öl fortsätter spruta ut. Ska Quicke användas istället för en picnic-kran eller större tappkran med flödesreglering så gäller det att ha ganska lågt serveringstryck i fatet eftersom det inte finns något alls som minskar trycket, detta för att minska blask och överdriven skumbildning i glaset. Rengöring av Quickie är extremt enkel på grund av dess delar och släta konstruktion. För dagligt bruk fungerar diskborste och vanligt diskmedel typ Yes med efterföljande sprut Saniclean utmärkt. Alla kemikalier som används i bryggerier fungerar också och vanlig diskmaskin fungerar bra det också även om risken är att Quickie försvinner på grund av dess minimala storlek. Gummipackningen är den enda som eventuellt tar stryk i längden så lite vaselin eller armaturfett kan vara bra att applicera vid behov.
Mitt omdöme
Quicke har snabbt blivit min ständiga följeslagare i bryggeriet, jag önskar nästan jag kunde ha den som halsband. Med dess simpla användande och framförallt busenkla rengöring/desinficering så blir det faktiskt av att jag tar prover som jag annars kanske undvikit på grund av lathet. Picnic-kranar med sytråd blir så snabbt sunkiga (testa att skruva bort hatten om du inte gjort det!) och större kranar är inte smidiga att rengöra de heller. Quickie rengör jag på bara några sekunder.
Med någon extra reservpackning räknar jag lätt med att jag kan ha Quickie resten av livet, för det finns inget som kan gå sönder eller slitas på den. Det skulle vara om jag tappar bort den på grund av dess storlek då kanske…
På minussidan ger Quickie lite ölblask efter sig runt fatkopplingen, precis som vid byte av en vanlig kulkoppling fast vid varje servering, så jag skulle kanske inte plocka fram ett fat och servera direkt i finsoffan. För övriga platser där någon droppe hit eller dit inte gör något fungerar den utmärkt som snabb tappkran, alternativt att eftertorka fatkopplingen med lite hushållspapper bara.
Quicke är extremt liten vilket är dess USP men jag hade önskat att Quicke var lite högre för den passar inte lika bra på de fat jag har med svart gummihandtag runt hela fatet, utan bäst på de med delade handtag (se bild nedan). Detta problem går enkelt att avhjälpa med en bit 6mm-slang som jag dock inte hade någon hemma vid fotograferingstillfället.
Priset är väldigt lågt, endast 105 kr, vilket är nästan samma som en vanlig kulkoppling i plast kostar i Sverige. Priset gäller dock vid köp direkt från tillverkaren Keg King i Australien men inom kort bör den gå att få tag på även i vår del av världen, dock till okänt pris. I skrivande stund (maj 2022) hittar jag inte Keg Kings Quickie inte i någon svensk webbshop.
Produktens hemsida hos tillverkaren Keg King.
Alla tre delar. I övrigt är insidan hela slät så det finns inga utrymmen för bakterier att gömma sig. Skruven justeras mycket enkelt med fingerkraft, inga verktyg behövs.
Här är Quickie monterad på ett AEB 9-liters-fat och här når inte serveringsröret över kanten så utan slang är det svårt att få öl ner i glaset.
På de fat som har delade handtag, minifat eller på PET-jästankar passar den perfekt även utan slang.
Tillfällen då jag önskar jag hade tre händer eller orken att gå och hämta ett kamerastativ. Men ni fattar vad jag gör…
Proof of concept så att säga. Detta var med lågt serveringstryck bör tilläggas.
Demonstration av storlek.
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Spundy – Övertrycksventil med låg profil
Reklam. Detta är ett obetalt samarbete med Keg King Australia där jag fått denna produkt för test/recension. Som alltid lovar jag både mina läsare och eventuella samarbetspartners att jag är så ärlig jag bara kan i mina tester och utvärderingar.
Innan jag börjar med denna recension vill jag först varna för att tryckjäsning medför en explosionsrisk där det föreligger stora risker för kroppsskador och även fuktskador i golv/väggar/tak vid oaktsamhet. Jag avråder nybörjare från att experimentera med tryckjäsning tills kunskapen om jäsprocessen är större och jag propsar även på stor försiktighet till övriga. Koppla aldrig in en kolsyretub med okänt tryck direkt i en jästank eftersom övertrycksventilen inte alltid hinner med att släppa ut övertrycket och jästanken exploderar.
