Det har blivit dags för nästa fas i mitt ölbryggande (och för bloggen); att ta sikte mot en högre nivå. Jag har känt en längre tid att utvecklingen av kvalitén på mina öl stagnerat men att det fortfarande finns utrymme för förbättringar, både på varma och kalla sidan. Där jag tidigare i mitt bryggande haft som mål ”att göra lika bra öl som hantverksbryggerierna på Systembolaget” vill jag nu ta sikte mot de absolut tekniskt bästa bryggerierna i världen. Om det ens är möjligt att i hemmamiljö nå upp till den nivån låter jag vara osagt i nuläget, men jag tror att det är möjligt och jag ska göra mitt bästa för att nå dit! Och ni läsare får följa med mig på resan, ta del av lärdomar och framgångar men såklart även när jag kör i diket. Experimenterande kräver sina misslyckanden!
Up to speed
Jag har experimenterat i över ett år med en rad olika tekniker som är en bra bit utanför det hembryggare normalt gör men som inte är främmande för större bryggerier eller erkänd bryggerilitteratur. Eftersom jag varken haft ett tydligt mål eller egentligen haft ett specifikt problem jag försökt lösa, mer än att stilla min nyfikenhet, har jag heller inte känt att jag haft några bra fakta eller konklusioner att dela med mig av här på bloggen. Snarare har jag hittat fler frågetecken ju mer jag sökt information med ständiga metodtester och små förbättringar som resultat. Så för att inte förvirra mina läsare med metoder jag själv ännu inte är övertygad om har jag låtit bli att skriva om det på bloggen, även till viss del pga tidsbrist i och med bokskrivandet. Det ska bli ändring på då nu när boken är färdig och skickad till tryckeriet. Det är dags att lägga den fokusen på bloggen istället eller rättare sagt på min egen utveckling som ölbryggare med bloggen som redovisning. Bryggningen är min passion, bloggen är min plattform för att dela med mig av erfarenheter och inte ett självändamål. Som första steg behöver jag identifiera problem, hitta en plan för att sen kunna identifiera milstolpar och hitta lösningar.
Identifiera problemen
Vad är egentligen problemen eller förbättringspotentialen med mina öl? De allra bästa kommersiella bryggerierna har en smak på sina öl som ibland är snäppet vassare med bättre färskhet, tydligare smaker både i malt och humle samt längre hållbarhet än vad jag lyckats få till. Godare öl som håller formen längre med andra ord. Vad som är riktigt god öl är såklart väldigt individuellt och subjektivt vilket gör det svårt att definiera i text (jag är ute efter att glädje mina egna smaklökar, inte Ratebeers topp 10) men ölets olika färskheter eller snarare åldringsfaser kan enkelt delas in i tre kategorier (översatt och tolkat från Bamforth /Fix/Dalgliesch):
Stage A som är den bryggerifärska smaken, det vi vill behålla så länge som möjligt. Förutom i hemmamiljö under kortare perioder har jag främst fått denna smak från fat i nära anslutning till bryggeriet eller direkt från beyggeriet. Inte lika ofta från flaska och väldigt sällan från flaska som skickats från utlandet.
Stage B som är övergångsperioden när en rad nya smaker börjar utvecklas. Humlesmaken börjar klinga av ihop med minskad beska och sötare toner ihop med karamell och övermogna frukter utvecklas. Dessa smaker utvecklas snabbare vid oxidering, förekomst av diacetyl eller värmestress av vört. I denna kategori återfinns det mesta som går att köpa på Systembolaget. Det är fortfarande god öl men inte i dess absoluta toppskick utan åldringsprocessen är startad eller utvecklad.
Stage C som är de klassiska smakerna som vi identifierar med åldrad öl eller mycket åldrad öl. Papper, kartong, läder, russin, sherry, madeira eller källarsmaker är slutstationen för denna fas men det är en skala. Stage C inleds när dessa smaker kan börja skönjas, inte när det känns som att bli slagen i ansiktet av blöt kartong. Stage C i större mängd, det många kallar oxiderad öl, upplever jag knappt med med mina egna öl (förutom långlagring på flaska) medan olika delar av Stage B alltid uppträder i någon form, framförallt mot slutet av fat nummer två men ibland tidigare eller mycket tidigare.
