Posts By Lindh
Humlerensaren provsmakning
Humlerensaren IPA, 5.9%
Färg och utseende G
Gyllene öl som är blank med hög, krämig vit skumkrona som ligger som ett lock genom hela glaset.
Arom G
Doften är kraftigt humlig med grape, lätt kåda, uns av karamell och medelhög citron.
Beska G
Stor och burdus beska som är lång men ganska mjuk i kanterna.
Alkohol G
Lätt alkohol som inte tar för sig. I svagaste laget.
Smak och eftersmak G
Smaken är även den kraftigt humledominerad med generisk humlesmak, något grön och gräsig maskrosig humle,
Balans IG
Balansen slår över mot beskan. Alkoholen klarar inte av att väga upp och karamellighet saknas för stilen.
Eftersmaken är humledominerad. Låg restsötma och medelstor kropp.
Kolsyrenivå G
Lagom med kolsyra för stilen. Mjuk.
Teknisk kvalité G
Välbryggd utan felsmaker.
Summerat omdöme (44-50 Excellent, 35-43 Mkt bra, 28-34 Godkänd, 20-27 Ej typriktig, Under 20p Problematisk)
25p Ej typriktig.
Kommentar
Trots en betydande alkoholhalt är beskan dominerande på ett sätt som jag tycker är obalanserat. Något tvär beska drar ner betyget en del. Icke stiltypisk men god och ganska lättdrucken trots allt.
Lindhs kommentar
Det är det här som är problemet med hopstands, det är svårt över 80c att förutse hur mycket beska humlen kommer bidra med och Beersmiths uträkningar är väldigt approximativa. I detta fall blev det något för mycket beska och även om ölen är helt okej så är det inte någon av mina bästa. Lagom till beskan avtagigt med lagringen så har även humlesmaken blivit något dämpad i aromen.
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Hefe, Kristall, VeteCitra och Bryggarkursen
Som tack för bärhjälp vid flytten höll jag i helgen en ölbryggarkurs för flyttgrabbarna. För att göra det hela så lärorikt som möjligt planerade jag recept till tre olika öl; en Sydtysk Hefeweizen, en Weißbier Kristall och en välhumlad veteöl med neutral alejäst. För att få ut tre öl på en bryggning så plockade jag ut en tredjedel nära kokslut som gick i en kastrull bredvid med en annan humlesort och huvudbatchen delades till två jäshinkar med olika jäststammar och efterföljande olika jäsnings/lagringsscheman. Min plan för kursen var att lära ut vattenbehandling och stegmäskning samt visa på en rad tips och trix jag samlat på mig under åren. Men ni vet hur man brukar säga; ”så här går det bara för att jag ska visa”…
Mätstrul 1
Medan vattnet värmdes till inmäskning passade vi på att kalibrera två hydrometrar och två refraktometrar. Alla visade på SG 1.000 vid ca 20c och batterivatten. Sen kalibrerade vi pHmätaren vid 4.01, 7.01 och 10.01 enligt konstens alla regler, såg bra ut vid kontrollmätning. Krossningen av malten gick smidigt och inmäskningen gick hyffsat, kanske att jag var lite för ivrig med att få igång bryggverket så mäsken inte rördes om i tillräckligt mycket. Efter en kvart insåg jag att mäsken hade lite kanaler i sig och därför pausade jag Braumeistern för att röra om vilket trots allt gick smidigt.
Sen var det dags för salter och pH-justering och det var här dagen började byta riktning. PH-mätaren visade på 5,81 i pH efter salter men före någon mjölksyra. Lite väl högt men inget superkonstigt med så pass mycket ljus malt. 6ml lactol tillsattes vilket sänkte pH till 5.65. 5ml ytterligare gav 5,54 vilket borde varit lite lägre så jag tillsatte ytterligare 3ml vilket plötsligt får pH-mätaren att vända uppåt igen till 5.7. Kontrollmätning i kalibreringsvätskorna visar på en avvikelse på 4.01:ans vätska som plötsligt mäter 3.90. Referensmäter med pH-papper som båda ger olika och andra värden, suck. Släppte den bollen och räknade med att pH landat på ca 5.4 enligt min uträkning med EZ Watercalculator. Mäskeffektiviteten landade på 97 väldigt höga procent så mäskens enzymer verkar ha mått bra i pH:t trots alla konstiga siffror. PH-mätaren kanske är defekt?
Mätstrul 2
Mätningen av Preboil Gravity spökade även den en hel del. Min hydrometer visade 1.050 medan min refraktometer visade 1.055, trots att bägge visade på 1.000 på batterivatten tidigare under dagen vilket jag även dubbelkollade ytterligare en gång efteråt. Kranvattnet visade även det i princip 1.000. För att trippelkolla mätte jag även SG i en reservhydrometer som jag passade på att ha sönder… Som kvadruppeltest mätte jag i min plastiga Ebay-refraktometer som visade 1.053. Hur ska jag göra en tillförlitlig kalibrering runt 1.050 och ska jag framöver lita mer på en gammal hederlig hydrometer för en 50-lapp än på en Refraktometer för 500kr? Hur noggrant kan man väga vatten och DME för en kalibrering? 1-2ö differens kan jag leva med men 5ö är för stor skillnad för att kunna brygga på den nivå jag vill.