Att stänga igen sitt jäskärl under pågående jäsning kallas antingen för att tryckjäsa eller spunda/kolsyrejäsa beroende på om detta sker hela jäsningen eller endast sista dagarna. Att jäsa hela sin jäsning under tryck minskar mängden estrar som jästen producerar vilket möjliggör en högre jäsningstemperatur med snabbare jäsningsförlopp. Samtidigt ökar trycket stressen på jästen som kan avsluta sin process i förtid eller bidra med felsmaker som svavelföreningar, både för- och nackdelar med andra ord. Både tryckjäsning och spundning gör att koldioxiden som jästen producerar blir vattenlöslig och ger gratis kolsyra, en process som även har en skumpositiv effekt och minskar tiden från korn till glas.
Jästen producerar en enorm mängd koldioxid och som bryggare är vi endast intresserade av en bråkdel för kolsyrebildningen och ett konstant jämt tryck för själva tryckjäsningen. Därför behövs en övertrycksventil som släpper ut överflödet när en önskad nivå är uppnådd.
En justerbar övertrycksventil kallas för spundningsapparat eller spundventil och är en mycket enkel men smart konstruktion där längden på en fjäder justeras genom en skruvs position vilket påverkar hur mycket kraft som behövs för att öppna ventilen och släppa ut övertrycket. För att kunna avgöra trycket i jästanken behövs även en tryckmätare, kallad manometer, så trycket inte justeras i blindo. Trots denna enkla konstruktion är många spundningsapparater förhållandevis långa vilket ställer till det i små kylskåp, dyra men även komplicerade att skruva isär för rengöring. Rengöring blir extra viktigt eftersom spundningsapparaten även används när det kolsyrade ölet ska flyttas från jästank till fat. Då reglerar den hastigheten på överföringen för att inte förlora för mycket kolsyra på grund av skumbildning men det är mycket lätt hänt att det letar sig upp skum eller t.om. öl ända upp i gasporten och ut genom spundningsapparaten som då måste skruvas isär i molekyler för rengöring.
Som lösning på denna problematik lanserade Keg King våren 2022 en mycket billig, väldigt liten och ytterst enkel spundningsapparat kallad Spundy. Spundy sätts direkt på en kulkoppling på t.ex. en PET-jästank eller ett Corenliusfat och når endast 4,5 cm som högst så den är väldigt liten, mindre än en vanlig grå kulkoppling. Den består av fyra delar (plus två packningar och fjäder) som enkelt skruvas isär för hand vilket gör rengöring och desinficering busenkelt. Trycket regleras från noll upp till 30 PSI eller 2,07 bar genom att vrida på svarta plastvredet. Eftersom den endast kostar 112 kr (i Australien) så är det inte hela världen om det tränger in öl i manometern även om jag inte vill främja en slit-och-släng-mentalitet.
Förutom Spundy finns Spundy plus som är samma övertrycksventil men där det även ingår två fasta fjädrar med ett förinställt tryck samt nyckelring för att manuellt kunna släppa tryck. En av dessa fjädrar skruvas in i Spundy istället för det svarta vredet vilket gör att trycket inte behöver övervakas och justeras i början av jäsningen. Den blå fjädern är förinställd på 10 PSI / 0,69 bar medan den lila är inställd på 15 psi / 1.03 bar. Som extra tillbehör går det även köpa en röd variant på 35 PSI / 2.41 bar vilket för många är i högsta laget för tryckjäsning men kan kanske lämpa sig till kolsyrejäsning av varmjästa ölstilar som även brukar serveras med hög kolsyrehalt (t.ex. belgisk Trippel).
Keg Kings Spundy kostar 112 kr och Spundy Plus 147 kr i tillverkarens webshop. I skrivande stund hittar jag den inte i någon svensk hembryggarbutik tyvärr men den är säkerligen på ingång inom kort.