Dessa faser är främst inriktade på åldringsfaser och inte hur gott ett öl är men i brist på annat får det duga som diskussionsunderlag, ni förstår ju självklart att jag inte vill göra en medioker öl som enbart håller högsta klass på hållbarheten utan att det ska vara toppklass rakt igenom. Jag vill förbättra mina öl redan från första glaset och sen behålla de smakerna så länge som möjligt.
Att få till en riktigt god öl med en Stage A-kvalité som håller samma kvalité i över ett halvår på fat är teoretiskt möjligt medan det inte går på flaska eftersom kapsyler släpper in för mycket syre över tid. Mitt slutmål är förvisso inte att få till öl som håller Stage A i ett halvår då min rotation är betydligt högre än så men ett kvartal känns som ett rimligt mål, iallafall till en början.
Utseendemässigt har jag inte haft svårt att få till öl som ser ut som en filtrerad stor stark så den biten känner jag mig helt i hamn med även om min metod inte är vad jag vill att den ska vara. Målet är att få till kristallblank eller extremt lätt disig öl, utan att behöva använda gelatin. Inte för att jag är vegetarian eller besatt av Reinheitsgebot utan snarare för att det är väldigt svårt att tillsätta gelatin utan att även tillsätta syre.
Skillnaderna mellan David och Goliat
Vad är själva skillnaderna mellan de stora bryggerierna och mitt bryggande? Om man kokar ner (bryggarhumor) det kan det enbart falla inom tre kategorier;
”Råvaror, volymer och metoder.”
Mycket eller rent av det mesta av alla metoder och råvaror som både vi och de stora bryggerierna använder oss av är ju desamma. Om jag sneglar på mina favoritbryggerier så använder jag både samma maltleverantör, samma humlesorter och samma eller snarlika jäststammar. Självklart kan ett stort bryggeri få tag i de absolut färskaste råvarorna men inte ens de kan få tag i superfärsk humle (från norra halvklotet) i maj, och eftersom deras kvalité är så jämn, utspritt över hela året så kan det inte vara själva inköpstillfället av råvaror är den största skillnaden råvarumässigt utan om det finns en skillnad så handlar det främst om förvaring och hantering. Jag måste ju även ta hänsyn till vad som faktiskt är möjligt för mig att förbättra och då är min egna förvaring ett möjligt område medan specialavtal med en humleodlare är en betydligt mer komplicerad väg att gå.
En annan stor skillnad från mitt lilla bryggeri till de stora bryggerierna är volym. Mycket ändras vid större volymer och även om jag inte kan börja brygga tiotusentals liter åt gånger så kan själva medvetenheten om problemet hjälpa mig identifiera vad skillnaderna är och om jag kan eller ska försöka göra något åt de (t.ex. simulera stora tankar genom trycksatt jäsning).
Kvar på listan över skillnader som slutligen återstår är bryggmetoden eller snarare hela flödet av metoder från råvara via bryggning, jäsning och lagring. Dessa metoder ihop med utrustningsförbättringar som hjälper mig på vägen, är för mig ett prioriterat område.
Stegen framåt
Jag har en lång lista på diverse specifika problem och framtida experiment jag vill göra men för att inte avslöja allt i förväg och hålla bloggen intressant kommer jag behålla den listan för mig själv. Däremot kan jag säga att det är större processförändringar genom hela flödet, från recept, inmäskning, mäskning, kylning till jästhantering, jäsning och tappning till fat. Självklart kommer syrebegränsning vara en stor del i denna processförändring men även att försöka strömlinjeforma och standardisera hela mitt ölbryggande. Några KPI:er, dvs mätbara datapunkter för att mäta framgång, har jag inte fastställt i nuläget men det kanske kommer framöver.
Bloggens framtid
Bloggen har senaste åren blivit lite av ett eget monster där jag känner ett allt större krav på att skriva både längre och bättre inlägg vilket samtidigt gjort det svårt att hinna och orka med. Jag har förvisso inte för avsikt att minska på ambitionsnivån eller kvalitén men samtidigt vill jag öka frekvensen på inlägg. Exakt hur det ska ske vet jag dock inte i nuläget men jag fick förslaget från en läsare att försöka publicera något varje torsdag och kanske varva med några kortare inlägg. Kanske kan det vara en väg framåt för att få fart på frekvensen.