Kladdet är konstant
Efter mätstrulet fick mäskprogrammet göra sitt och det blev så småningom dags att lyfta maltröret med hjälp av min talja jag installerat för att slippa ”dödslyftet”. Halvvägs upp så lossnade maltröret och föll tillbaka ner i Braumeistern och jag fick en skön splash av 76-gradig vört på foten. Men taljan lossnade inte från upphängningen i taket eller med greppet runt pinnarna på sidan av maltröret vilket man skulle kunna tro utan den tappade greppet om repet som höll fast i maltröret. Krokarna i taljan hade öppnat sig på något märkligt sätt. Man får vad man betalar för antar jag… Lite svabbande och några svordomar senare var pipan på plats och övre delen av maltbädden omrörd inför lakningen. Vattnet sipprade först igenom i lagom takt genom röret men sen tog det en vansinnigt lång tid, dvs. en igensatt lakbädd eller ”stucked sparge”. Om det var den något större maltmängden än vanligt, mer procent vete än vanligt, stress vid bryggningen eller det tappade maltröret som satte igen bädden är svårt att säga men efter att ha rört runt väldigt mycket i mäsken och ändå inte fått ut ens hälften av lakvattnet bestämde vi oss för en nödlösning; flytta mäsken till en BIAB-påse… All mäsk skopades till två BIAB-påsar ovanpå ett galler på en hink och vörten kunde separeras från malten. Här skulle lakningsproblemet slutat om det inte vore för att en hel del malt letat sig igenom filterdiskens mitthål och ner i uppsamlingsskärlet jag ställt maltröret ovanpå. Detta märkte jag först när vörten skulle återförenas med tidigare vört i Braumeistern och vips så var det bara att sila ca 70l vört ytterligare en gång genom en tom BIAB-påse. Alla dessa moment gav såklart en hel del proteiner (för att inte tala om varm syresättning/HSA) i uppkoket som dock inte var några problem att skumma av vid uppkok. Hela debaklet genererade mer disk och något grumligare vört vilket förvisso kvittar på en veteöl men främst så försinkades en redan lång bryggdag en hel del.
Koket
Koket flöt på bra men eftersom jag tappat några liter på fötter och till BIAB-flytt så tillsatte jag 4 liter kokande vatten vilket även sänkte mitt för höga OG till mer rimliga nivåer. Sen flyttades ca 22 liter till min Patina 36l-kastrull och fick en dos på 100g Citra för att sedan koka upp i någon minut innan en hopstand motsvarande tiden det tog att kyla stora batchen. En bakomliggande tanke med bryggdagen var att passa på att göra en kalibrering av min Beersmithprofil men då är det en väldigt dum idé att bevattna bryggerigolvet med vört så noggrann mätning får bli först till nästa bryggning. Kylningen tog lite extra tid med två kastruller och lite varmare kranvatten såhär i sommartid men i övrigt gick både kylning och diskning smidigt och bra. Sammanfattningsvis att tillslut äntligen vara färdig med en kaotisk bryggdag, stänga bryggeridörren och gå upp för att ta en öl kändes underbart. Känslan över att allt gick åt helvete kan ibland vara nedslående men jag känner mig faktiskt taggad att ”göra om, göra rätt”. Öl kommer det bli av det hela och grabbarna var nöjda med dagen.
Jäsningen
Hefeweizen- och Kristallhinken jäste frenetiskt redan morgonen därpå, trots 18c på hinken så jag sänkte tempen i jäskylen till 17c istället. Sidobatchen som jag ska utvärdera Fast Ferment med tog längre tid på sig att komma igång eftersom den stod svalt på 16c med BRY-97, därför flyttade jag hela jäskärlet till ett lite varmare rum någon dag för att öka aktiviteten något.
PH-mätaren som jag funderar på om det mår som den ska.
Ny kran till Braumeistern. Den är större och snabbare vilket verkligen behövdes denna bryggning. Men jag föredrar utseendet och smidigheten med originalkranen.
Djuplodande bryggdiskussioner och provsmakning av en massa öl, t.ex. min Valentin Cervisia Vintage 2015.
Niclas som deltog i kursen har startat upp Norrköpings Hembryggarförening (NHBF), tyvärr lagom till jag lämnat Norrköping bakom mig. Som gåva från NBF fick jag denna vackra Humletavla som Sandra Lööv gjort. Tusen tack! Den hänger ovanför min kegerator och förgyller!
FastFerment cylinderkoniskt jäskärl med jästuppsamlingsbehållare. Verkar väldigt lovande men en utförligare recension kommer först om några veckor.
Uppsamling av varmvattnet från kylningen.