Mitt omdöme
För att uttrycka mig kortast möjligt är Spundy en söt liten pryl. Den är så pass liten att den knappt sticker upp något alls över gummihandtagen på ett Corneliusfat och den lilla manometern är minimal fast fortfarande tydlig. Alla delar är i plast men ger ändå ett skapligt kvalitétsintryck. Funktionen är mycket enkel så där finns inte så mycket att berätta om, skruva plus eller minus för att justera trycket eller välj en fast fjäder för ”set-it and forget it”. Att allt är handskruvat dvs. inte kräver några verktyg och inte heller någon gängtejp samtidigt som den håller sitt tryck är ett stort plus. I ärlighetens namn brukar jag ytterst sällan skruva isär min gamla spundningsapparat så för mig är denna funktion betydligt viktigare än det låga priset, även fast Spundy kostar 1/5 till 1/10-del av vad vissa andra spundningsapparater kostar på hembryggarmarknaden. Det enda jag saknar på Spundy är en blindplugg att skruva in istället för manometern just för flytt av kolsyrad öl (umdrücken), då detta helt skulle undvika att kunna få öl i manometern. Jag förstår att tillverkaren inte vill att kunderna ska ha möjligheten att “flyga blint” vilket det skulle innebära att använda Spundy på en jästank i en sådan setup, det smäller tillräckligt med tryckkärl som det är. (uppdatering efter en kommentar från ”Nick”): Med en vanlig m6x10mm skruv och ev lite gängtejp är det enkelt att plugga hålet för manometern för den som önskar/vågar.
Summa sumarum ger jag Spundy ett högt betyg och köprekommendation men använd den med försiktighet!
Den lila manometern med skala både i bar och PSI.
Vredet att justera längden på fjädern och därmed ställa in önskat tryck. Övertrycket släpps ut genom att metallpiggen i mitten skjuts bakåt.
Den blå fjädern är förinställd på 10 PSI / 0,69 bar medan den lila är inställd på 15 psi / 1.03 bar.
Isärskruvad för enkel rengöring.
Här monterad med den blå fjädern och 0,69 bars tryck.
Nyckelringen går även att vrida 90° för att släppa ut mer övertryck.
Här monterad på ett 9L AEB-Coreneliusfat som har ett helt gummihandtag. Här är det lite knixigt att sätta av och på den lilla Spundyn.
Min manometer sitter uppochner här för jag vågade inte dra runt skruven med våld. Lite gängtejp får den i rätt position om det är något som stör.
Spundy sticker upp ytterst lite över fatets kant.
Monterad på ett 19L-fat är hanteringen enklare.
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Pils (P35)
Namnet på denna öl är något missvisande för detta är enligt SHBF:s öltypsdefinition egentligen en Dortmunder Export, dvs. något starkare och mindre besk än en Tysk pilsener. Samtidigt har jag ända sedan P26 experimenterat med en tydligare humlekaraktär samtidigt som beskan hålls nere och även plåtigheten som upplevs i många stiltypska Dortmunders så den passar inte som handen i handsken där heller.
Just denna bryggning gjorde jag ingen medveten smakförändring i recept eller metod jämfört med föregående P34 eftersom jag inte kunde utvärdera den korrekt då jag fick ett felaktigt utbyte. Malt och humlesmakerna var åt rätt håll smakmässigt men den hamnade runt 4,7% istället för planerade 5,3%. Inga enorma skillnader men jag kände att det var för svårt att justera receptet utifrån en misslyckad bryggning så jag ”gjorde om den” istället fast med lite mer malt. Med facit i hand borde jag tagit i ytterligare något för jag kom drygt halvvägs med 5,1%, det får duga för att gå vidare med nästa sak jag ville testa, en annan aromgiva.
Provsmakning
Halmgul (gyllengul på bild men inte i verkligheten) öl med ytterst lätt dis. Fluffigt och gräddigt skum på hög nivå med hög stabilitet. Mycket vacker att se på!
Citrus dominerar tydligt inledningen i doften. Sädig och brödig malt på medel nivå. Örtighet av nobelhumlekaraktär på medel nivå. En fin gräddighet från malten tar vid när de flyktigaste humletonerna avtagit.
Ett litet men störande spår av gummi i bakgrunden.