Kom gärna med önskemål/förslag på vad ni vill se mer av på bloggen. Även produkttester får ni tipsa om så kan jag undersöka vad som går att ordna.
Vi har en spännande tid framför oss!
För inte så länge sedan skaffade jag Mark’s Kegwasher som jag använt både till fat, jäshinkar och ölkrans/tapptornsrengöring. Efter att ha funderat ett tag slogs jag av tanken att strålen mest skjuter uppåt vilket gör det svårt att få bort en tuff kreusenring. Dessutom skulle jag vilja ha den som CIP i Braumeistern men då skjuter strålen på tok för mycket uppåt och inget åt sidorna och rengöringsvätska skvätter utanför.
Lite google senare insåg jag att en sprayboll var lösningen på mitt problem och den skulle sprida strålen bättre så jag köpte en sådan och den passade perfekt på Marks-pinnen. Men i samma veva tänkte jag om jag inte skulle testa spraybollen på något med lite mera ös. Eftersom jag råkar fått ärva en dränkbar pump tillsammans med huset så kändes det som en ganska billig och enkel lösning att testa. Jag inledde bygget med att köpa fel koppling från pumpens stora utvändiga 1 1/4″-gänga till 1/2″, jag behövde en hona men köpte en hane… En skarvmuff från Biltema fick bli lösningen på det klanteriet och med två rör-till-1/2″-klämringskopplingar och en bit kopparrör 15mm så var bygget färdigt. Jag har även ett 4-vägs-kors som jag ska utrusta med två slangnipplar, slang och kulkoppling men jag saknar några delar till det. (Uppdatering. Jag kom på att jag kan låna en koppling från Mark’s kegwasher så nu blir även stigarrören rena, se sista bilden). Det fiffiga med bygget är att det räcker med att hand-dra allt så jag kan justera och ändra bygget lite efter behov. Som ni kan se på filmen här blev det ett sjujävla ös eftersom pumpen är på hela 400 watt och skickar iväg 115 liter i minuten (om inte mer). Om ni blir sugna på något liknande bygge skulle jag rekommendera en lite svagare pump än denna.
Pumpar finns hos t.ex. Jula eller Biltema och kopplingar hittar ni på samma ställen. Jag hittade dock inte den reduktionen jag behövde för just min pump från 1 1/4″ till halvtum så det fick bli Ebay för den (köp rätt nu och gör inte som jag). Humlegården har spraykulor av några olika varianter här och det finns både de som rör sig och de som är stilla. Det går även sätta en hatt med många hål i för den som vill spara en slant.
Istället för att beställa ytterligare en till koppling satte jag som sagt den kromade muffen som skarv hona-hona istället. Så ordningen är pump, muff/reduktion 1 1/4″ till 1/2″, klämringskoppling 1/2″-15mm och kopparrör 15mm. Köper man rätt så är det reduktionen, klämringskoppling och sen rör (ja nu är jag övertydlig).
En lika dan klämringskoppling på andra änden av kopparröret och där på skruvar spraybollen på som har en 1/2″ rör-gänga i botten.
Hela skapelsen innan jag gick loss och böjde röret lite fulare så det skulle bli centrerat över pumpen. Min rörböjare går bara på 12mm-rör så det fick bli en fulvariant tyvärr.
Hela skapelsen får en dedikerad avdankad jäshink för att rymma de ca 5-10 litrarna som behövs för att pumpen ska vara glad.
Jäshinkslocket påväg att få sig en omgång med saxen. Jag ska göra lite mer av ett MussePigg-mönster så kulkopplingarna passar sen också. Just detta hål är anpassat till min huva till Braumeistern.
Jävlarihavetvilketös!
Tanken är att ett fat ska stå såhär.
Braumeisterhuva fungerar som en tratt för att kunna ta större storlekar utan att ha en större hink (Tack Björn för tipset!)
Alltså passar en 60-litershink utan problem.
