Posts By Lindh
Bryggstativ i stål
Ni minns säkert när jag skruvade ihop mina två bryggbänkar i impregnerat trä ni ser på bilden ovan. De klarar precis hur mycket vikt som helst och är grymt stabila men speciellt smidiga eller snygga är de inte i ärlighetens namn. Måste det vara snyggt då? Jo lite ändå tycker jag, men så lägger jag ju ut bilder för allmänt beskådande. Min kunskapsbrist när det gäller svetsning i kombination med överblivet virke gjorde att jag valde dessa trämonster men ganska snabbt ledsnade jag på att inte kunna hålla rent och torrt under mina stora 200-liters-pannor. Några färdiga stativ lyckades jag inte hitta tros mycke letande men så hittade jag plötsligt en lösning!
Efter en snabb svetskurs hos min kompis Björn så sågade jag till fyrkantsrör i stål 30x30mm från Byggmax som jag sen svetsade ihop, slipade och sen målade med hammarlack, eftersom de inte var av rostfri stål. Resultatet blev jag väldigt nöjd med, speciellt för att vara första gången jag svetsar och jag måste även säga vilken skillnad det är att jobba med riktigt bra verktyg! Björns såg för att såga i stål var som att skära i smör med. Stativen gjorde jag till 65x65cm med ben på 30cm vilket ger en höjd på 33cm. Perfekt arbetshöjd till mina stålmonster där jag behöver ett visst fall för att flytta vört med pump men även för att diska på plats. Jag väntar på att få några beställda plastfötter att sätta under benen men sen ska det testbryggas. Hoppas min konstruktion håller bara!
Björns yta för grovarbete utomhus.
Den här sågen var helt suverän.
Min fula ritning. Måttet på mittpinnen är fel om någon nu mot förmodan skulle få för sig att använd denna ritning för eget bruk.
Rören köps i tvåmeterslängder vilket jag sen fördelade ut mina bitar på för att få så lite svinn som möjligt. Jag räknade ut att nio meter skulle gå åt till mina två stativ. Men så på Byggmax så brinner en säkring i skallen på mig och jag köper nio stycken rör istället. Jag får bygga mig något annat i framtiden för byggmaterial går inte lämna tillbaka tyvärr.
Det är lite svårt att se på bilderna men själva ramens hörn är snedsågade i 45° vinkel för att belastningen på benen ska komma uppifrån. Mina bryggkärl belastar både i ytterkanterna och i mitten/botten, så därför satte jag en mittpinne för att fördela vikten.
Ska sanningen fram så svetsade Björn (in action på bilden ovan) det ena stativet och jag det andra efter att ha sett hur han gjorde.
Sågad, svetsad och slipad. En färdig och en kvar att göra. Det var riktigt kul att svetsa, synd bara att det kostar en rejäl slant om man ska ha bra grejer.
Målat och färdigt. Hammarlacken ska appliceras i tjockt lager men hur tjockt då? Första lagret målade jag lite för tunt så jag smaskade på med lager två. Då fick jag lite rinningar på några ställen. Det får vara killräckligt bra för denna gång så får jag slipa och måla det när de behöver bättringsmåla om några år.
Hammarlackens vackra krackeleringar.
Här är stativen på plats under bryggverket. Plastfötterna är gråa så de kommer inte synas men skydda rören från att fukt ska krypa in och bilda rost från insidan men kanske främst skydda det fula golvet (ja det är dags att måla igen).
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Beeras Bira
En del av oss föredrar att läsa böcker eller titta på Youtube för att lära oss nya färdigheter medan andra föredrar mer “hands on” eller “learning by doing”. Så när min goda vän Björn, eller Beera som kan främst kallas, ville komma igång med ölbryggning för två år sedan så höll jag en liten bryggkurs som tack för allt han hjälpt oss med i renoveringsväg. Men från att se mig brygga med Braumeistern i mitt lilla bryggeri till att själv skaffa en helt annan utrustning och komma igång och brygga själv tog tid. Beera, som har energi som en Duracellkanin, har dessutom 1000+1 andra projekt igång samtidigt så vi kom fram till att en kick-off behövdes. Därför körde vi en bryggdag hemma hos Beera där han skulle göra merparten av jobbet själv med sin egna utrustning och där jag instruerade och övervakade istället; Learning by doing, precis som när han lärde mig att svetsa. Beera saknar fortfarande en del utrustning till sitt bryggeri och för att underlätta framtida inköp av t.ex. mäskkärl, värmekälla, kylkapacitet (och 10-20 andra val ända fram till servering) så fyllde jag på med min utrustning för att göra bryggutrustningen för dagen komplett. Till exempel blev det lätt att se att en modell större mäskkastrull kommer passa bättre nästa gång…
Utrustning
Många som börjar brygga öl idag väljer antingen Brew-in-a-bag (BIAB) eller något av alla enkärlsbryggverk (som är en typ av BIAB de också) som finns där ute. Vi var först inne på BIAB i kastrull till Beera men han vill gärna göra lite större satser som fyller två fat och där blir en BIAB-påse plötsligt tung, knölig att hantera och det blir väldigt blaskigt och slaskigt när påsen ska avlägsnas. Jag ser BIAB som en utmärkt startmetod att lära sig brygga på eller om man vill kunna brygga en snabbsats men i långa loppet tycker jag andra lösningar är bättre för att få renare vört i koket och mer flexibilitet med vörtstyrka. Enkärlsbryggverk strök vi snabbt från listan eftersom det inte är lika hantverksmässigt kul som att brygga manuellt och “nu får det lov att räcka med knappar och appar”. Alltså föll valet på ett upplägg liknande det jag själv har byggt ihop med mina två isolerade tankar, en tvåkärls-setup med infusionsmäskning med enkla möjligheter att ändra eller justera bryggmetod i framtiden samt möjlighet att diska med högtryckstvätt om man så vill.
Beera vill koka utomhus med gasol eftersom han har bra möjlighet till det bredvid sitt bryggutrymme. Hans bryggmetod går ut på att värma allt vatten till hela satsen (ca 55–57l) i en 60l-kastrull och sedan vid drygt 70°C flytta 25l med hjälp av gravitation via en silikonslang ner till en isolerad 50l-kastrull (36l just denna bryggning) med falskbotten i form av en Lauterhelix och där malten redan är på plats. Efter omrörning med efterföljande kombirast på 65-65°C i en timme så recirkuleras vörten manuellt med en plastkanna, ca 3-4 ggr och 2-3 liter per gång (en så kallad Vorlauf). Därefter töms mäsken på vört sakta ner till kokkastrullen som nu hoppat ner två nivåer. Där kokkastrullen stod placeras ett tillfälligt kärl dit det förvärmda lakvattnet (nu 76°C) hällts över. Lakvattnet flyttas till mäskkärlet i samma takt som mäskkärlet töms på vört och lakas med metoden “flödeslakning”. Detta fungerar som ett trekärlssystem med en Hot Liqour Tank (HLT) fast istället för att värma vattnet i ett tredje kärl så går valfri snabb lösning användas, t.ex. en jäshink eller i detta fall Beeras jästank som blev lite småpaströiserad i samma veva.
Receptet
Beera gillar främst ljus lager så dagen före bryggdagen skapade jag ett recept på en fyllig men torr pilsner där beskan är markerad men inte stor som de nordtyska utan mer åt det danska hållet. Alkoholhalten skruvades också upp en aning till en exportnivå (ca 5,6%) för att få lite kraft i ölet. Humlen delade jag upp i en bittergiva och en enkel smak/aromgiva på 15m. För enkelhetens skull tog jag med en dryg dl slurry lagerjäst även om just detta öl kommer jäsa lite varmare, ca 15°C omgivningstemp och ostyrt.
Bryggdagen
Jag anlände till Beera som bor ett stenkast bort med nykrossad malt, kastrull och lite diverse utrustning klockan nio en fin och solig lördagsmorgon i mitten av November (hur ofta händer det?). Han hade fått instruktioner om att värma knappt 60l vatten till 70+°C och mäskvattnet var nästan uppe i temperatur när vi satte igång. Inmäskningen gick galant med ca 65°C erhållen mäsktemperatur, perfekt! Eftersom vi mäskade utomhus fyllde vi på med några liter 80°C vatten efter en halvtimme för att hålla jämn temperatur i mäsken.
Efter en mäsktimme togs 2-3 liter vört tre gånger och återfördes på en hålslev för att inte störa mäskbädden men det skulle nog ha räckt med två gånger för vörten såg jättefin ut. När 1/3-del av vörten sedan vandrat ner i kokkärlet via silikonslang så fyllde vi på mäskbädden med 76-gradigt lakvatten i snarlik takt. När mäskbädden var tömd på vört lyfte vi upp den nu väldigt tunga kokkastrullen på gasolbrännaren men för att göra det kontrollerat krävdes två personers styrka. Gasolbrännaren av märket Muurikka saknade de vindskydd som finns på dagens modeller så det tog en väldans tid att nå kok med de ca 45 literna vört. Först efter vi lagt ett gäng rostfria plåtar runt brännare kom effekten upp lite men här hade vi säkert kunnat spara både 30 och 45 minuter av bryggdagen. Vi får se om det blir en kraftigare brännare eller stödvärme i form av doppvärmare framöver.
60 minuters kok puttrade på utan några konstigheter och vi grillade korv under tiden. Proteinerna i vörten koagulerade mycket fint och det totala utbytet blev i högsta laget både från mäskningen och koket där det steg hela 8°ö! Detta trots att vi hade locket delvis på kastrullen för att få bra rull i koket. Om det var det långa väntan på uppkok eller att vi kokade utomhus som gav den stora koncentreringen är lite oklart men vi skippade att spä ut med vatten efter kok även om det var en punkt vi diskuterade.