Smaken är mjuk med en något robust maltighet. En frisk humlesmak med inslag av blommor finns i bakgrunden. En tydlig syrlighet överbalanserar beskan.
Kommentar
En lättdrucken och god sommaröl som tyvärr lider av en liten med störande syrlighet som dessutom förstärks av citrustonerna från humlen. Jag brukar ytterst sällan mäta pH efter kok eller på färdigt öl så jag är osäker på det värdet men jag misstänker att jag slarvat lite med lactolmätningen. En lärdom jag tar med mig framöver och eventuellt justerar min process från mätning till vägning istället.
Bakjäst till syrereducering, kalciumklorid för vattenbehandling.
En närbild på packningen till maltröret. Jag har glömt varför jag tog denna men kanske för att det ser ut som den snart behöver bytas ut.
Braumeister 50 fick äran att brygga denna öl.
Medan farfars gamla Bosch tuffar på med maltkrossningen.
Flytt av en mindre del av inmäskningsvattnet för att få plats med malten. Denna vätska flyttas tillbaka när malten är nedsänkt och filterna är på plats.
Referens på krossningen.
Nedsänkt, inte omrört ännu.
Tillbaka med mäskvattnet efter omrörning och med filter på plats. Jag gillar inte detta förfarande men har inte någon bättre lösning i dagsläget.
Efter mäskprogrammet.
Kritvitt skum från uppkoket.
Reklam för Brewmaster Sweden vars malt jag bryggde med denna gång.
Sanicleanbadet av allt som behövs till kylning och jäsning.
Rejält sval vört påväg till jästanken.
Spännlocket som gör att det går att jäsa i Braumeistern fick denna gång kapsla in Enzybrew-CIP:en med spraykula i botten.
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Keg King Ultratap och Ultratap Twist
Reklam. Detta är ett samarbete med Keg King.
I min utvärdering av tappkranar har jag kommit fram till en stor tillverkare som är på större ingång på svenska marknaden, nämligen Keg King från Australien. 2015 började Keg King sälja en kran som heter Intertap som blev så populär att den kopierats av flera andra tillverkare som dessutom passat på att stjäla samma namn, vilket självklart förvirrar marknaden. Designen byggde på den berömda “forward seal” som stänger av flödet längst fram i tappkranen vilket kraftigt minskar bakterietillväxt samt att handtaget fastnar efter en tid. Royalties för denna design betalades fram till 2017 då tillverkningsrättigheterna köptes loss för all framtid. Intertap blev väldigt populär på grund av kombinationen hög kvalité och ett lågt pris men vad den saknade var ett laminärt flöde, motsatsen till turbulet flöde. En något överdriven liknelse mellan hur dessa flöden skiljer sig är hur okokt spagetti ligger parallellt i sin förpackning (laminärt) jämfört med hur det ser ut efter ett pastakok (turbulent). Turbulensen som uppstår i en tappkran på grund av tryckskillnad och diameterskillnad jämfört med ölslangen frigör kolsyra vilket i sin tur ger skumbildning och lägre kolsyra i glaset.
Som förbättring på Intertapkranen skapade 2017 därför Keg King sin UltraTap som med tre patent, färre lösa delar, bättre integration av packningar och en robustare samt längre släde inne i kranen gav en stor förbättring mot Intertap. Som grädde på moset designade Will Fiala även en revolutionerande flödeskontrollerad variant kallad Ultratap Twist, där det går att justera flödet genom att helt enkelt vrida på tapphandtaget. Flödet regleras internt genom att skruven skickar släden framåt eller bakåt vilket öppnar/stryper flödet. En vanlig Ultratap kan uppgraderas till en Ultratap twist genom att byta ut några av komponenterna och bägge kranarna kan enkelt och billigt uppgraderas till självstängande. Om någon tycker att Ultratap-kranen är snarlik till Micromatics Ventmatic Ultra Flow-kran så är den iakttagelsen helt korrekt. Micromatic köper nämligen en variant av Ultratap och sätter sitt egna namn på kranen.
Ultratap-kranarna har löstagbart munstycke vilket möjliggör tillbehör som en stoutkran, kulkoppling för att kunna flytta öl till nytt fat, mottrycksfyllare så det går att flaska direkt från kranen samt en growlerfyllare som är en slangnippel modell större.