Edelstoff | |||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Batchsize: 60.00 l
Total amount of malt: 12.78 kg
If steeping, remove grains, and prepare to boil wort
Total amount of hops: 300 g
|
Malten i maltröret innan vattnet fyllts på. Själva påfyllandet gjorde jag bakvägen via mitt drainingvalve, eller avloppet om man hellre vill kalla det för det…
80% av vattnet påfyllt och filterdisken på plats uppochned.
Fyllning över kanten på maltröret för att ta bort plaskandet under mäskningen.
Lakvattenvärmning i min Patina 36.
Induktionsplattans knappar som är något tröga.
Jag har den tredelade kulkopplingen på lakvattenkastrullen vilket är något onödigt men det händer ju att jag kokar vört i den vid olika experiment (eller till min kommande bok) och då är det smidigt att kunna plocka isär den emellan varven för rengöring.
16 ampere kan ju skjutsa ut 3680 watt utan att lösa ut nu när vi sakteliga smugit upp från 220 till 230 volt. Tyvärr är min platta ”bara” på 3000 watt men den är stabil som en stridsvagn jämfört med min gamla hederliga Kjell&Co-platta.
Vörten från mäskningen innan jag lyft maltröret. Så här långt var allt frid och fröjd.
Jag tog bort muttern och det smala röret/pinnen. Sen lyfte jag maltröret några centimeter men nästan omedelbart smög sig maltbädden uppåt. Det var dock inte så packat att det krävdes ungefär som när man fryser vatten i en flaska, för när jag började laka (bilder kommer nedan) så var nivån gott och väl under kanten.
Problemet i detalj…
Flytt av vört från Braumeistern med maltröret kvar i, ner till min BK60 med BIAB-påse som filter.
När min BK60 var så full som jag vågade för att ändå kunna bära den, stängde jag av kranen och började laka maltröret. Först med några skopor från min stora plastkanna, sen flyttade jag lakvattenkastrullen högt och lakade med silikonslang.
Balanserande malt, arghh!
Lakningsmomentet. 25 liter från kastrullen och 3 liter ”avdropp” som jag inte samlat upp tidigare.
Här ser ni det lilla läckaget under termometern.
Det börjar närma sig kok.
Extrabild
Extrabild
Här ser ni hur stor plats malten egentligen tog i röret. Det går därför inte skylla på maltmängden som sådan utan det måste varit någon sorts övertryck som pumparna byggt upp.
Dripp, dropp.
Kylning efter kok. Min monsterkylare hade kunnat vara 10 centimeter lägre för att passa denna kastrull men i Braumeistern spelar det mindre roll.
Det heta kylvattnet körde jag rakt ner i Braumeistern för att påbörja diskningen.
Vörtklarhet under kylningen.
Och som avslutning, ett litet vörtprov…
Varje december under adventshelgerna (i år även helgen före eftersom julafton infaller fjärde advent) anordnar Svenska Hembryggareföreningen ölbryggning på gammeldags vis på Skansens julmarknad. Detta var mitt tredje år jag är med och mitt andra år som bryggmästare, dvs. bestämma recepet och vara lite arbetsledare (vi hjälps alla åt). Dagen går ut på att man brygger öl på väldigt gammaldags vis t.ex. med juteväv som falskbotten men den viktigaste biten är att prata hembryggning med nyfikna besökare och bjuda på hemgjord lättöl för att visa hur bra öl man kan göra hemma i köket. Receptet denna gång är direkt från min kommande bok och är en välhumlad strong pale ale med fina citrustoner från amerikanska humlesorter. Dagen till ära hade jag odlat ut en mustasch som framåt kvällen luktade som en rökt böckling, mycket härligt. Vädret, runt nollan och väldigt fuktigt, var ändå toppenbra och solen tittade fram emellan varven samt ingen vind att tala om. Samma julsånger som alltid förgyllde (?) dagen och det gick så bra med både bryggning och bjudning att vi var färdiga innan mörkret föll (dvs före tre) vilket måste betyda att vi fått upp rutinen på att brygga med de här gamla grejerna. Ölet står nu i en av mina jäskylar och väntar på tomten. Längst ner finns även detta år en liten film att titta på för den nyfikne och missa inte att ni kan besöka andra bryggarlag de andra helgdagarna fram till julafton. God jul!