Receptet
| Hefeweizen, Kristall och VeteCitra | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
| Kokvolym: 71.04 l Batchsize: 60.00 l Koktid: 60 min Brygghuseffektivitet: 87.00 % OG: 1.054 SG FG: 1.016 SG ABV: 4.9 % IBU: 17.7 IBUs EBC: 7.3 EBC Color
Samt 100g Citra för sidobatchen.
Samt en slurry BRY-97 till sidobatchen. Total humle: 167.00 g |
Provsmakning HEFE XXI
Perfekt färg, bra skum.
Doften är gräddig, banan på låg till medel nivå, medel kryddnejlika.
Smaken är överväldigande kryddnejlika.
Bra kolsyra och fin balans.
Riktigt tjock och matig munkänsla.
Saknar fortfarande en del banan.
Provsmakning VeteCitra
Kraftigt disig, mörkt halmgul med fluffigt vitt skum som lämnar mycket rester längs glaset. Doften är kraftigt humledominerad med friska stora citrusdofter. Inslag av vete finns dovt i bakgrunden. Medelstor beska som balanserar den lena munkänslan. Smaken en blandning av pilsner, vete och humle. Lite vetedeg med citrus och lättare inslag av barrträd. Stor och vass kolsyra. Eftersmaken är kladdig och lätt besk.
Kommentar
Helt okej öl som inte passar in i någon stil. Närmast till hands är hopfenweizen men eftersom jag använde en ren jäststamm (bry97) så saknas både smaken kryddnejlika från fenolen 4-vinyl-guaicol och banansmaken från estern isoamylacetat. Lättdrucken sommaröl som passar bra när man vill ha en humlekyss. God men jag kommer inte brygga den igen, veten gav inte den rena humleupplevelsen jag söker.
Provsmakning KristallWeizen
Mörkt gyllengul (inte riktigt så mycket koppar som på bilderna) öl med högt, vitt, fluffigt skum av mest mindre bubblor. Mycket hög genomskinlighet men inte perfekt kristallklar, svag disighet.
Gräddig och fräsch pilsnermaltsdoft på hög nivå. Medel kryddnejlika. Ganska ren doft men platt och något intetsägande. Ingen banan. Inslag av vetedeg men på låg nivå.
Smaken domineras av lätta maltsmaker och då främst vete. Lite lätt örtig humle återfinns i bakgrunden men tar inte alls för sig.
Medelstor beska för stilen och den är kortlivad. Lite kladdig eftersmak. Låg restsötma, medel kropp och medel munkänsla.
Tekniskt välbryggd utan felsmaker.
Kommentarer
Jag hade höga förväntningar på den här ölen efter att druckit några fina KristallWeizen i Tyskland för några veckor sedan, men smakerna infrias inte alls. Jag saknar helt bananestrarna och ölet saknar den pigga fräschör jag vill att en kristallweizen ska ha. Min Kristall känns trött och vilsen på något sätt, jolmig och unken men utan att vara oxiderad. Jag skyller allt på jästen eftersom både min Hefeweizen och VeteCitran jag gjorde från samma kok blev goda. Flockuleringen, färgen och skummet är pluspoängen jag tar med mig men det får nog bli ett totalt omtag till nästa eventuella bryggning av denna ölstil. Typriktig och okej som bäst men inte speciellt god. Jästen åkte i vasken såklart…
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Ella, provsmakning
Ella IPA, 5.9%
Färg och utseende G
Lätt disig gyllene öl med högt fluffigt offwhiteskum som lämnar ycker rester på glaset.
Arom G
Mycket kraftig humlearom åt mogen tropisk frukt. Medel jordgubbar, liljor, grapefrukt, sommaräng, lite mjölk och ett uns gräddkola (ej diacetyl). En låg maltdoft finns i bakgrunden. Något jolmig och tvär beska i endnoten.
Beska IG, för hög
Kraftig ovh vass. Hänger kvar länge både framtill och bak på tungan
Alkohol G
Lätt alkohol som inte tar för sig.
Smak och eftersmak G
Smaken är fruktig och besk med mycket tropiska frukter, ananas och grapefrukt. En del citronskal.
Stor och krämig munkänsla och låg restsötma.
Balans IG
Delvis balanserad åt det beska hållet.
Kolsyrenivå G
Högt kolsyrad för stilen men fullt godkänd.
Teknisk kvalite G
Välbryggd utan felsmaker eller köldgrumling.
Summerat omdöme
44-50 Excellent, 35-43 Mkt bra, 28-34 Godkänd, 20-27 Ej typriktig, Under 20p Problematisk
25p, Ej typriktig
Övriga kommentarer och råd
Beskan är för rivig på en i övrigt fruktintsnsiv IPA. För stilen finns något för lite karamell vilket öven det drar ner poängen lite.
Lindhs kommentar
Okej, jag tog i lite för hårt med sena humlegivor helt enkelt. Humlesmak och arom blev det så det räckte och blev över men det blev för mycket beska. I övrigt är ölen mycket god men jag borde avvaktat med minst hälften av humlen till under 80c på hopstanden för att minska beskan. Kompisar som smakat den tycker dock den är väldigt god men jag är extremt kritisk mot mina egna alster.