Mitt test och omdöme
Jag har testat och utvärderat både Ultratap och Ultratap Twist för att jämföra de olika utförandena och funktionerna. Bägge kranarna har samma rostfria stålhus med en stilren rak design av stål i toppklass. Det medföljer tapphandtag i plast till bägge två och både rakt framifrån och rakt från sidan ser de helt identiska ut. De viktiga delarna som skiljer sig åt sitter istället på insidan och utgörs av den rostfria tapppinnen med skruv, släden och ett litet extra bakstycke på Twistvarianten. Kranarna har ytterst få delar och få packningar vilket ger oerhört lätt demontering, smidig rengöring och enkelt underhåll när någon del (främst packning) behöver bytas i framtiden. Den stora mängden tillbehör men även antal utföranden (stål, guld, koppar, svart) ger sammantaget ett helt “ekosystem” där få lär känna att de inte har friheten att servera precis hur de vill.
Det laminära flödet märks direkt på bägge kranarna. Skumbildningen på bägge är välkontrollerad, till och med på kranen direkt kopplad på ett fat för Ultratap Twist. Twistfunktionen var lite kärv att få igång allra första gången då jag inte riktigt förstod hur den fungerade. Sedan lossnade den och blev istället mycket lättjusterad, även om den hela tiden behåller sin position mellan tappningar. Flödet regleras från fullt öppet till något som nästan kan liknas med en upphällning av en espresso vilket är väldigt imponerande. Autoclose-fjädern är ganska kraftfull så den lite pillig att få på plats mellan kranen och bakstycket men väl på plats fungerar den bra och stänger snabbt. Automatisk avstängning är extra bra om fatet tas med ut på picnic, tävling eller fest där olyckor annars lätt sker med mycket kladd i form av spilld öl. I mitt fasta tapptorn i köket vill jag dock inte ha självstängande kranar då det innebär att jag måste stå och hålla kranarna öppna manuellt när jag backspolar systemet med Beerline-cleaner (BLC).
Vilken av dessa två kranar rekommenderar jag mest?
Med en välbalanserad kommersiell fatölsanläggning räcker det med vanligtvis med en enklare tappkran utan någon flödesjustering, framförallt om det har laminärt flöde dessutom. Som hembryggare däremot råkar vi allt som oftast ut för en större variation av olika öl per serverande tappkran, där olika stilar har olika mängd kolsyra och önskvärt skum (jämför en mild med en veteöl t.ex.). Även vid provsmakning av öl eller starkare öl används ofta mindre glas och då fungerar twistfunktionen utomordentligt bra för att begränsa inte bara skumbildning utan även hastighet på fyllningen.
Prislappen för dessa kranar är väldigt förmånlig, framförallt om man bor i Australien där Ultratap endast kostar 212kr och Ultra Twist 352kr. Grattis till alla som bor i Australien! I Sverige hittar jag i april 2022 endast Brewgoast Sweden som säljer basmodellen Ultratap för 479kr och jag kan inte hitta någon svensk återförsäljare som har Twistmodellen. Distribution av en större del av Keg Kings sortiment inom EU är på gång inom kort enligt Keg Kings VD Will Fiala då Bevie säljer allt större del av sortimentet.
Betyg
Mitt sammantagna omdöme för bägge dessa två kranar är att detta är två tappkranar i absolut världsklass och hur mycket jag än vänder och vrider så hittar jag inga svagheter. Enda brasklappen jag vill peta in är att jag inte långtidstestat kranarna av förklarliga skäl.
För att läsa mer om Keg King så hittar ni
deras hemsida här medan tappkranarna även har en helt egen sida.
Identiska i utförande. Det som avslöjar att den högra kranen är Twist-modellen är att jag öppnat den helt i denna bild. Det syns vid den fasade skruven strax under svarta handtaget.
Designritning på Ultratap jag fått från designern. På grund av patentanledningar så kan jag inte visa Twistmodellens insida tyvärr.
Eleganta kartongen med magnetstängning gav lite ”Applekänsla” på unboxningen.
Ultratap t.v. och Ultratap Twist t.h.