Första snön kom och försvann nästan lika snabbt men jag hann med att göra en ”första-snön-bryggning” iallafall. Något större fan av julöl är jag inte men att öka på alkoholstyrkan lite när vintersäsongen kommer har jag inget emot. Detta blir dock ingen vetebock och få ögonbryn kommer väl höjas när jag smyger upp denna öl till 5,8-6.0 % ABV. Gränsen mellan veteöl och vetebock brukar dras ungefär vid 6,5%.
Ett problem jag upplevt med mina veteöl är att de på fat ganska snabbt ändrar utseende och flockulerar, dvs jästen sjunker till botten och jag dricker upp den. Kvar blir en allt mer genomskinlig weißbier som till fat nr 2 nästan liknar kristallveteöl. Därför har jag (kors i taket) dammat av mina patentkorksflaskor, badat de och mina blåa plastbackar i PBW och planerar att tappa en större del av denna bryggnings grönöl på flaska för kolsyrejäsning istället. Exakt hur jag ska flaska den har jag inte bestämt ännu men att försöka pricka in några °ö före FG och flaskspunda är jag tveksam till, framförallt eftersom w68 (Wyeast 3068) är så snabb så jag troligtvis är på jobbet eller sover när det är dags för flaskning. Det får nog bli sockerlag istället…
Carafa, den skallösa mörka skönheten
Senaste hefebryggningen tog jag i från tårna med Carafa som färgjusterare då jag ibland vill dra mina hefe mer mot Franziskaner än Weihenstephaner. Jag hade i för mycket med flit för att kunna uppskatta hur mycket mindre jag ska ha framöver, t.ex. hälften eller 1/3-del. Detta istället för att öka 10% varje gång tills jag hamnar rätt vilket kan ta både fem och tio försök. Förra gången hade jag 1% Carafa vilket gav en ljust brun färg så denna gång tog jag en trejedel istället (dvs 0,3%) och redan vörtprovet ser betydligt bättre ut. Det jag siktar på är 11 EBC för den mustigare tonen medan en ljus sommarweiß kan få hamna runt 8 EBC istället. Jag har samlat ihop bilder på mina veteöl och sorterat på EBC och med det snabbt kunnat konstatera att Beersmiths EBC-beräkning är väldigt godtycklig. Bryggmetod (dvs oxidering) spelar in en viss roll i färgbedömning och även fotograferingen gör en skillnad men detta var mer än bara så…
Vatten och pH
För att få en mjuk maltighet använde jag enbart kalciumklorid till denna bryggning eftersom kalciumsulfat dels ger en skarpare beska men även att jag upplever att den ger en närmast pudrig munkänsla som inte passar så många ölstilar under 40 IBU. Vattnet bestod bara av 2/3-delar RO-vatten eftersom jag inte hann samla på mig tillräckligt mycket, bryggningen bestämdes nämligen med kort varsel då tillfälle uppstod. Det gjorde även att förkulturen endast fick 24 timmar på sig, något som visade sig räcka mer än väl!
Efter inmäskningen på 43c gjorde jag den sedvanliga ferualsyrarasten på 44 grader och i 20 minuter för en balanserad kryddnejlika/banan-profil. För att främja ferualsyrans bildande av 4-vinyl-guaicol (kryddnejlika) avvaktade jag med mjölksyratillsats eftersom denna syrarast föredrar högre pH. Medan rasten varade passade jag på att kalibrera min pH-mätare men det visade sig vara förödande; den visade nämligen felmeddelandet ”WRNG” när jag kom till 4.01-vätskan och efter det var alla mätvärde helt isoamylacetatiga (bananas på veteölsslang). Jag startade om pHmätaren, tog ur batterierna, rengjorde och upprepade men alltid med samma felmeddelande. Lite sökning på nätet visade att det antingen är fel på min kalibreringsvätska (färdigblandad, köpt, oanvänd), smuts på elektroden eller trasig elektrod. Eftersom vätskan var ny (även om flaskan varit öppnad) och elektroden fungerat bra tidigare ställde jag mitt hopp till smuts och blandade därför en ättikslösning för rengöring över natt. Jag antar att det är karbonat man vill ska lösas upp vilket an ge en hinna på elektroden. Dagen efter gjorde jag om samma procedur men det fungerade inte. Jag noterade dock att min 4.01-vätska såg något disig ut så jag ska blanda en ny från pulver och testa igen så hoppas jag det ska lösa sig. Någon pH-mätning av betaamylasen blev det med andra ord inte denna bryggning utan 20 ml mjölksyra rätt ner i mäsken och några böner till ölgudarna fick duga.