Ella som humlesort får godkänt med dess kraftiga fruktinslag som kompletterar Citrans någon endimensionella smak.
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Brewstand eller bänk till Braumeistern
Jag har länge använt en gammal ärvd skohylla som bryggverksbänk/brewstand både till kylväska, kastrull och till Braumeistern. Jag fick dessutom lägga en träskiva ovanpå bänken för att Braumeistern inte skulle ramla av. Tanken att byta ut den mot något som går att torka av lätt, klarar vikten och har lägre höjd har funnits länge men inte tiden att ordna med det. Jag gav snabbt upp tanken på att köpa någon färdig läsning eftersom måtten skulle bli svåra att hitta men främst att få till något prisvärt som klarar de 150 kg som en full Braumeister och en full Patina 36l väger.
Storleksmässigt ville jag få plats med Braumeistern och en kastrull till lakvatten eller sidokok. Jag ville ha en höjd på 44cm så en 60l-hink precis går under min nya kran på Braumeistern men inte så mycket högre eftersom det är så jobbigt att lyfta maltröret då. Bänken som jag byggt nu är ca 2 cm för hög men då finns utrymme att slipa ner benen så bänken blir vågrät på platsen den ska stå. Materialet är saker jag hittat på vinden och som vi ärvt med huset. Två rejäla stolpar som kapades till fyra ben, ett rejält kraftigt hyllplan till någon industrihylla och sen lite trall för att stabilisera ben etc. Det tog ca 1,5 timme inklusive barnpassning att såga och skruva ihop den och kostade endast lite svett. Om den inte ska förstärkas ytterligare är det bara ett lager färg på träet som eventuellt står på tur och kanske någon form av plast under benen så det inte tränger upp fukt.
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Carbonation Cap eller PET-adapter
Carbonation Cap eller PET-adapter som det också heter är en PET-flaskekork som ger en Corneliuskoppling i andra änden. Dom finns med och utan slangnippel nedtill och jag tycker definitivt man ska ha med. En PET-adapter är inte gas/öl-specifik vilket gör att det både går att trycka i kolsyra eller tappa ur öl/rengöringsmedel. Jag använder en 2l-colaflaska med PBW för att spola rent min fatanläggning i Kegeratorn och en annan flaska med StarSan eller vatten för desinficering/spolning. Även picnickranar och tillhörande slangar rengörs enkelt med denna metod.
Ett annat användningsområde är att tappa färdigkolsyrad öl från fat till flaska att ta med sig på fest. Skruva på PETadaptern med slangen fast inte hela vägen ner, koppla på en ölkoppling-slang-ölkoppling (jumpercable) och justera flödet ner i flaskan genom att skruva på PETadaptern mer eller mindre. Flaskan fylls nedifrån och minimalt med CO2 försvinner i processen. Ska man lagra ölet några dagar eller längre på detta sätt går det även blåsa ur flaskan med CO2 genom en gaskoppling-slang-gaskoppling. Kör man John Guestkopplingar på sin utrustning kan man bygga sig dessa slangar när de behövs och inte ha dedikerade dito. När man sen vill ha öl ur sin flaska så kan man antingen skruva av PET-adaptern och tappa upp, eller så kopplar man en Picnic-kran till adaptern och tappar ur precis som med ett fat. När trycket blir för litet för att tappa vätska är det bara att klämma på flaskan. Kör man utan slang inne i flaskan kan man vända uppochned på flaskan för att tappa ur. Ingen syre kommer in i flaskan och kolsyran stannar kvar i vätskan hyffsat länge.
Ett tredje användningsområde är att snabbkolsyra dryck. Jag skriver dryck för jag har gör ofta kolsyrat vatten med denna metod men även för att snabbkolsyra en öl för diverse tester. Ha i riktigt kall öl i flaskan och koppla på 2 bars tryck (jag har testat med 3 bar men det är i högsta laget, flaskan kan sprängas vilket såklart är farligt). Skaka sedan flaskan i tre till fem minuter och sen är ölet färdigkolsyrat och klart. När man skakar i kolsyra på detta sätt finns det en risk att vätskan börjar vandra bakåt i kolsyreslangen och när ölet regulatorn blir det bekymmer. Använd därför alltid en gaskoppling med backventil likt bilden nedan.
Just nu är det modernt att brygga ganska små batcher och då kan detta vara ett alternativ till partyfat. Flaskorna är i princip gratis och mycket lättare att ha att göra med, dessutom slipper man prima med sockerlag. Sen är en colaflaska såklart inte lika snygg som ett partyfat men lösningen är ändå väldigt smidig. Oumbärlig liten pryl som jag rekommenderar alla seriösa hembryggare! Riktigt hög byggkvalité och skön tyngd. Håller en livstid.