Kylningen med min medhavda kylspiral gick snabbt och vörten blev kristallklar ner i den rostfria jästanken. Att diska utomhus är oerhört smidigt och trots den långa väntan på kok så var bryggdagen ändå avklarad på 5,5 timmar. Sammanfattningsvis en mycket lyckad och framförallt trevlig bryggdag med trevligt umgänge. Ännu en ölbryggare har startat sin resa mot nya drycker…
Värmning av totalmängden vatten.
Min Lauterhelix som är anpassad till mitt 200l-bryggverk. Här i en 36l-Patina.
Fahrenheittermometer går ju det med efter lite googlekonvertering.
Kokpall med gasol.
Flytt av vatten till malten.
Beera mäskar in.
Inte för snabb recirulering nu, vi vill inte ha en ”stucked mash”.
Tillbaka till mäskbäddens topp på en hålsslev för att inte störa bädden som nu agerar filter.
Vörten kokad och kyld. Flytt till jästank och slutligen en lycklig Beera!
Receptet
| Beeras Bira | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Batchsize: 40 l
Total amount of malt: 9005 g
Batch sparge with 3 steps (Drain mash tun , 16l, 16l) of 75,6 C water
Total amount of hops: 150 g
|
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Provsmakning Dunkel (D2)
Dunkel är en ölstil som vuxit enormt mycket för min del. Lite mörkare lager men ändå lika lättdrucken som en ljus lager och med massor mustiga smaker som verkligen sitter som handen i handsken den mörka årstiden. Min senaste version bryggde jag på Brewtools B80Pro med prototypdelen för lågsyrebryggning och det blev riktigt lyckat hela vägen från inmäskning och ända ner i glaset. Det finns bara ett problem, det blev så gott att jag nästan druckit upp all öl redan! Receptet blev inte riktigt som jag hade tänkt mig då jag hade för lite Münchnermalt hemma men trots skarvningar i receptet blev det full pott! Jag har provsmakat den samtidigt som den dunkel som dykt upp i Systembolagets stora sortiment (dvs de flesta butiker har den på hyllan, även den lilla garderoben till butik som Nykvarn har), nämligen Aldersbacher Kloster Dunkel. Ölen var extremt lika och det ända som skiljde sig något var att den tyska var något sötare med något mer apelsin- och chokladtoner. Att komma så pass nära ett stort och väldigt bra bryggeri tar jag som en rejäl fjäder i hatten och bevis på att mina bryggmetoder sitter som de ska. En annan gammal svensk klassiker i snarlik stil är annars Falcon Bayersk (något mer åt Wienerhållet men ändå) så jag passade på att prova mot den också. Bayersk saknade helt den stora doftupplevelsen som mitt öl och Aldersbacher uppvisade. Den hade varken någon choklad eller kaffe och skummet var ljust vitt jämfört med tydligt beigea tonen på de andra. Men mest slog det mig att Bayersk är så oerhört tunn i smak och kropp, närmast vattning i jämförelse. Jag har en teori om att den är bryggd med HighGravity-metoden, alltså att den är bryggd med något starkare stammvörtstyrka men sedan utspädd med vatten vilket ger denna trista effekt. Alternativt har de mer andel pilsnermalt och färgar med Sinamar. Jag blir inte så imponerad av någon av metoderna även om många stora och bra tyska bryggerier använder carafaextraktet Sinamar.
Provsmakning Lindhs Dunkel (D2)
En helt genomskinlig rödbrun öl med massivt högt skum som bildar rester längs med glaset allt eftersom nivån sjunker. Väldigt hög skumstabilitet.
Doften är kraftfull med stor mörk malt, mycket chokladtoner, lätt kaffe, inslag av karamell och halmstrån. Lätt blommiga och något örtiga humleinslag i bakgrunden.
Smaken är mycket stor med rostad malt och lättare inslag av choklad och vanilj.
Beskan är välbalanserad och lång men mjuk.
Kroppen är stor liksom munkänslan. Något kladdig eftersmak.
Ett medelstort alkoholstöd balanseras elegant mot den låga restsötman.
Mjuk och fyllig kolsyra.
Inga felsmaker från varken bryggning eller jäsning.
Kommentar
En perfekt Dunkel som lätt skulle gå att servera i en Maß på t.ex. Augustiner eller HB i München. Oerhört lättdrucken men samtidigt väldigt smakrik och fyllig. En riktig fullträff!
Det är inte helt lätt att visa färgen i gråaste höstrusket men jämför denna med konkurrenterna på nästa två bilder. Samma färg och utseende trots olika glas. Bayersk var kanske något ljusare.
Sorry för usel mobilbild.
Bakgrunden gör enorm skillnad på utseende på denna typ av öl.
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Urtyp Helles (H22)
Den här bryggningen var planerad att genomföras för en månad sedan men jag har gått och väntat på leveransen av ett nytt flytande lock till min mäsktunna. Som ni kanske minns var paellapannan en riktig flopp och att hitta ett flytande lock som är ca 60 cm i diameter har inte varit det lättaste. Italienska Polsinelli har förvisso ett bra utbud men inget som råkar passa just min tunna. Till slut hittade jag en annan leverantör från Italien och priset var helt okej inklusive frakt men där slutar också de positiva delarna av historien. Från att jag beställde och betalade tog det över fem veckor innan leverans och det tog sex påminnelsemail där tillverkaren blev allt mer otrevlig i sina svar och bortförklaringarna haglade. Det var allt från att de minsann varit i branschen i 25 år till att de hade glömt bort min beställning, “du får tracking id i morgon” (inget svar på en vecka), locket är slut hos tillverkaren osv osv. Det slutade dessutom med att jag fick skicka en extra hundring via Paypal då locket “plötsligt var dyrare än på webshoppen” och jag ville bara få ett avslut på det hela så jag tjafsade inte emot. Jag avråder er att handla från Greco och jag tänker absolut inte länka till själva butiken så deras googleranking går upp, det förtjänar de inte från mig iallafall. Locket var väldigt fint och helt i rostfritt, när jag väl fick det, så slutet gott…
Receptet
Ölet som fick äran att inviga locket var en lite mörkare och mer rustik variant av helles och jag kallar den för Urtyp Helles. Urtyp Helles finns representerat av en del syftyska bryggerier som t.ex. Engelbräu och Weltenburger Kloster, men någon unison typdefinition finns inte riktigt och uttrycket har nog aldrig nämnts i SHBFs kretsar. I min version (och jämfört med min vanliga helles) klev 7 EBC upp till 14 färgmässigt när Carahell byttes ut mot Caramünchner 2 men i övrigt skiljer sig inte receptet nämnvärt. Min tanke bakom det hela? Jag kände mig sugen på en något mörkare och kraftfullt guldfärgad öl nu när vi går in i den mörka och dunkla årstiden. Och på tal om dunkel så är min senaste mörka öl som jag bryggde med Brewtools och prototypdelen färdig sedan länge och ölet blev riktigt grymt så jag lovar en provsmakning i nästa inlägg som jag ska försöka publicera inom kort. Satsstorleken på min Urtyp Helles landade på 100 liter efter kok. Jag mäter och redovisar för det mesta ”knock out volume” dvs 100c vört i vörtpannan när tempen slås av, eftersom inte all vört från vörtpannan hamnar i jäshinken avsedd för satsen. Jag inte hade mer än drygt 20kg basmalt hemma så det fick avgöra satsstorleken denna gång. Med en stamvörtstyrka på 11,7°P (47°Ö eller OG 1.047) kommer ölet landa runt 5% ABV och det balanseras med 23 IBU enligt Beersmith men jag brukar dra av lite för jag upplever beskan som något mildare än beräkningarna förutspår. Ett välbalanserat och lättdrucket öl med andra ord.
Bryggprocessen denna gång
Jag är fortfarande inne på att försöka hålla det stora bryggsystemet simpelt och krångelfritt (läs idiotsäkert) så jag vill avvakta med fler HERMS-experiment och termostater. Därför stegmäskade jag denna gång med infusion av kokande vatten istället. Till betaamylasrasten (inmäskningen) använde jag 100 liter 68°C vatten för att landa på drygt 63°C i mäsken och vattnet gick från kokande i vörtpannan, via plattvärmeväxlaren och direkt till mäskpannan utan att recirkuleras först. Det blev så att säga en “single pass” genom plattvärmeväxlaren istället för att sänka temperaturen på allt mäskvatten i vörtpannan för att sen ändra riktning och pumpa vatten till mäskpannen. Det var oväntat enkelt att justera temperaturen genom att styra mängden kylvatten från kranen när inmäskningsvattnet gick på maxfart. Jag landade en dryg grad högt vilket är helt okej, hellre en för hög än en för låg på grund av gelatiniseringstemperaturen för den specifika maltpåsen. Efter 45 minuters rast fyllde jag på mäsken med ytterligare 32 liter vatten, denna gång nästan kokande för att jobba upp temperaturen till alfaamylasrastområdet. Jag nådde inte riktigt ända upp till 72°C men en bit över 70°C så det var jag ”killräckligt” nöjd med. När en halvtimmes alfarast var slut recirkulerade jag vörten en stund och pumpade sedan tillbaka vörten till vörtpannan för att koka en timme. Humlen fick gå i helt fritt denna gång och jag fick till en riktigt (as)bra whirlpool med hjälp av min nya enorma mäskpaddel så framöver kommer jag inte fega mer med humlekokpåsar trots att utloppet i vörtpannan sitter i botten och skulle kunna fylla min plattvärmexälare med humle på nolltid.