Koket och fukten
Medan snön fullkomligt vräkte ner utanför tog jag bort maltpipan och värmde till kok. Min vanliga setup med en metallpinne mellan Braumeistern och huvan gav plötsligt en massa kondens i bryggeriet vilket jag inte upplevt tidigare, typ kallras? Jag antar att det var vind i kombination med någon speciell temperaturskillnad mellan ute, inne och bryggverket. Ångan kom ut genom mitt ventilationsrör men även längs sidorna på huvan. Jag satte därför på gummilisten till huvan och lät den ligga dikt an mot bryggverket så som den är tänkt att göra, med överdrivet kraftigt kok som följd. Jag tog av isoleringen för att sänka kokintensiteten något men det hjälper knappt. Sänker man från 102 c till 99 c så blir koket väldigt digitalt, dvs antingen lite kok eller ingenting alls om vartannat. 102 c eller 100 c gör för mig ingen skillnad. Efter en kvart testade jag med metallpinnen som distans igen och då blev det ingen smygånga, mycket egendomligt…
Pitch och Insta
Efter koket kylde jag till 18 c, pitchade min 2 l förkultur och baxade in ca 53 liter i jäskylen. 20 h senare var jäsningen verkligen i fullfart vilket ni kan se här om ni klickar på play:
Så här rent kan det se ut första halvtimmen av bryggningen, sen brukar det blir allt mer prylar framme både på bänkar och på golvet. Jag passade på att fota lite ”bryggeribilder” när jag ändå hade vidvinkelzoomen på för en gångs skull i bloggsammanhang:
Närbild på malten med den skallösa Carafan som mest ser ut som muslortar. Ett vältränad öga kanske kan se den lilla mängden karamellmalt höger om Carafan men den är endast marginellt mörkare.
15 gram till 55 liter öl före filtrering.
Såhär bra gick min kalibrering denna gång. Någon av er som drabbats av samma felmeddelande?
Inmäskning innan jag fyllt på med sista vattnet.
Finmaskiga filtret på plats. Detta är Bacbrewings filter som är mer lättdiskat och mer hållbart. Det är inte flätat av ståltråd utan ett enda metallstycke som de borrat eller stansat ut hålen i (jag kan inte så mycket om tillverkningsprocessen).
Lyft till lakning. Eller nej just det, ingen lakning denna gång utan bara upp på avlastningspinnen för avdroppning och sedan till diskhinken.
Vidvinkel som sagt.
Flytt till jäshink.
Kylning med min monsterspiral till pitchtemp och samtida sedimentering. Kylde med pumparna igång denna gång och lät det endast sedimentera en kvart men det räckte gott. Jag låter spiralen vara kvar i bryggverket medan vörten får rinna ut till jäshinken för att inte störa sedimenteringen av skräp i botten.
Det obligatoriska vörtprovet…
Rengörning av utrustning är ett nödvändigt ont och allt som kan underlätta är såklart välkommet. Corneliusfat har inte varit något jag reflekterat över att det är speciellt jobbigt att rengöra förens jag samlat på sig 3-4 stycken att diska på en gång. Jag har tidigare fyllt fatet till dryga hälften med PBW, stängt fatet och sedan kört en halvtimme uppochned samt rättvänt. Sedan har jag lagt i kopplingar och rör i fatet. Sen flyttas PBWn till nästa fat och en rejäl sköljning avslutar momentet. Inte superjobbigt, inte värst komplicerat men inte heller så kul. Att flytta vätska från fat till fat är gärna blaskigt. Damejeanner har jag tyckt varit väldigt knöliga att rengöra där en damejeanneborste är svår att manövrera och en seg kreusenring kan ta evig tid att få bort. Jäshinkar är det lättaste att rengöra men just kreusenringen kräver ofta mekanisk rengöring med svamp eftersom PBWn inte spolas omkring med ovanstående metod.