199kr på Humlegården
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Tuatara Conehead IPA 6%
Tuatara Conehead IPA 6% är en våthumlad öl dvs. den är humlad med färsk och icketorkad humle. Jag har själv våthumlat vid två tillfällen men kan inte säga att jag märkte någon direkt skillnad. Men färskt är ju alltid bättre, om inte för annat så psykologiskt… Denna IPA kommer eventuellt dyka upp i Sverige framöver, det är delvis upp till Systembolaget att styra över. Denna öl provades i glaset ”Rastal Lüttich” enligt konstens alla regler.
Färg och utseende g
Kopparfärgad öl med smutsvitt högt skum som håller sig kvar länge. Kristallblank och helt utan dis.
Arom g
Kraftfull färsk blommig humledoft med tydliga talltoner, medel grapefrukt och inslag av mjölk och lite läder från malt. Påtaglig mogeb papaya.
Beska g
Tydlig beska på medelnivå och beskan är len och lättsam.
Alkohol g
Endast en lätt alkoholsmak med viss värmande effekt i munnen.
Smak och eftersmak g
Smaken är kraftigt humlig med mestadels papaya, grapefrukt och jord. En lätt rökighet finns i bakgrunden. En lättare karamellmaltsprofil ger viss karaktär och rondör. Restsötma på hyffsat låg nivå återfinns i en i övrigt lätt kropp.
Balans g
Välbalanserad och lättdrucken.
Kolsyrenivå g
Kolsyrenivå är medelhög och småbubblig, moussig.
Teknisk kvalite g
Välbryggd och väljäst utan några felsmaker.
Summerat omdöme (44-50 Excellent, 35-43 Mkt bra, 28-34 Godkänd, 20-27 Ej typriktig, Under 20p Problematisk)
37p, Mycket bra.
Övriga kommentarer och råd
En välsmakande IPA som är god, välbryggd och vacker att se på. Enligt öltypsdefinitionen för stilen saknar jag en del fräscha citrustoner och smaken är överlag något för träig. Den hamnar ändå utan problem i ”Mkt bra” under IPA-klassen. Mina egna smakpreferenser hoppar inte av glädje för just mogen/övermogen papaya som jag tycker är lätt jolmig och däst där jag föredrar lättsamma smaker men ett gott hantverk uppskattar jag alltid. God och lättdrucken öl som kommer tilltala många.
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Ball and Keg
Inget är mer störande än när man efter en hård dag på jobbet ska tappa upp en god öl och fatet överraskar med det gurglande ljudet av skum, dvs. fatet är slut och du står där ensam och övergiven med tomt glas i handen. ”Ball and Keg – nivåmätare” är en fiffig uppfinning som består av ett magnetiskt flöte som man stoppar inne i sitt Corneliusfat och en liten rund magnet som följer med flötets nivå på utsidan av fatet. På så sätt kan man se hur mycket öl det är kvar i fatet medan man dricker av det, utan obehagliga överraskningar av fattomhet (ord?). Installationen är väldigt enkel, bara rengör flötet med t.ex. StarSan när du ändå ska tappa ditt öl på fat och låt bollen ligga kvar. Ta sedan den större medföljande positionsmagneten och fäst flötet längs fatets sida. När du placerat ditt fat i kegeratorn så tar du en liten orange kula och smyger emellan fatet och den större magneten, som nu kan läggas åt sidan. Klart! Du kan nu följa den lilla orangea kulan på fatets yttersida och hur nivån på öl i fatet sjunker allt eftersom du tappar upp öl.
Jag har utvärderat den här produkten och tycker själva funktionen egentligen är ganska bra. Det som drar ner mitt omdöme något är att magneten är i svagaste laget. Råkar man flytta fatet lite för mycket, t.ex. när ett annat fat ska kilas in i kegeratorn är risken stor att den lilla orangea kulan släpper. Släpper kulan är det sedan svårt att få tag i flötet med den större magneten utan att luta faten en massa vilket kan ge grumlig öl om det finns någon jäst sedimenterad på kanterna. Jag hade lite svårt att få kulan att sitta i början innan jag kom på att nivån på mängden öl i fatet var så pass hög att flötet fick svårt att hålla sig längs väggen. När jag väl druckit en liten så satt kulan mot flötet resten av fatet.
Det finns en annan aspekt kring produktens vara eller icke vara som jag inte tänkte på förens jag provat produkten i någon vecka och som kanske mer beskriver hur min (sjuka) hjärna fungerar; När man har öl på flaska så öppnar man sin flaska, slår ölen i glaset och ställer flaskan under diskbänken, punkt. Ölen är slut där och då och man vet att det är en ändlig resurs, det som finns i glaset är den ölen. En smått magisk grej med fat och tappkran är att det ger känslan av att det guld som flödar ur kranan än oändligt och att ölet forsar ut likt vattnet ur en köks utan början eller slut. Man går och tappar upp öl efter öl från denna oändliga källa och känner sig lite som en alkemist. Med Ball and Keg blir man påmind om förgängligheten eftersom nästan varje gång man tappar upp en öl så hör man ljudet av flötet och magneten som hoppar ner ett hack och säger med svag röst ”din källa sinar för varje öl du dricker”. Om denna sista reflektion väger tyngre än det förtret ett dödsgurgel från ett tomt fat åsamkar dig kanske lite samtalsterapi vore mer på plats än shopping. Okej, skämt osido. Ball and Keg – Nivåmätare finns att köpa hos Humlegårdens Ekolager för 239kr för startpaketet och 199kr för tilläggspaketet som består av ett extra flöte och ytterligare fem småkulor.