Ultratap t.v. och Ultratap Twist t.h. Notera extra bakstyckesplattan på Twist, avståndet på piggen i mitten reglerar flödet.
Demontering av Ultratap Twist. Jag får det till tre packningar och en plastring.
Ultratap Twist har ytterligare två packningar på extra bakstycket, annars är allt samma. Tapphandtaget rullade iväg hela tiden vid fotografering så det ligger i fickan.
Montering av Twist direkt på ett fat.
Och visst gick det att hälla upp en god pilsener med Ultratap! I nyinköpta 33cl-glaset; min näst senaste Pils (P36).
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Pils (P34)
Äntligen har jag kommit in på 2022 års bryggdagar att rapportera om. Tidigare har jag skrivit om senaste bryggningen i snabb anslutning till bryggdagen och ibland vid senare tillfälle om provsmakning av slutresultatet. En kombination av anledningar har gjort att jag inte hunnit med det och ligger efter med fem bryggningar och ett antal andra inlägg. Det gör att provsmakningen går att baka in i bryggloggen vilket passar perfekt då bryggdagen i sig inte innehöll något nytt eller några direkta avvikelser att rapportera om.
Denna pilsner gjorde jag med lågsyremetoden för att lägga fokus på de eleganta ljusa maltsmakerna. Syret i mäskvattnet reducerade jag med jästätarmetoden och som följande skydd Antioxin SBT. Inmäskning genom att sänka ner maltröret fullt med malt under cirka fem minuters tid och sedan försiktig men noggrann omrörning. Mäskprogrammet var en Hoch-Kurz med förlängd betaamylasrast 63°C till 60 minuter för att få ett hög utjäsningsgrad.
Vörten efter mäskning såg spegelblank ut och skummet före uppkok var snövitt.
Kall vört till kall jäsning
Bryggdagen skedde i mitten av januari och det märktes tydligt när vörten skulle kylas. Jag mätte aldrig temperaturen på inkommande kranvatten men jag kunde kyla vörten från 80°C till 8°C, direkt från Braumeistern till jästanken via plattvärmeväxlare med ett bra flöde dessutom. Det är verkligen skillnad på de olika sätten att kyla vört på och även om plattvärmeväxlare är tråkiga att göra rent och för med sig risk att sätta igen av humle så är kylkapaciteten verkligen enorm. För några år sedan gjorde jag ett test på detta och sedan dess även testat två olika motströmskylare som inte var i närheten av min plattvärmeväxlares kyleffekt.
Jäsningen höll jag på 10°C tills sista två dagarna då jag höjde till 12°C. Inte så mycket för att reducera diacetyl vilket jag mer eller mindre aldrig har utan för att ge jästen lite extra skjuts inför spundningen. Ölet flyttades till fat på 1.013 och jäste ut till 1.008.
Provsmakning
Halmgul disig öl med snövitt moussigt och stabilt skum. Väldigt mycket lacing på glaset.
Doften domineras av en större citrusdoft som drar åt grape och pomelo. Stora aromer av gräddig malt och säd men även lättrostad formfranska.
Spår av gummi och vitpeppar på låg nivå.
Smakmässigt dominerar stora sädiga och ärtskottsfräscha maltsmaker med balanserad humlebeska åt citrushåller.
Beskan är tydlig och lång.
Lätt till medel kropp och en sprudlande kolsyra bidrar till bra munkänsla.
Låg restsötma och en välintegrerad alkohol som inte tar för sig smakmässigt.
Lång citrusfruktig humleeftersmak
Inga felsmaker, inga estrar/fenoler.
Kommentar
En helt okej och god exportpilsner men inte min bästa. Den friska citrustonen från humlen är väldigt god men saknar den där lilla extra fräschören som bara citron kan ge och som övermogen apelsin eller “allrengöring med citrusdoft” är motsats till.
Lättdrucken men lite platt och anonym på något sätt. Bra men inte wow.
Reklam för Brewmaster Sweden.
Recirkulering av Saniclean för att desinficera plattvärmeväxlare och slangar.
Tilt pro skötte loggningen av jäsdata klockrent återigen.
Kunglig kylning!
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Senaste kommentarer