En annan del av totala utrustningen att rengöra är tapptornet, kranarna och alla ölslangar. Jag har tidigare använt mig av en carbonation cap på en petflaska fylld med PBW och pressat medel genom systemet men det som rekommenderas proffesionellt är att rengöra slangar åt motsatt håll för att smuts ska lossna ordentligt.
För att förenkla bland en rad rengöringsmoment har jag skaffat mig en Marks Keg Washer Mark 2 vilken består av en dränkbar pump, tillhörande uppsamlingsbalja och en slangnippel. Baljan fyller man med varmt vatten och en matsked PBW som sedan sprutas upp genom ett rör upp inne i fatet/hinken/damejeannen och vätskan strilas ner längs sidorna. Det finns även möjlighet att samtidigt koppla en slang med kopplingar genom fatets CO2 och öl-kulkopplingar så även fatets stigarrör blir rengjorda på samma gång. Förutom fat kan man rengöra damejeanner och jäshinkar på väldigt enkelt sätt med mindre mängd rengöringsmedel och utan svampar eller borstar.
Istället för pinnen i mitten kan man även sätta på den medföljande slnagnippeln som av en händelse råkar passa perfekt till Perlicks Growlerfiller. Detta möjliggör väldigt enkelt rengöring av tapptorn och ölslangar.
Jag har testat Marks Keg Washer några gånger och måste säga att den fungerar väldigt bra. Den tar förvisso en del plats vilket inte är något problem för min del men jag skulle inte skaffa en om jag bodde i lägenhet. Det är bra tryck i pumpen så strålarna är mer än tillräckliga. Pumpen klarade utan problem att trycka Beer line cleaner (BLC) bakvägen genom 1,5 meter sytråd även om den låter något ansträngd. För att spara på mängden BLC la jag pumpen i en 4l-kanna istället och det räckte därför med 1,5l färdig bruksblandning.
Jag har inte hunnit testa att rengöra en smutsig jäshink ännu eftersom det är 30l-hinken som passar, mina 60l-hinkar har för stor diameter vilket medför att all rengöringsvätska snabbt försvinner ur loopen. Kanske hittar jag en lösning på detta framöver.
Som tillbehör till keg washern finns även en flasktvätt som jag tyvärr inte testat. Kanske får möjlighet till det i framtiden…
Omdöme
Gör man av med många fat eller tycker diskning är tråkig tycker jag Marks Keg Washer är ett bra köp. Den kostar förvisso en slant men det gör å andra sidan PBW och andra kemikalier också i längden, man reducerar ju åtgången med 1/5-del minst per gång. För tapptornsrengörning vet jag inget annat system som kan rengöra bakvägen och även om jag tyckt det fungerat med carbonation cap så ger detta en betydligt mer noggrann rengörning. Bor man trångt eller inte tycker fat- eller hinkrengörning är det minsta tråkigt kan man klara sig utan denna pryl. Finns att köpa på Humlegården för 1195kr.
Fatet ställer man uppochned över pinnen och kopplar slangen med kulkoppling till fatet. Slang och koppling ingår inte så det får man köpa separat. Jag har bara en slang med flarekoppling än så länge men jag ska skaffa en T-koppling och sätta på en slangbit med kulkoppling till för dubbel rengöring samtidigt.
30l-hink passar perfekt på och även många damejeanner passar bra, säkerligen inte alla dock!
Gummiringen håller carboys på plats sägs det.
Rengörning av tapptorn och ölslangar
För att rengöra ett tapptorn eller annan tapputrustning med Marks keg washer tar man bort röret från pumpen och lägger pumpen i en mindre behållare om man vill spara på rengöringsvätska eller använder ”baljan” som den är. Pumpen är ju helt lös så någon demontering är det inte tal om. Jag har en 4 liters kanna som är som gjord för såna här blaskiga äventyr.
Här har jag monterat min Perlick Growler-filler till pumpen medan den grå kulkopplingen endast fungerar som ett stopp i denna setup för kranrengörning.