Lindhs omdöme
En helt okej produkt om man har en kegerator där faten får vara i fred dvs. det är inget för picnic-killen/tjejen som har med fat på fest. Jag hade gärna sett ytterligare något starkare magneter vilket dock troligtvis skulle försämra följsamheten längs väggen. Slutligen tycker jag att man borde fått två flöten med i paketet för det priset. Jag har tio fat totalt och ofta 6-7 stycken igång samtidigt, vilket inte är helt ovanligt bland hembryggare, så totalpriset skulle vara i högsta laget.
Vad som ingår i kitet.
Den stora ”installationsmagneten” och de fem små indikationsmagneterna.
Vid installation; fäst bollen mot kanten med stora magneten och du kan flytta fatet till dess slutgiltiga position i t.ex. din kegerator.
Vinkla magneten och låt den lilla oreanga kulan ta dess plats. När kulan är i botten eller ramlar av från fatet är det ca en öl kvar att dricka!
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Öldömning och ett exempel – Tuatara APA, Aotearoa Pale ale 5.8%
Just nu, liksom ofta efter SM, har det dykt upp en diskussion på ett hembryggarforum om hur öl bedöms inom Svenska Hembryggareföreningen, hur tankarna från domarna går och varför det blir som det blir. Öldömning är ganska komplicerat att beskriva kortfattat och jag ser det inte som mitt jobb att redogöra för alla SHBFs bedömningskriterier och öltypsdefinitioner, men eftersom jag i vintras lyckades bli officiell öldomare inom SHBF tänkte jag att det kan tillföra bloggen något intressant om jag forsättningsvis dömer öl jag provsmakar på bloggen enligt SHBFs Öltypsdefinitioner och SHBFs standardprotokoll samt löpande förklarar hur jag tänkt i de olika stegen. På det sättet kan ni (i de fall det går att få tag i samma öl) provsmaka ölen, läsa min dömning och tycka till själva om ni håller med eller inte. Man ska inte glömma bort att doft och smak till viss del är subjektivt och det är också därför det är en hel domargrupp som dömer öl på SM och inte en enskild domare per öl som det ju blir här på bloggen.
Först ut är en öl från Nya Zeeland.
Tuatara APA, Aotearoa Pale ale 5.8%
Färg och utseende (g)
Mörkt gyllene till ljus kopparfärgad öl med hög offwhite skumkrona. Kristallblank utan något dis alls. Skummet är moussigt med blandat små och stora bubblor. Bra lacing och skummet ligger kvar som ett lock.
Arom (g)
Doften är humledominerad med tydliga rosor, mindre jasmin, mindre mango och stor citron samt grapefrukt. En mycket lätt karamellighet finns i bakgrunden.
Beska (g)
Medelstor + beska för stilen. Beskan är lagom sträv och medellång.
Alkohol (g)
Lätt stöd av alkoholen ger bra balans.
Smak och eftersmak (g)
Smaken är maltig med ett tydligt och knäckigt karamellstöd. En del fruktighet med medelhög citrus åt grapefrukthållet samspelar med malten. En lätt jordighet finns i eftersmaken. Munkänslan är fyllig och den har medelstor kropp.
Balans (g)
Tydligt stöd från karamellmalten balanserar alkoholen men gör humlesmaken lätt återhållsam.
Kolsyrenivå (g)
Hög kolsyra som är stickig och vass.
Teknisk kvalité (g)
Välbryggd utan felsmaker från bryggningen eller jäsning. Mycket vacker och blank.
Summerat omdöme
46 poäng, Excellent.
Övriga kommentarer och råd
God och välsmakande APA där den största behållningen är den fina blommiga doften. Väldigt hög teknisk kvalité där humlen verkligen får ta för sig utan att bli helt dominerande. Ett bra maltstöd ger en fin balans och en lättdrucken öl.
——
Dömningens struktur
När jag inleder en provning så analyserar jag först doften. Många doftämnen är väldigt flyktiga så doftbedömningen är med andra ord bäst att börja med innan en del av ämnena försvinner. Sen låter jag en del öl rumla runt i munnen medan jag fyller i de andra punkterna metodiskt efter SHBF typdefinitionskriterier. Fram till sista punkten försöker jag göra en objektiv beskrivning och hålla inne på subjektiva omdömen till sista punkten. Ett öl som faller inom excellent behöver inga tips eller rekommendationer till bryggaren, övriga betyg ger tips på förbättringar av t.ex. recept eller process. I de fall jag vet ölstilen innan bedöms ölen enligt den, när det är blindprovning gör jag först en bedömning av lämplig ölstil som jag sedan dömer efter. Även mina egna öl kommer dömas enligt denna metod även om kommentarerna där kommer handla mer om mina egna önskemål för just det ölet och inte nödvändigtvis efter öltypdefinitionen.