En Hallertauer bock/IPA
Eftersom jag ännu inte vågat mig på att laka med nya bryggverkey pga oxidering så lakade jag ändå. Ja alltså, jag lakade lite grann och samlade den vörten till ett annat kok och inte ihop med ”finvörten”. Extravörten, ihop med lite annan slaskvört från processen som t.ex. vört i slangar och plattvärmeväxlare, hamnade i min 36-liters Patinakastrull och fick sig ett kok med en rejäl mängd ickevägd Hallertauer Mittelfrüh. Den vörten landade till slut på 1.064 och det bör ge mig 7-7,5% ABV beroende på hur pigg jästen är. Om det kommer kännas som en välhumlad bock eller en IPA med lagerjäst, det får vi se om några veckor.
Det gick bra men samtidigt lite åt helvete
Bryggdagen gick överlag väldigt smidigt och utan problem men den innehöll trots allt ett oerhört tråkigt, blött och obehagligt moment. Mitt under kylningen märkte jag hur det small till någonstans i bryggeriet och så blev det tyst. Vattenflödet var dött till plattvärmeväxlaren men vörten fortsatte att pumpas till jästanken med en snabbt stigande temperatur som bonus. Och jästen var ju såklart redan pitchad så nu var god öl dyra. ”Vad, i, h**vete är det som händer?” Snabbt stängde jag av pumpen och kranen på vörtpannan. Jag insåg sedan snabbt att någon gardenakoppling måste ha fått tuppjuck och låst sig. Det tog mig några slangbyten, gardenakopplingsbyten och några ett antal liter vatten på golvet innan jag kopplade (ölbryggarhumor) att en liten gummipackning i en av alla gardenakopplingar lossnat vilket låst backventilen som inte ska slå till så länge kopplingen sitter på en nippel. Köper man skit så blir det skit brukar jag säga och jag är nu på gång att byta ut alla gardenakopplingar mot andra varianter utan de här backventilerna. Min mopp har tydligen gått och blivit gammal dessutom så uppsugningsförmågan var inte den bästa märkte jag. Bryggeriets färg började krulla av sig av alla de svårdomar (barnförbjudna och kanske t.om. olagliga i vissa länder) som ekade mellan väggarna. Men öl blir det nog ändå i slutändan och jag tyckte trots detta debacle att bryggdagen var rolig.
Den nya flytande italienska locket som är avsett för olivoljelagring egentligen.
Till och med ett lyxigt handtag! Men det dröjer nog inte så länge innan jag sätter stegborren i locket….
Dagens specialmalt, Weyermann såklart!
Krossningen denna gång.
Recirkulering av kokande för att koka ur vattnet i plattvärmeväxlaren och samtidigt desinficera den.
68°C inmäskningsvatten var lätt att pricka med den grymma QD-inline-termometern som jag kalibrerat på nördig detaljnivå.
Lite skum efter omrörningen/inmäskningen. Lite skum verkar vara ofrånkomligt om inte utbytet ska bli vansinnigt lågt. Det är här antioxidanterna kommer in i leken.
På med flytande locket. Helt okej passform ändå, det måste inte vara dikt ann.
First wort påväg till koket. Kanske att jag gjorde en något för kort vorlauf men jag hade inte kopplat någon spridare på slangen för recirkulering så jag vågade inte störa mäskbädden för mycket.
Varmdruvet vid uppkok. Som den ljuvaste grädde (dock ej smakmässigt).
Sista skvätten till sidokoket men även ca 10-12 liter lakning som fick hamna där i.
Skördad jäst till vänster och en stegodlad förkultur i E-kolven eftersom det börjar bli dags för en ny husjäst. Jag är inte helt glad i färgen i E-kolven dock. White Labs sa dock nyligen detta till Humlegården angående samma fråga; ”The dark color is due to adjustments made to our growth media during production. All of our strains can vary in color from a light tan/cream to a dark brown. You can assure your customers that it has nothing to do with the quality of the yeast only the color and possibly the aroma.”
Whirlpoolen när den kollapsat och ångan skingrat sig. Nästa extremt fula mobilbild visar hur den såg ut först när Lützen även var på plats.
Tänk att en så liten svart gummiring kan innebära så mycket huvudvärk och blöta strumpor. Urk.
Vörten till jäsningen såg betydligt finare ut än detta fulprov från sista slatten av vörtkoket men det dög ju gott till OG-mätningen ändå. Jag använder refraktometern allt mer sällan eftersom jag ofta tycker den ger fel värden. Jag tror att det är den lilla mängden vört som är problemet och att det i vissa delar av processen inte är en homogen koncentration av socker i hela satsen.
Samlar lite slaskvört från slangar och annat till slaskkoket som jag kallar det.
Kok av bock. Eller IPA. Eller IPL. Eller slask. Eller bara starköl. Välj själva…
En liten sparad slurry från Dunkeln (så ni inte blir oroliga för färgen).
Recept
| H22 Lindhs Urtyp Helles (Helles) | |||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Batchsize: 100 l
Total amount of malt: 22342 g
Fly sparge with 0 l water at 75,6 C
Total amount of hops: 330 g
Recommended starter size: 11,65 l / 1756,9 Billion cells.
|
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Provsmakning Oktoberfest 2020
Ja, det är en dryg veckas tjuvstart men eftersom Oktoberfest på Wiesn är inställt i år och jag ändå inte kommer hålla i några större festligheter hemma pga Coronan så kan jag lika gärna köra provsmakning medan jämförelseflaskorna är så färska som möjligt.
Jag provsmakar och dissikerar samtliga mina öl ner på näst intill molekylär nivå även om jag sällan dokumenterar hela provsmakningen eller ens fotograferar mina öl längre. Det jag främst skriver ner för egen del är sånt som jag kan förbättra eller härleda till något specifikt i recept eller metod, det vill säga avvikelser, vare sig de är positiva eller negativa men som kan hjälpa mig framåt i bryggande och receptskapande.
Jag brukar inte blogga om speciellt många provsmakningar heller av den enkla anledning av det inte verkar uppskattas av så många av er läsare och jag har full förståelse för att om man inte håller just samma öl i handen när man läser inlägget så är det tämligen värdelös information. Lite som att se en mobilbild på någons Starbuckslatte… Har man däremot bryggt en egen variant av receptet i fråga och kan jämföra om man känner samma smaker så ökar informationsvärdet en del. Nevertheless, här är iallafall provsmakningen av min version/årets Oktoberfestöl som just nu är i dess absoluta toppform.
Provsmakning Lindhs Oktoberfest 2020
Mörkt gyllengul till bärnstensfärgad öl som har mycket hög genomskinlighet (inget dis). Skumkronan är massiv som raklödder, ljust vit och har mycket hög stabilitet. Skummet lämnar fina resten på glaset.
Doften är kraftigt maltig med färska sädiga toner samt stora gräddiga inslag. Tydlig nobel humle avlöser efter ett tag och balanserar doften. En lätt citruston går att skönja om man anstränger sig. Ingen DMS, diacetyl eller acetaldehyd.
Smaken har en stor och trygg maltighet med välavvägt alkoholstöd som bas. Humligheten är låg men drar åt örtiga toner.
Medel beska som inte tar för sig speciellt mycket.
Munkänslan är mycket len och fyllig och endast något kladdig ihop med eftersmaken som är medellång.
Medel restsötma för stilen, dvs låg för att vara starkare öl.
Kolsyra på medelhög och spritsande nivå.
Inga felsmaker alls från varken bryggning eller jäsning. Inga frukestrar eller fenoler.
Kommentar
En utomordentligt bra Oktoberfest/Festbier som man lätt kan tuta i sig flera liter av (på egen risk). Oerhört god med färsk maltsmak och gräddighet i symbios med nobel humle och alkoholstöd, vilket gör den perfekt att förtära i en maß i handen tillsammans med kanske en schweinbraten, leberkäse eller haxe. Det enda jag kan tänka mig vilja förbättra till nästa gång är 0,5% högre abv.
Hur står sig då min Oktoberfest mot de Oktoberfestöl eller snarare Festbier som Systembolaget behagar tillhandahålla i år? (sidonot: Hallå! Det finns endast sex bryggerier i världen som får göra officiell Oktoberfestöl och det är bara en gång per år under kort tid. Hur svårt kan det vara att köpa in de sex ölen, Systembolaget?). Nu har jag inte fått tag på alla jag skulle önska ännu men av de fyra Festbier jag smakat hittills så är min faktiskt något godare och bättre än samtliga. Men till deras försvar så har inte min paströiserats, tappats på syreläckande flaska, skumpat runt i varm lastbil, mellanlagrats på någon svettig depå, för att slutligen misshandlas av Systembolagets varma och ljusa förvaring. Jag är övertygad om att ickepaströiserad och ickeflaskad variant på plats i München smakar bättre än min men det har jag tyvärr inte kunnat testa. Vid en sida-vid-sida-jämförelse med ölet därifrån årets recept till stor del kommer så är min variant mindre spritig, mindre träig och betydligt mer lättdrucken med mer fräschör och färskare maltsmaker. Originalet smakade dessutom något skalkärvt vilket jag härleder till något överdriven lakning. Absolut ingen äcklig smak i sig, tvärt om, men den tar lätt för sig en hel del och stör ut gräddigheten från ickeoxiderad malt.