Beer line cleaner BLC som används på krogen istället för PBW. Tror det ska vara lite mer effektivt mot ölsten men jag slänger in en brasklapp där. Någon som vet? Jag köpte BLCn begagnad så jag vet inte var det går att få tag på i Sverige, har inte sett det i någon webbshop ännu men någon lär ju ha det.
Här är pumpen dränkt i 1,5 liter utspädd BLC-lösning (ca 30g BLC). Som sagt är den gråa kulkoppling där som ett stopp men jag skulle kunna koppla en carbonationscap på den och rengöra något annat samtidigt.
Grolwer-fyllaren är uppkört i Perlickkranen och spolar BLC upp i kranen, genom ölslangen som även har restriktorslang kopplad på sig och ut genom kulkopplingen där jag satt en carbonations cap för att öppna upp flödet. Vätskan spolas tillbaka ner i plastkannan i 15 minuter tills hela systemet är rengjort.
När jag cirkulerat vätskan färdigt är det dags att spola igenom med vatten. Jag tömde all BLC i plastkannan och fyllde med vatten. Det vattnet ville jag dock inte recirkulera så därför la jag kulkopplingarna i en skål istället. Sen är det bara att koppla tillbaka allt och spola öl genom systemet. Klart och ready for action!
LauterHelix är en spiral av stål som fungerar som ett alternativ till falskbotten eller Bazookascreen för avsilning av vört vid mäskning. Jag har tidigare använt mig av falskbotten via hink-i-hink och även Bazooka i kylväska och tyckt det fungerat bra men det är enkel matematik att se att Lauterhelixens upptagningsområde är betydligt större än bazookans och att risken för igensättning i spiralen därför är minimal. Jämfört med falskbotten försvinner även deadspace-utrymmet från ekvationen. Självklart kan man fortfarande få en igensatt maltbädd vid för hög lakhastighet eftersom det är själva maltbädden som kompakterar och sedan inte släpper igenom vätska.
Lauterhelixen är egentligen enbart en stålfjäder/spiral men den passar perfekt i ett helt vanligt 1/2″ NPT T-rör (medföljer ihop med lite fler kopplingar) som man kopplar på en genomföring till sin tappran. Det gör den enkel att montera men även demontera för smidig rengöring, man kan t.om. lägga hela spiralen i diskmaskinen om man så vill. Den finns i längderna 1000mm och 1800mm där jag har den kortare varianten lämpad för grytor med ca 40 cm i diameter. När spiralen blir böjd som på bilden ovan så blir vissa springor i böjarna mer öppna och släpper således igenom mer partiklar. När jag testat Lauterhelixen med min 0,8mm-krossning har faktiskt inte en enda partikel tagit sig igenom så jag har inte känt behov av att kapa den till rätt längd vilket minimerar dessa större springor.
Det går även bra att ha LauterHelix i koket för avsilning av humle och till viss del druv. Här kommer kottar fungera betydligt bättre än pellets men jag har inte hunnit testa helixen för detta ändamål ännu. Slutligen finns en annan tillverkare av helixen som gör tredjepartstillbehör till Braumeistern, italienska BacBrewing, och de har en variant som är avsedd för just Braumeister och vörtfiltrering efter kok. Deras variant fästs däremot inte via gängor till kranen utan via ett metallrör med en gummipackning som sedan skjuts in i tappkranens baksida (som saknar gängor). Den ökar även mängden vört man får ut ur bryggverket eftersom Braumeisterns kran är ganska höjd monterad på gott och ont.
Jag kan varmt rekommendera LauterHelixen som känns som en modern men även tidlös uppfinning. Kvalitén är hög och jag tror den håller i massor med år och bryggningar.
Finns att köpa hos Humlegården för 495kr för 1m-varianten och 695 för 1,8m.
Maltbädden när jag tömt på all vätska.
Efter att ha vänt kastrullen uppochned över min komposthink.
Avmontering efter användning och sedan spola under kranen lite snabbt. Hade nog inte behövt ta bort den utan bara spolat med kranen rätt ner i kastrullen men den skulle ändå plockas bort efter denna testbryggning.
Lite olika kopplingar och sätt att montera. Observera att allt detta inte ingår i paketet utan endast helixen med t-röret, packning, bricka och 3/4-1/2-reducering.
Senaste kommentarer