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Lindhs Premium Gold v2, oder “Die drei Helle – Mia lossn uns lind oan hi”
Vad händer i livet
Dom hektiska perioderna avlöser varandra just nu både på hemmafronten och jobbfronten men att få till några bryggningar har ändå haft hög prioritet. Äntligen fick jag till min planerade tyska bryggdag med en Bavarian Helles, eller rättare sagt tre eftersom jag utvärderar tre olika jäststammar till denna blivande husöl som jag planerar att alltid ha på tapp. Detta är andra versionen jag brygger av denna öl, den första kallade jag Lindhs Premium Gold även om det mest var en generisk lager och inte så fokuserat recept eller stilmässigt på Helles. Nu har jag läst på en hel del och provsmakat ett gäng öl så jag är betydligt mer förberedd. Rent stil- och receptmässigt är Helles en väldigt okomplicerad öl och de stora skillnaderna sitter verkligen i detaljerna i bryggprocessen eftersom i princip allas recept är oerhört snarlika. Just min Helles vill jag ska ha en stor gräddig pilsnermaltsmak vilket men bara får om malten behandlats varsamt och är färsk. Sen vill jag ha ett uns mer nobel humlesmak och arom än vad en standardhelles har men inga dramatiska mängder.
Recept
Detta är en öl som man skulle kunna dekoktionsmäska men eftersom jag har tusen andra saker som måste göras samtidigt som jag brygger så fick några procent melanoidmalt kompensera för detta steg. I övrigt blev det pilsnermalt för hela slanten. Humlemässigt så tog jag en slumpmässig högalfasort som bittergiva (Centennial) för att sedan köra Hallertauer Tradition på 15 min och 0 min/ flame out. Det känns onödigt att slänga i en stor mängd lågalfahumle på bittergivan för jag är av åsikten att det inte går att känna någon skillnad efter så långt kok ändå, alltså kan man minska mängden växtmateria i kastrullen med en starkare sort.
Jästerna odlades upp många dagar i förväg så jag hann med att propagera och dekantera den första färskjästen i E-kolv, propagera upp den andra färskjästen i E-kolven och slutligen propagera torrjästen i en flaska. Tur jag inte slängde min gamla fula magnetomrörare som behövdes denna gång och säkerligen fler i framtiden.
Bryggningen
Jag brukar säga att min standardbatchsize är 40 liter men senaste året har jag verkligen inte hållit det och inte denna gång heller. För att kunna testa tre jäststammar och slippa flaska så bryggde jag även denna gång 60 liter. Mäskningsmässigt märker jag ingen skillnad på 25, 40 eller 60 liter i Braumeistern men tiden från mashout till uppkok märks en del. Den märks dessutom extra mycket om man måste åka med sin mamma och svärmor på bullkalas i Taxinge mitt i bryggningen och pausa så temperaturen hinner sjunka avsevärt.
Stora avvikelsen för dagen var definitivt pH:t som hamnade betydligt högre än förväntat och konstigt nog 0.6 högre än förra bryggningen med liknade ingredienser och mängder. Jag har svårt att tänka mig att en del vete och några nävar karamellmalt kan göra så stor skillnad. Min teori är att den färskare malten bidragit men eventuellt är en felkälla att jag inte kalibrerat pH-mätaren på ett tag. På tak om kalibrering så är fortfarande refraktometern eller hydrometern ett frågetecken. Bägge visar på 1.000ö i destillerat vatten vid 20c men jag fick diff på OG med 5 punkter. Jag måste lägga en halvtimme på att identifiera vilken av dom som är missvisande vid ca 50ö.
Bryggdagen i övrigt gick bra och jag ser förbättringsmöjligheter på en rad områden i bryggeriet fortfarande så det kommer bli riktigt bra i slutändan. Disken underlättades med en ny vattenpistolkran till trädgårdsslangen men några fler avlastningsytor för disk kommer underlätta liksom varmvatten i kranen om det går att lösa framöver. Jästen åkte i först på 9c och bubblade på bra efter ett drygt dygn. Tänkte jäsa dessa ganska kallt en längre tid innan det blir dags för diacetylrast, jag återkommer med jäsningen i provsmakningen om jag kommer ihåg.
Jag insåg att det var onödigt med en fullt funktionsduglig silikonslang till utloppet så jag bytte den mot en Gardenaslang istället. Tyvärr är fallet för lågt för att dra den till avloppet men jag ska labba mer med det.
PH efter första vattenbehandling.
PH efter en andra dos mjölksyra.
Jästodlande i stor skala.