För att slippa få tio DMs om var originalreceptet kommer ifrån så börjar det nog på ”P” och slutar kanske på ”er”, men det receptet har jag inte delat med mig av i dess exakta form av diverse anledningar… O’zapft is!
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Lågsyrebryggning av en Dunkel med Brewtools
Efter en tids skissande på olika lösningar blev det äntligen dags att testa Brewtools prototypdel för att kunna brygga med lågsyremetoden.Att kalla locket för flytande är lite missvisande eftersom det inte bärs upp av vattenytan utan istället hålls på plats av en enorm silikonpackning. Tanken är att locket pressas ner i maltröret direkt efter inmäskning och luften ventileras ut genom ett triclampförberedd hål i mitten på locket. På undersidan av locket sitter en liten platta som fördelar ut vörten som recirkuleras via slang på utsidan av bryggverket och till toppen av flytande lockets mitt där en slangnippel monteras på en trevägsventil via triclamp. Förutom triclamp-anslutning i mitten har locket även en övertrycksventil/pysventil (pressure release valve PRV) och en koppling för att kunna ansluta CO2 med vanlig grå kulkoppling.
Testomgång med vatten
För att testköra locket utan att förstöra öl eller bränna mig så gjorde jag omfattande tester med endast vatten först för att få in snitsen på metoden men även hitta potentiella fallgropar och svagheter. Första testet gjorde jag med enbart en slangnippel på mitten men hur jag än bar mig åt så fick jag inte bort all luft från slangen. Detta avhjälptes genom att sätta en trevägsventil mellan slangnippel och locket så jag kunde starta flödet öppet och snabbt stänga när systemet var tömt på luft. Med en PRV i högsta punkten skulle detta kunna lösas på samma sätt fast till en mindre kostnad och det är endast precis vid start som detta behöver göras.
Det jag även såg på mina vattentester med hjälp av en GoPro underifrån (!) var att det gärna fastnade en luftficka under det flytande locket och eftersom anslutningarna på prototypdelen inte är svetsade så bygger de några millimeter även på undersidan vilket i sin tur gör det svårt att tömma all luft med PRVn. För att få bort syret från denna luft så finns möjligheten att koppla på koldioxid och “purgea” bort den lilla mängden luft vilket jag även gjorde på den skarpa bryggningen.
Så här såg det ut när jag labbade med locket i min stora vörtkokare för att kunna se vad som händer under ytan.
Lite svårt att se men här kan man se en del kvarvarande luft under locket.
Dunkel
Detta öl bryggdes på min sista permitteringsdag tillika sista dagen på sommaren. Även om augusti varit ovanligt varm och härlig så har hösten nu kopplat sitt obarmhärtiga grepp och mina tankar börjar sakteliga vändas mot mörkare ölsorter. Eftersom jag inte planerat så väl för just denna bryggning hade jag inte tillräckligt med ingredienser hemma för att brygga min Dunkel helt enligt mitt recept så jag fick skarva lite för att få ihop det hela. Dunkel är ett typiskt Münchenöl och fanns tidigare med i Svenska hembryggareföreningens (SHBF) öltypsdefinitioner. När lagerklasserna kraftigt reviderades för ca fem år sedan föll stilen in under Centraleuropeisk mörk lager men den gamla definitionen på Dunkel går fortfarande att läsa på SHBFs hemsida;
Münchener Dunkel
OG 1.052-1.056
FG 1.014-1.018
ABV 4.8-5.5
IBU 16-25
Färg 40-80 EBCEn münchener dunkel skall vara mörkt maltig med en del icke brända, rostade toner. En bra münchener är fylligt maltig och mjuk medan en sämre är söt och sliskig.
Färg/Utseende: Mörkt kopparfärgad till mörkt rödbrun. Köldgrumling får finnas.
Bouquet/Arom: Doften är maltaromatisk med en hel del rostade toner med företrädelsevis chokladtoner. Vörtig, brödlik arom. Högkvalitetshumle får användas för att ge en liten men märkbar doft av humle.
Smak: En klassisk münchener dunkel skall vara mjukt fyllig med underliggande karamellkaraktär, riklig maltrostad choklad- och brödliksmak som kommer från münchenermalt. (I en klassisk münchener dunkel används endast mörk münchenermalt). Högkvalitetshumle får användas för att ge en liten men märkbar kryddig smak av humle. Inga estrar. Diacetyl i mycket små mängder är godkänt. En bra münchener är fyllig medan en sämre är söt och blaskig.
Munkänsla: Medium.
Förebild: Ayinger Altbayrische Dunkel, Weltenburger Kloster Barock Dunkel.
Spontana reflektioner till denna definition är att FG:t är åt skogen för högt, köldgrumling och/eller diacetyl i en Bayersk lager är fullständigt otänkbart och att få karamellkaraktär samt chokladtoner från enbart mörk Münchnermalt känns svårbryggt till problematiskt som bäst. Jag lekte lite med Beersmith för att se vad som skulle krävas för att hamna inom definitionen färgmässigt:
Enbart mörk Münchnermalt och ett OG på 1.055 ger en färg på 20,4 EBC. För att få till 80 EBC skulle det krävas ett OG på 1.400 (ca 51% ABV). Inte ens minsta värdet på 40 EBC är rimligt med enbart Münchner II vilket skulle kräva OG 1.141 (16,3% ABV).
Alltså måste man antingen färga sitt öl med Sinamar eller ta till andra maltsorter för att väga upp det hela.
Mitt recept
Även mitt originalrecept för Dunkel har en övervägande andel Münchnermalt i sig men nu hade jag bara knappa fem kilo hemma så jag fick väga upp det med pilsnermalt och två procent Carafa Special I. Carafan kommer tyvärr slå igenom lite smakmässigt och ge en rostad och chokladig ton som förvisso återfinns i smakbeskrivningen ovan men som jag inte upplever så ofta i Munchen. Det blir gott ändå men inte riktigt som jag vill ha det. En elegant ton av karamell som absolut inte blir kladdig, påträngande och efterhängsen fås av fem procent Caramunich II tillsammans med lågsyremetoden. Just specialmalter utvecklas på helt olika sätt vid en syrefri mäskning jämfört med HSA-mäskning och jag som överlag har väldigt svårt för sötsaker vill ogärna ha slisket i mina öl. Humlemässigt ville jag vara återhållsam smakmässigt denna gång så jag körde enbart en 60-min-giva med Hallertauer Mittelfrüh. En 15-min-giva skulle man absolut kunna tänka sig i denna öl men det valde jag alltså inte denna gång.
Lasersllitsad sexbomb
Kan en rund och 2mm platt plåtbit verkligen vara sexig? Det kan du ge dig på! Brewtools har tagit fram ett tillbehör i form av en laserslitsad falskbotten som har betydligt mindre öppningar än den medföljande flaskbotten i nätform. Plåten är så läcker att man skulle kunna rama in den och hänga på väggen! Förutom att ha i princip noll utrymme för flyende maltskal eller kärnor är den samtidigt oerhört lättdiskad. Det räckte med att bara spola av den en snabbis under kranen så var den som ny igen! Den här falskbottnen borde samtliga tillverkare anamma till sina bryggverk och som Brewtoolsägare tycker jag inte det är något att tveka på, det här är en “must-have”. Vilken kvalité och vilken skillnad!
Falskbottnen är designad för att användas med standardförfarandet av mäskning med recirkulation via mittenröret så jag som mäskar åt andra hållet måste sätta en silikonplugg i mitten av falskbottnen för att täppa igen det hålet. Förutom mittenhålet finns förberett för ett till hål på sidan av plåten för att kunna sätta ett “overflow-rör” vilket någon annan bryggare får redogöra mer för hur det är tänkt att användas framöver.
Inmäskningen
Att sänka och höja malten och senare mäsken i en korg eller BIAB-påse är “rena döden” för lågsyremetoden, hur långsamt man än gör det, så för att eliminera det problemet valde jag denna bryggning att komplettera denna setup:en med ett separat kokkärl. För att nyansera mig lite så har jag i ärlighetens namn lyckats med maltrörslyftet många gånger, så jag säger inte att det inte går men det är definitivt den svagaste länken i kedjan. Jag började med att förkoka mäskvattnet några minuter och sedan snabbt kyla det till 65°C och tillsätta Antioxin SBT som aktivt syrereduceringsmedel till mäskning. Den nykrossade malten placerades i maltröret som redan var på plats i Brewtools B80 Pro. Sedan pumpade jag försiktigt över vattnet med hjälp av Blichmanns Riptide från kokkärlet och in underifrån i Brewtools. När vattennivån var några centimeter under kanten på maltröret rörde jag försiktigt om med en liten mäskpaddel för att blanda malten med vatten men undvika syresättning i längsta möjliga mån. Sen var det dags för showens nya stjärna, flytande locket. Passformen på detta lock inklusive silikonpackningen är verkligen på millimetern så det krävs lite försiktigt tryck uppifrån för att få ner det hela vägen till vätskans yta. När locket var på plats kopplade jag på kolsyra till kulkopplingen i locket och öppnade försiktigt kolsyretuben ifall det skulle bli en fontän med 63°C vatten som sprutade ner mig och bryggeriet. Det blev det inte utan istället blev det som en liten ångmaskin som pyste kolsyra och vattenånga. Jag lät detta hålla på cirka 15 sekunder innan jag stängde kranen på kolsyretuben och pressade ner locket den sista lilla biten så vätska letade sig upp i mitten på locket dvs via trevägsventilen. Sen kopplade jag silikonslang från utloppet på vänster sida av bryggverket och till trevägsventilen på flytande locket. Pumpen sattes igång och så fort slangen var helt vattenfylld stängde jag trevägsventilen uppåt så systemet blev slutet. Inget bubblande gick att höra under locket och inmäskningen lyckades därför till fullo!