Hjälpreda eller stjälpreda, det är frågan det. Kul hade vi iallafall…
Det räcker egentligen med det flexibla ventilationsröret rent avstådnsmässigt men lyckas man få upp skum eller humle i röret är det väldigt svårdiskat, därför har jag en rak rörbit enligt nedan bild istället:
Om det går att få in tre 30-liters jäshinkar i ett kylskåp med två dörrar? Ja om man har tålamod och inte är stressad. På det så kallade håret att det gick…
| Drei Helles (Helles) | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Kokvolym: 70.00 l Batchsize: 59.00 l Koktid: 60 min Brygghuseffektivitet: 87.00 % OG: 1.050 SG FG: 1.012 SG ABV: 4.8 % IBU: 17.6 IBUs EBC: 5.9 EBC Color
Total humle: 170.00 g Batch sparge with 2 steps (Drain mash tun , 22.31l) of 76.0 C water |
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Nya Bryggeriet del 2 – Ordning och reda
Idag fick jag lite tid för mig själv att plocka i ordning i nya bryggeriet och jag fick montera ihop mina bokhyllor (från Rusta) som jag ska förvara utrustning i. Jag hann också med att flytta min miniregulator till Sodastream-flaskan som ska vara i kegeratorn och sätta min större regulator på min 10 kg-tub. Ihop med den stora tuben ska jag ha mina två kulkopplingar med backventil så jag kan tvångskolsyra i petflaska utan att riskera att öl vandrar bakvägen in i regulatorn. Bryggeriet ska renoveras med färg och kanske lite kakel i framtiden men nu är det sommar och det finns annat som får gå före. Bara det går smidigt och är roligt att brygga i bryggeriet så brinner det inte med renovering av ytskikten… Diskbänken ska stagas upp och kanske lyckas jag dra något avlopp längs väggen och så ska en lägre bryggarbänk till Braumeistern byggas med mera med mera.
Traptezadapter typ 2
För att montera en regulator på de små Sodastreamflaskorna krävs en adapter för att ändra gängstorlek, en så kallad Trapetz-adapter. Det är ingen direkt supernyhet på marknaden men Humlegårdens ekolager har denna variant ”typ 2” som har en patenterad packning som inte behöver justeras tillskillnad från den gamla modellen som har en mutter som behöver justeras. Jag vet inte hur många gånger jag varit på öltävling och hört det klassiska superpyset (som hörs lång väg) och tillhörande svordom när en patron tömts och lämnat bryggaren frustrerad och med nedfryst hand. Med denna Trapetzadapter slipper man alltså justeringen men att dra några lager gängtejp är ”good practise” för att förhindra eventuella småläckage. Viktigt är att man först sätter gängtejp på de två gängorna och se då till att linda tejpen åt rätt håll så den inte trasslar upp sig vid monterring. Framåt och uppåt när skruven pekar åt höger är så bra jag kan beskriva det. Två varv med tejp räcker. Sen fäster man adaptern på regulatorn, absolut inte på tusen som då töms! Regulator med adapter skruvar man tillsist på Sodastreampatronen och sen är det bara att kolsyra! Den enda skillnaden mot en stor CO2-tub är att Sodastreamen inte har något vred för på-och-av, i övrigt är allt detsamma.
I denna ordning sätts allt ihop.
Gängtejp på plats.
Trapetzadapter in i regulator.
Kolsyrepatron in i Trapetzadapter.
Här här hela min setup för kegeratorn (färdigkolsyrad öl som bara ska drivas ut) och när jag tar med mig fat på picnic/tävling.
Setupen i min jäskyl där jag tänkt kolsyra fat
Jag gör oftast öl lagom till två Corneliusfat (2x19l) även om det både händer att jag gör både ett eller tre. Min standard baseras på två fat och därför är tanken att kolsyra sätta två i taget. Därför har jag två gaskopplingar som jag ansluter med armerad kolsyreslang och med hjälp av ett rostfritt T-kors kopplas slangarna in i regulatorn. Jag har inte hunnit utvärdera de två varianterna av gaskoppling med backventil ännu så jag får återkomma med det snart.
De tre bitarna till vänster ger samma funktion som den längst till höger. Självklart finns det ingen vinning med att köpa den tredelade om man inte redan har ett gäng befintliga gaskopplingar som man vill uppgradera till backventil. Mellandelen, själva backventilen, har anslutningar av typen MFL eller Male Flare-koppling som jag har börjat använda på både öl och gassidan för att kunna flytta slangar smidigt. Den kompletta backventilen finns både med MFL och slangnippel
Det blir en ganska lång pjäs med alla delar men jag har gott om plats i kylen.
Här är nya regulatorn på plats på min extremt tunga kolsyretub, kan det vara gjutjärn? När jag skulle fylla den trodde gubben på brandfirman att den var full när han bar in den…
Jag har gått från Oetiker-slangklämmor till denna skruvvariant för att kunna plocka isär delarna vid behov. Inte för att jag tänkt flytta någon mer gång i mitt liv…
T-kopplingen inne i kylskåpet.
Hyllor på plats. Dom klarar 180 kg per plan, borde räcka.
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Senaste kommentarer