Utmäskningen
Mäskprogrammet för dagen var en hederlig HochKurz där jag förlängt betaamylasrasten en kvart för att ytterligare öka jäsbarheten på vörten något. Efter programmet var färdigt noterade jag att nästan inget skum bildats på utsidan av maltröret vilket det gjort samtliga tidigare tetsbryggningar. En solklar förbättring med andra ord. Vörten var kristallklar i siktglaset och jag hade prickat min planerade preboil gravity (PBG) exakt. Med hjälp av den inbyggda pumpen i Brewtoolsbryggverket flyttade jag försiktigt vörten tillbaka till min stora vörtpanna och kokade vörten där i för att återigen undvika oxidering när maltröret ska förflyttas. Precis före kok kunde jag notera att varmdruven/skummet var vitt och fluffigt, inte sådär brunaktigt som det blir av oxidering. Great success som Borat skulle ha sagt det.
Koket hade i övrigt inget avvikande att rapportera om men eftersom jag var lite extra försiktig (kalla det feg om du vill) med mäskningen och flytten av vört så fick jag en hel del vört kvar som inte hamnade i koket. Jag passade även på att laka maltröret (bye bye lågsyremetoden) och fick tillslut ihop en sidovört på nästan 20 liter. Den vörten kokade jag i min Patina 36-liters-kastrull med hjälp av en induktionsplatta och eftersom jag ville reducera volymen kraftigt så höll jag till på altanen. När jag nådde ett OG på 1.070 stängde jag av plattan och vips så fick jag mig en liten Doppelbock utöver min Dunkel. Rulla in höstmörkret för nu är jag redo!
Sammanfattning
Nu är detta flytande lock förvisso en prototypdel så exakt hur ett framtida tillbehör för att kunna brygga lågsyremetoden med Brewtools kommer se ut är nog inte helt klart ännu. Klart däremot är att locket fungerar fullt tillfredställande som syrereducerande barriär och att det med andra ord nu är möjligt att brygga HSA-fri öl med Brewtools! Utan lakning, vilket är svårt utan att tillföra syre (dock inte omöjligt), kommer satsstorleken som mest hamna runt 45-50 liter för en normalstark öl och det har med den maximala vätskenivån som får plats i maltröret att göra. Att göra en partigyle som jag gjorde denna gång är ett effektivt sätt att ta tillvara på den totala sockermängden i malten även om man lika gärna kan göra en svagare bordöl istället för ett långkok.
Om ni kommer på någon förbättring till detta lock eller får några andra tankar får ni gärna kommentera här under!
Vid första vattentestet hade jag bara en slangnippel på locket men fick problem att tömma all luft.
Här ser ni kolsyreingången (sorry för kort skärpedjup) och övertrycksventilen.
Undersidan på locket. Den stora runda plattan fungerar på samma sätt som den som vanligtvis sitter på röret i maltkorgens mitt.
Original vs laserfiltret.
Porr.
Ännu mera porr.
Oklart varför jag tog denna bild när jag gjorde testbryggningen med enbart vatten. Den blev fin så den fick följa med…
Vattentest.
Såhär mycket luft blev kvar i slangen innan jag ändrade och satte en trevägsventil istället för enbart slangnippel.
Automatisk uppdatering av programvaran.
Dags för själva bryggningen. Här är Kalciumkloriden.
Förkok av vatten i ”satelliten” som en kompis kallade den. Lite sputnikvibbar kanske.
Innan jag kylde mäskvattnet desinficerade jag plattvärmeväxlaren med kokande vatten.
Kaffebönor? Nä, Carafa special I.
Silikonpluggen i mitten för att ingen mäsk skulle smita ut den vägen.
Krossningen denna gång.
Vatten på ingång.
Omrörd/inmäskad och redo för locket.
Purge med CO2. Det syns inte på bilden men det var som en liten ångmaskin från den stora slangnipplen.
Setupen.
Det där med slappa silikonslangar…
Siktglaset i början av mäskningen.
Improviserat lock.
Siktglaset efter mäskningen.
Mängden skum utanför maltröret i slutet av mäskprogrammet.
Hönsmat.
Snabbdiskat och på tork. Älskar nya filtret men det har ni kanske förstått vid det här laget?
Start av kylning.
Vörtkoket i min stora 2HL-vörtpanna.
Recirkulerande disk och rengöring av jästflaskan.
Vörtprovet.
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Höst-Hefeweizen (w33)
Alla som följt den här bloggen en längre tid vet att jag är väldigt förtjust i Sydtysk veteöl, weißbier eller hefeweizen. Kärt barn har många namn. Det var faktiskt veteöl som fick mig att vilja brygga öl från allra första början och det var därför det första öl jag bryggde. Att få till receptet lika bra som Weihenstephaner, Franziskaner, Scheider Weisse eller Ayinger tog en evighet trots att jag provade mig fram på alla möjliga sätt. Det var inte förens jag började brygga med lågsyremetoden som jag förstod att det var en viktig del för att kunna få samma smaker som mina favioritveteöl hade. Men även stegmäskning och jäsningskontroll spelade en mycket viktig roll såklart.
Jag har sedan flera år lyckats så pass bra med mina veteöl att själva “jakten” nu är över men det betyder inte att jag inte vill fortsätta att testa nytt och/eller variera mig med mina veteöl. Mitt grundrecept för veteöl finns i boken och det är den genomarbetade varianten av många års arbete och tusentals liter. Tanken med detta receptet på veteöl var att skippa karamellmalt och istället ersätta den med Münchnermalt för att flirta lite med Paulaners hefeweizen. I övrigt så ville jag få upp alkoholhalten ett uns så den hamnar runt 5,6-5,8% istället för 4,8-5,2%. Den något högre stammvörtstyrkan hjälper till med esterbildningen och det är såklart isoamylacetat (banan) jag är ute efter främst och inte bubbelgumestern som till exempel Gutmanns jäst gärna producerar. Med en högre banansmak behövs motsvarande tydlig markering från fenolerna och då främst 4-vinyl-guaicol dvs. kryddnejlika. Därför körde jag lite extra lång ferulasyrarast 44c.
Utrustningsval för dagen
Veteöl är en färskvara som inte vinner på någon lagring mer än kanske 1-2 veckor som mest, sen går det utför tycker jag. Därför behöver jag max två fat, om ens det. Braumeister 50 med sina extremt långa värmeslingor klarar av den lägre initiala mäsktemperaturen mycket bättre än något annat bryggverk jag testat, så till veteöl är den extra bra lämpad. Det är själva värmningen från 44°C ferulasyrarast och över gelatiniseringspunkten strax före betaamylasrasten som är det stora problemet där mindre värmeslingor gärna bränner vid vörten men det gör alltså inte Braumeistern alls samma utsträckning.
Jag valde att förkoka mäskvattnet istället för jästätarmatoden eftersom jag ändå ville syrereducera i annat kärl och pumpa in vatten underifrån på Braumeistern. Att sänka maltkorgen med min vinsch ner i vattnet fungerar visserligen ganska bra men innebär ändå att jag måste ha ca 7-8 liter i ett separat kärl för att fylla på mäsken efter att jag rört om, jag kan alltså inte ha i hela mängden vätska på en gång utan att tappa ur en del och sedan återföra vilket är baltigt (öschötska för blaskigt/stökigt). Nu kokade jag drygt 80 liter i min stora 220-liters vörtpanna och med 10.000 pigga watt gick det rasande fort. Efter vattenkoket kylde jag vattnet med min Blichmann Therminator plattvärmeväxlare som samtidigt fick sig en desinficering på köpet inför kylningen efter kok lite senare på dagen. När jag nådde ca 50°C enligt min hyffsat nya men grymt stabila QD-inlinetermometer så flyttade jag silikonslangen till “disk kranen” på Braumeistern och fyllde på tills malten i maltröret var täckt med vatten och lite till. Sen rörde jag om försiktigt under ytan, satte på alla filter och slutligen fyllde resterande mängd vatten som behövdes för det flytande locket. Väldigt smidigt även om jag inser att det inte låter så i textform ovan.
Viss mängd HSA men oklart hur mycket
Att gå igenom alla stegen i en veteölsmäskning tar sin lilla tid så jag hann med både en skön hundpromenad i skogen och lite slitigt trädgårdsarbete innan mäskprogrammet var slut och maltröret skulle lyftas ut. Jag tänkte ett tag att jag skulle flytta tillbaka vörten till min stora vörtpanna via slang och pump för att koka vörten där istället för att slippa lyftet men så blev det inte, fråga mig inte varför. Det bildades väldigt lite skum både efter omrörningen vid inmäskningen och efter mäskprogrammet men vid uppkoket återfanns en del brun sörja i varmdruvet vilket indikerar på oxidering eller Hot Side Aeration (HSA). Om det berodde på lyftet av maltröret eller om min Antioxin SBT börjar bli gammal vet jag inte riktigt så det ska jag fundera mer på. Koket var det inga konstigheter med i övrigt men jag fick väldigt mycket varmdruv efter kok vilket gör att jag också misstänker lyftet av maltröret för. Eftersom jag ändå avlägsnar druvet genom en whirlpool efter kok så spelar det ingen jätteroll för ölets kvalité men jag vill inte riskera att få in en massa druv i plattvärmeväxlaren som då kan sätta igen och det är ju en hel del vört som blir fast i druvet vilket är slöseri med det flytande guldet. Jäsningen kom igång nästan direkt och jag körde 18°C i vörten i tre dagar och sedan 18°C mätt i kylskåpet dvs. jag tog bort sensorn från jäshinken och lät vörten stiga lite i temperatur. På en av hinkarna har jag en lcd-temrmometer som kunde bekräfta att vörten/grönölet steg till 20°C ungefär. När jag nådde SG på 1.015 flyttade jag grönölet till två Corneliusfat som jag fyllde till 100% och så blev det även några flaskor. Jästen åkte i vasken eftersom jag aldrig lyckats återanvända veteölsjäst med bibehållen smakprofil, varken från högkreusen eller jästkaka. Det beror på att veteölsjästen har olika egenskaper från skum och botten men jag tror mitt största problem är att jag brygger veteöl för sällan för att det ska fungera bra med jästskörd. Skulle jag försöka mig på detta igen i framtiden så är det enbart kreusen jag skulle spara. Jag skrev en hel del om att skörda och spara jäst för sex år sedan så lite har inlägget åldrats men kanske ändå är intressant läsning för många.
Dagens setup där Braumeistern spelade huvudrollen.
Kylning av mäskvatten med retur ner i stora vörtkokaren. För att desinficera slangar och plattvärmeväxlaren till senare så körde jag enbart kokande vatten först dvs kranen med kallvatten var avstängd en minut. Det är lite läskigt att ha en lös slang som sprutar kokande vatten!
Braumeisterns långa värmeslingor som är så pass långa att det går att vidröra slingorna när de är igång i vattnet (även om jag absolut inte rekommenderar såna dumheter, jag bara säger att det går). I jämförelse med mitt BrewPi-element på 10.000 så är Braumeistern helt tyst när den värmer. Det puttrar inte med ”lokalt kok” på värmeslingans yta som BrewPi-slingan gör, precis som med en vattenkokare.
Krossningen med 60% vete men den syns inte så tydligt på denna bild.
Inline-QD-termometern som jag är väldigt nöjd med. Snabb och väldigt exakt efter att jag kalibrerat den mot min Gresinger GTH 1170.
Fortfarande samma dåligt silikonslangar som måste ha stöd när de blir varma för att inte strypa flödet.
Lite förvirrande att stega igenom instruktionerna men göra tvärt om. Jag hade alltså i malten först innan jag tryckte igång maskinen och såg sen till att det fanns vatten i innan pumparna skulle luftas.
Malten på plats och vatten fylls på underifrån.
Vattnet precis när det når kanten. Tanken här är att försöka pricka in så nivån inne i röret är samma så det inte splashar ner över kanten.
När allt va på plats tryckte jag start och la på flytande locket. I vanliga fall lägger jag på locket först men nu ville jag se hur pumparna jobbade och jag fick justera ner kraften på de ganska rejält. Kanske till 1/3-del! Den nya Braumeisterpumpen är mycket kraftigare än den gamla och eftersom jag har två stycken så måste jag sänka de rejält i styrka, annars kan man spränga bottenpackningen på maltröret! Nya Braumeister 50 levereras numera endast med en pump.
Fick till mäsktemperaturen bra med min för-kylning.
Mäskningen avklarad och väldigt lite skum
Detta räknas knappt som en förkultur utan mer en vitality starter kanske. Jag ville se till att jästen var pigg men eftersom jag ändå underpitchar veteöl lite så behöver jag inte så mycket mer celler. Dessutom hade jag inte mer vört i frysen så det så!
Fermenter purge i serie för att ersätta luften i faten med kolsyra från jäsningen. Sista slangen ner i petflaskan med Saniclean är den slangen jag senare flyttar ölet med från hink till fat så den är redan monterad på plats och desinficerad.
Weihenstephaners 68 (3068) är känd för att producera sjuka mängder kreusen så 50% headspace rekommenderas. Jag körde därför med två 60l-hinkar med ca 25 liter vört i varje och det behövdes.
Whirlpoolad druv del1…
…del2, det är nära nu…
och kollapsad
Receptet
| Weißbier w33 (Ljus veteöl av sydtysk typ) | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Batchsize: 51 l
Total amount of malt: 12229 g
If steeping, remove grains, and prepare to boil wort
Total amount of hops: 76 g
Recommended starter size: 8,29 l / 664,4 Billion cells.
BrewNotes Mitt standardbryggvatten 190225 50ppm Ca Bidrag från jästnäring på 2,2g/19l: Calcium 0.696 ppb |
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Oktoberfest 2020
Den officiella Oktoberfesten i München må vara inställd 2020 men det hindrar mig inte från att brygga en egen Oktoberfestöl. Jag vill helst ha den ljusa varianten, en festbier/Export, som är den stilen som serverats på Wiesn sedan 70-talet. Ursprungligen var det en Märzen som bryggdes för ändamålet men den har alltså ersatts på festen eftersom den inte är lika lättdrucken. Styrkan på en ljus Oktoberfestöl är oftast något svagare än den snarlika ljusa Maibocken men hamnar stilmässigt under Export och inte Bock-klassen. För att göra den extra lättdrucken använder jag mig inte av någon karamellmalt i mitt recept utan endast pilsnermalt, münchnermalt och lite syramalt (för både pH och smakens skull). Beskan ska finnas som stöd och balans men absolut inte vara påträngande och detsamma gäller humleprofilen i övrigt. Receptet denna gång är alltså väldigt snarlikt det som finns i min bok.
Mängdmässigt siktade jag på 100 liter efter kok eftersom det är en rimlig volym i nya bryggverket och det är även max vad jag kan jäsa temperaturkontrollerat för tillfället. Jag behöver laborera med mindre mängder i stora bryggverket först innan jag känner mig trygg med att ha låga nivåer i kärlen på grund av filter, pumpflöde och mäskens bedd/höjd-förhållande.
Utrustning denna gång
Utrustningsmässigt har det tillkommit en till bryggbänk eftersom den vagn jag fick av en kompis blev för stor och klumpig. Istället snickrade jag snabbt ihop en precis likadan bänk som jag redan har till vörtkokaren. Projektet att få ihop två underreden i järn/stål är dock inte avbrutet utan det är fortfarande planen på sikt eftersom jag tycker mina träbänkar är för stora och bulkiga.
Som flytande lock fick jag återgå till att låna Brewtoolslocket eftersom jag inte återhämtat mig efter debaklet med paellapannan som rostade. Brewtoolslocket är alldeles för litet men bättre än inget tills vidare. Jag har ju även mina antioxidanter som skydd så det borde gå att hålla syrenivån i schack ändå tycker jag.
Smalare spaltbredd
Sedan förra gången är min spaltbredd på min kross justerad och denna gång har jag helt förlitat mig på det visuella resultatet och inget på bladmåttet. Eftersom alla krossar är olika gällande mönster, räfflornas höjd, valsarnas diameter, valsarnas bredd, valsarnas antal och slutligen valsarnas hastighet så är det svårt att jämför olika krossars spaltbredd i millimeter. Jag har länge mätt upp 0,8mm men efter lite varierande mäskutbyte skruvat upp spaltbredden successivt ända till 1,2mm vilket inte har hjälpt. Som jag skrev i förra inlägget så fördjupade jag mig å det grövsta i maltkrossning och efter att ha testkrossat orimligt mycket malt mäter jag nu 0,4mm på undre valsparet. Betyder det att jag krossar på 0,4mm? Nej det betyder enbart att jag använder 0,4mm-bladmåttet för att få till samma inställning, min exakta bredd är okänd. Nog tjatat om detta ämne…
Flerstegsinfusionsstegmäskning
Jag har inte spikat vilken stegmäskningsmetod jag ska använda i nya systemet utan jag testar mig fram fortfarande. Hittills har jag kört enstegsinfusionsmäskning, HERMS (vörten passerar i en slinga genom ett varmt vattenbad) och denna gång tvåstegsinfusionsmäskning vilket innebär att man först mäskar in med en bestämd mängd vatten för att sedan höja temperaturen på hela mäsken med resterande mängd vatten som förslagsvis är varmare. Eftersom mina kärl är så pass välisolerade känner jag inget större behov av att ha kontinuerlig styrning/värmning av mäsken men att kunna stega mellan betaamylasrasten och alfaamylasrasten är jag intresserad av. Med hjälp av Beersmith är det enkelt att få rätt volymer och temperaturer att stämma och just denna gång så mäskade jag med ca 100 liter 67-gradigt vatten först för att hålla 63°C i 45 minuter. Sedan tillförde jag 45 liter nästan kokande för att nå 72°C. Jag hamnade inom 1-2°C rätt på bägge rasterna lite beroende på var jag mätte i mäsken. Ett problem med så stora satser som jag gjort på sistone är att det är svårt att mäta djupt i mäsken. Min termometersond når max 15 cm djupt av ca 100 cm totalt.
Koket och kylningen
Förra gången hade jag en kokvolym på 160 liter och då var 2/3-dels effekt på värmespiralen precis lagom. Denna gång med en preboil volume på 120 liter var det lite för kraftfullt medan 1/3-del var lite klent. Det var lite mer sjudande än kokande vilket också påverkade mängden som kokade bort på en timmes kok. Jag fick därför lite lägre OG än tänkt men bara några pinnar.
Kylning av 100+ liter lager mitt i sommaren är inte optimalt men fungerade ändå tillräckligt snabbt med plattvärmeväxlaren. Det som däremot bråkade lite var mina silikonslangar som gärna viker sig när de blir varma. Det är främst ett problem till och från pumpen så där kommer jag nog byta till armerad silikonslang framöver. Jag skjutsade i en stor mängd superpigg lagerjäst med kylen inställd på 10°C och jäsningen dundrade på rejält redan morgonen därpå. En vecka senare med ca 4°Ö kvar till FG fyllde jag upp fem fat med flytande guld som ska få förgylla det intågande höstmörkret. O’zapft ist
Mäskvattenvolymen denna gång innebar rejält med utrymme kvar.
Nollkommafyra millimeter fast ändå inte.
Flytande locket av för liten storlek men inte lär det rosta iallafall…
Första mäskrasten som landade 1,4°C för högt. Hade jag inte bryggt med lågsyremetoden hade jag kunnat ha i några liter kallvatten och röra om för att hamna exakt rätt men nu hade jag inte tillgång till syrefritt kallvatten, endast 67-gradigt. Det där med exakt mäsktemperatur är inte så noga som en del kan få det att verka.
Jag hade värmt lite extra mäskvatten ifall det skulle behövas men det gjorde det inte. Därav dumpningen till vänster i bild.
Mäskningen avslutad och här sker flytten av vörten från mäsktunnan och in i vörtkokaren underifrån för att minska oxidering av vörten.
När huvudflödet var slut i mäsken så lät jag den sista vörten rinna ut till en hink medan jag väntade på uppkok. Som synes var vörten oerhört blank och fin utan varesig grumlighet från protein eller några skaldelar.
Åtta liter blev det i hinken totalt och detta tillsammans med lite annan slaskvört från slangar och kylare kokades sedan separat till en ”fulsats”. Man kan ju inte slänga 10 liter vört bara för att den inte är lika bra som huvudbatchen. Eller jag kan inte göra det med gott samvete iallafall. Därför blev det kok en stund med 50g Nelson Sauvin och lite extra socker (ja socker) och vips så fick jag även 10 liter IPA utöver Oktoberfest-ölet.
Den tomma mäskbädden.
Den passiva ventilationen fungerade utmärkt även denna gång. Jag var ganska så säker när jag designade nya bryggverket att jag skulle behöva någon sorts kanalfläkt men det kan jag alltså skippa!
Det vita proteinskummet från uppkoket. Inga synliga tecken på oxidering här inte.
Merparten av vörten kyld och ungefär vid denna nivå började jag aktivt hålla koll på whirlpoolkonen så jag inte skulle få med skräp i form av humle och druv vare sig till värmeväxlare eller jäshink. Vörten var delvis kyld i vörtkokaren först så jag minskade mängden kalldruv i jäshinkarna.
Transfer rakt in i jäskylen och när 1/5-del av vörten tillsammans med jästen var i respektive hink syresatte jag med hjälp av en stor ballongvisp.
Recept
| Lindhs Oktoberfest | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Batchsize: 100 l
Total amount of malt: 25442 g
Fly sparge with -0 l water at 75,6 C
Total amount of hops: 239 g
Recommended starter size: 13,24 l / 2056,0 Billion cells. BrewNotes |
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Lindhs Bairisch Pils (P20)
Efter att byggt klart kontrollboxen till nya bryggverket och fått tag i flytande lock var jag helt enkelt tvungen att göra ett riktigt rejält ölkok. Hur rejält? Jag ville testa maxvolym i systemet utan att behöva laka så 150 liter vört efter kok! Det innebar i sin tur 185 liter mäskvatten och över 30 kilo malt! Helt vansinniga mängder öl för att vara till mig själv och närmsta kretsen men jag har närt en liten dröm om att brygga en riktigt stor mängd lager någongång i livet. Vissa drömmer om en Porsche 911 eller att resa till Australien, jag drömde om ett storkok. Inte helt friskt, jag vet…
Jag har sedan tidigare mätt upp volymerna i bägge pannorna på en linjal så att mäta upp 185 liter i vörtpannan/BK var inget svårt men vilken tid det tog! Jag har ca 9 liter per minut ut ur kranen i bryggeriet så över 20 minuter ståendes med en slang i handen (nåja, jag klämde fast den under locket och gjorde annat, men ändå). Jag hade först tänkt att förkoka vattnet för att driva ut allt syre men bestämde mig istället för att köra jästätarmetoden eftersom jag hade för många slurrys i kylen. Till jästätarmetoden behövs dubbla mängden torrjäst och socker i gram som den mängd vatten i gallon man tänkt syrereducera. 5 gallon är ca 20 liter vilket kräver 10 gram. Jag skulle syrereducera 185 liter dvs 49 gallon vilket nästan är 100 gram torrjäst. En påse torrjäst innehåller 14 gram jäst så 7 påsar skulle gå åt till vilket jag inte hade hemma. 7 påsar torrjäst kostar dessutom 57 kr så plötsligt är det billigare att koka vattnet (mellan 7-26kr i detta fall beroende på rörligt elpris och när på dygnet). Men nu hade jag ju en enorm mängd jäst i form av slurry hemma och enligt en snabb jämförelse på Mr.Malty (som är flashbaserad och och kommer vara svår att använda i framtiden) så motsvarar 58 ml mellantjock slurry 11 gram torrjäst. Snabbt överslag; jag behövde ha i 400 ml slurry och 100 gram socker. Det åkte i på 30 grader och sen på med flytande locket dvs min paellapanna i stål. Syrereduceringen fick stå en timme för jag satte igång lite väl tidigt på morgonen men det flytande locket minskar syreinträngningen så pass mycket att det hade kunnat stå över natt utan problem. Och när jag ändå säger problem så är det precis vad som uppstod. När jag startat de 10.000 watten och värmt vattnet till 67c så märkte jag att flytande locket såg lite konstigt ut men tänkte inte så mycket mer på det utan fokuserade istället på de dryga 30 kilona malt som skulle krossas.
Bladmått kan man inte lita på
Jag fick dela upp malten i två omgångar för att kunna få plats med den, både i tratten till kvarnen men även i 30l-jäshinken jag har under för att samla krossad malt. Första 15 kilona tyckte jag såg lite för grovt krossat ut men jag hade ju precis justerat ner krossen till 0,8mm, så det borde ju vara perfekt? Andra omgången malt såg likadan ut så den dubbelkrossade jag och då blev det lite bättre. Såhär i efterhand, några dagar efter själva bryggdagen har jag läst enorma mängder om maltkrossning och kommit fram till slutsatsen att bladmått förvisso är en väldigt bra grej för att kunna återfå en viss spaltbredd, men siffrorna på själva bladmåtten är inte jämförbara mellan olika krossar eftersom de alla har olika höjd och mönster på räfflingen, samt att olika krossningshastigheter ger olika resultat. Alltså kan 0,8mm uppmätt på min Monstermill MM3 motsvara 1,2mm på någon annans kross, siffran är inte korrekt för maltkrossningen utan endast de avstånd som man har mellan topparna i sin räffling på valsarna. Det man alltså ska göra istället är att helt visuellt krossa sig fram till ett optimalt resultat, vilket är väldigt svårt. Sen ska man notera vilket bladmått som gav det bästa resultatet så man kan kontrollera och justera i framtiden men kom ihåg att se själva siffran som ett inställningsnummer, inte en spaltbredd i millimeter!
Ska man verkligen få till ett bra krossresultat behöver skal och olika storlekar på kärnorna silas genom en speciell sil med olika lager. Dessa ska sen vägas i procent och då finns det optimala förhållanden mellan de olika bitarna men de standardiserade silarna är så dyra (5000kr+) så vi överlåter det till stora bryggerier och förlitar oss på det sämre ögonmåttet. Så hela skal som möjligt eller som värst halverade. Sen ska kärnan vara krossad i 4-5 bitar med så lite mjöl som möjligt kvar. Det ger ett högt utbyte med genomskinlig vört utan att få problem med flödet i såväl recirkulation som lakning.
Summa summarum har jag alltså tightat till min spaltbredd rejält i efterhand efter denna bryggning, så nu jag förväntar mig en rejält igensatt mäskbädd nästa gång jag brygger. Det är ju 2020 ändå, det så kallade skitåret då allting ska jävlas eller ställas in!
Malten blev blåst
Med malten på plats i den torra mäskpannan så flyttade jag 67-gradigt vatten från vörtpannan med hjälp av min Blichmannpump men först hade jag blåst ur malten lite med CO2 via kranen i botten. Gaser blandar sig förvisso och något homogent flöde räknade jag absolut inte med men jag ville ändå testa metoden. Jag har inget sätt att mäta om detta överhuvudtaget gav någon minskad mängd syre så jag lämnar ämnet därhän i detta inlägg så får ni titta på bilderna nedan istället för att se hur jag kopplade upp det hela. Flytten av vattnet tog också sin lilla tid och endast 174 liter fick plats innan jag fegade ur och stängde av. Med en temperaturhöjning senare i mäskprogrammet så sväller mäsken och det riskerar att bli kladd precis överallt om den letar sig över kanten så jag sparade 5 centimeters marginal. Sedan rörde jag om ordentligt men försiktigt i botten på mäsken och landade perfekt på 63°C för första rasten. Sen drog jag igång min HERMS-spiral som jag placerat i min 36-liters Patinakastrull, som i sin tur fick 3kw värme från induktionsplattan. Vörten recirkulerade alltså ut från stora mäsktunnan, genom kylspiralen/HERMS-spiralen i varmvattenbadet som höll max 10°C mer än den temperatur jag ville uppnå och sedan tillbaka till toppen av mäsken fast under ytan och under det flytande locket för att inte oxidera vörten. Efter 45 minuter på 63°C försökte jag öka temperaturen på hela mäsken till 72°C för en alfarast men jag tror jag skulle behövt ha varmare vatten i HERMS-kastrullen för att kunna pressa upp över 200 liter mäsk nio grader. Min grymt stabila och tillförlitliga Gresingertermometer GTH1170, eller kanske främst instickssensorn GES130, är inte tillräckligt lång för att jag skulle kunna mäta djupare än 10-15 centimeter av mäsken så jag vet faktiskt inte riktigt hur högt i temperatur jag kom men knappast över 70°C innan jag tyckte klockan var för mycket och jag flyttade returslangen till vörtpannan (BK) istället. Det fick duga helt enkelt. Vörten såg ändå extremt klar och genomskinlig ut och med ett SG på mitt förväntade 1.043 så fick det duga.
Vörtpannan fick återigen 10kw så fort värmespiralen täckts med vört vilket är exakt 35 liter i mitt system. Trots att min pump gick på maxflöde, vilket är riktigt mycket, så var koket nästan igång lagom till att all vört flyttats. Tio kilowatt är mycket men det är även 157 liter vört. Varmdruvet, dvs skummet vid uppkok, var extremt vitt och liknade mest badkarsskum (i brist på bättre jämförelse) och absolut ingen kladdig sörja så någon större oxidering hade jag inte råkat ut för. Men visst hade jag drabbats av dumskalle ändå! Paellapannan, mitt flytande mäsklock, var ju mycket riktigt av stål det var jag ju helt säker på, men inte f**n var den av rostfritt stål! Jag tyckte ju den såg lite konstig ut under framförallt mäskningen men jag ville inte lyfta på den för då kommer det in en massa syre på mäsken. Skiten hade ju hunnit fy ytrost på bara den korta stunden den låg i mäsken, vilket såklart berode på det relativt låga pH:t. Jag svor så mycket i bryggeriet att färgen lossnade från betonggolvet och änglarna började gråta. Jag sa saker som Kapten Haddock hade rodnat över och som skulle ge fängelsestraff i vissa länder. Vilken enorm besvikelse! När jag svurit färdigt så var det bara att ta tjuren i hornen och fortsätta bryggdagen. Show must go on och allt det där. Men besvikelsen…
Rören och koket
Mina nya rördelar till ventilationen fungerade toppen och trots att jag bara har 100mm-ventilationsrör så blev det absolut noll kondens i bryggeriet och då kokade jag ändå bort 12 liter på en timme. Det var för mycket kräm med 10kw i koket även med pannan trekvartsfull av 157 liter vört (jag var väldigt nära ett överkok) så jag stängde av en av faserna och kokade med ca 5500 watt istället, vilket gav ett mycket behagligt rullande kok. Stormkok undviker jag alltid då det ger värmestress på vörten med ökad oxidering och försämrad hållbarhet som tack. Jag fegade med humlen även denna gång dvs. jag kokade den i påse för att inte sätta igen min plattvärmeväxlare. När jag blivit lite mer van med nya utrustningen blir det lösa pellets och whirlpool men jag har större fiskar att fritera först så att säga. Koket gick helt smärtfritt men hela Paellaincidenten (låter som en dålig spansk såpopera) hade gett mig kraftig slagsida så jag glömde/struntade i att för-kyla vörten i vörtpannan efter kok. Istället flyttade jag den direkt till de tre 60-liters-jästankarna och initialt låg temperaturen ur plattvärmeväxlaren på 14°C vilket är riktigt bra kyleffekt från kokande i juli månads kranvatten men jag insåg att det här kommer ta sån tid att jag kommer bli (mer) gråhårig. Jag drog därför på flödet till acceptabel hastighet vilket istället gav 18-19c istället. Bryggningen och bryggdagen var ju inte direkt superlyckad ändå så att säga.
Receptet
Den här pilsnern skiljer sig en del från min ”standardpils” och är mer åt det bayerska hållet med en mer balanserad smak, lägre beska och inte riktigt lika torr. Istället för endast pilsnermalt och Münchnermalt är detta recept med Carahell istället vilket ger lite mer kropp. När man använder karamellmalt med lågsyremetoden så blir det betydligt mindre sötma och den som ändå går att skönja (vi snackar verkligen lite här) är behaglig och len, inte alls så där kladdigt efterhängsen som du säkert upplevt i någon kopparfärgad IPA någongång. Inte heller någon kalciumsulfat utan endast kalciumklorid för att få viss fyllighet och inte den där lite sträva, pudriga pappkänslan som kalciumsulfatet ofta ger. Humlen jag använde denna gång var 100g Magnum till bittergivan för att hålla ner på mängden grön materia och sedan Spalter Select till smak och aromgiva.
Sammanfattning
Jag brukar få ut ca 50 liter vört från både Braumeistern och Brewtools när jag brygger med lågsyremetoden. Denna gång fick jag ut 150 liter istället men bryggdagen blev ungefär lika lång viket beror dels på den kraftfulla värmespiralen men även på den väldigt enkla disken av de två pannorna och den lättdiskade lauterhelixen. Att laka för att få ut mer mängd öl lär jag inte behöva göra i första taget så att skaffa en HLT sjönk långt ner på att-göra-listan. Paellapannan ligger där i bryggeriet, småbrun och bara skrattar åt mig. Ni får skratta också, det är jag värd. Viket episkt misslyckande! Jag får försöka hitta något annat runt, flytande, rostfritt med 60cm i diameter. Bryggdagen var ändå på det stora hela ganska rolig, trots alla misslyckanden, men jag ska nog undvika att brygga stora mängder lageröl den varmaste tiden på året framöver. Och kanske läsa det finstilta lite mer noggrant innan jag shoppar på nätet…
En liten recirkulering av mäskvattnet för att få en jämn temperatur före inmäskning.
Coronakrisen har gjort att varor från Kina har lång leveranstid. Så Humlegården har har brist på vissa rostfria slangnipplar så jag la en bevakning på det jag behövde. Sen var jag inte tillräckligt snabb att beställa när det väl kom in, klantigt värre. Jag löste det problemet genom att flytta runt alla möjliga kopplingar i bryggeriet och min kylspiral kunde jag koppla upp med hjälp av en 1/2″-3/4″-adapter och 3/4″-slangnipplar till plattvärmeväxlaren.
Paellalocket på plats ovanpå mäskvattnet. Sakta med säkert håller den på att förstöra min dag under ytan.
185 liter vattenbehandling, det är grejer det!
För att få så korrekt vägning som möjligt börjar jag alltid med specialmalterna eftersom alla vågar är mest känsliga i det lägre området.
Den första men för grovt krossade malten. Det fanns en hel del okrossade maltkorn här även om många av de hela skal ni ser i bilden är tomma.
HERMS
Purge av malten inne i mäsktunnan.
Quickfix för att få ihop delarna. Petflaskadapter till slang-på-slang för att slutligen få 12mm-silikonslangen att sitta på slangnippeln.
Inmäskning.
Märkvärdig fotograf.
Inmäskad och omrörd. En del skum absolut men så är det väldigt mycket vatten och malt också. Mäsken måste röras om för att inte få uselt utbyte så lite skum får man leva med.
Inga kommentarer. Absolut inga, j***a, kommentarer om den förb***ade, helvetes %€#&#!”#€!%!
HERMS-systemet uppkopplat och igång. Jag tog varmt kranvatten och tänkte det skulle räcka men jag borde ha värmt det lite mer först.
Lite lägre pH än förväntat. Eller för länge sedan jag kalibrerade pH-mätaren vilket är lika roligt att göra som en rotfyllning ungefär.
Ett par blöta strumpor senare fick jag göra en paniklösning med hjälp av buntband.
Efter avslutad mäskning flyttade jag returslangen till vörtpannan men orkade inte koppla om allt så det fick gå genom HERMS-spiralen och in vilket inte spelade något roll mer än kanske något strypt flöde.
Ren och fin vört, redo att få 10.000 sköningar i sig.
Jag hade en tanke om att sätta fast ventilationsövergången i locket men originalpackningen höll allt på plats utan problem så nu vet jag inte riktigt hur jag ska göra med detta.
Några skopor med skum senare såg koket så här fint ut.
Kylning påväg mot jästank.
Eftersom mäskpannan står på hjul kunde jag rulla bort den för att enklare tömma drav och diska men även för att moppa golvet.
Jag har bara plats för 100 liter i jäskylen så 50 liter fick gå i rumstemperatur eftersom matkällaren är för varm ändå sommartid. På vintern är det acceptabla 10-12°C där så jag brukar ibland lagerjäsa där istället.
Loss to trub och dags för disk. Värmespiralen var inte det mista fastbränd utan det räckte med vattensprutan för att avlägsna 95% och redan försvann när jag drog av insidan med min rejäla diskborste. Väldigt smidigt att slippa hålla på med PBW och recirkulera diskvatten utan bara skölja ur med lite vatten och några drag med en borste.
Vörten och OG på 1.046.
Diskad och i position för att torka.
Jag hade lite energi kvar så jag passade på att diska en massa fat efter bryggningen. Det går ju åt ett par stycken till 150 liter pilsner…
Receptet
| Lindhs Bairisch Pils (P20) (Tysk pilsner) | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Batchsize: 145 l
Total amount of malt: 30170 g
If steeping, remove grains, and prepare to boil wort
Total amount of hops: 400 g
Recommended starter size: 17,29 l / 2466,8 Billion cells.
BrewNotes Mitt standardbryggvatten 190225 50ppm Ca Bidrag från jästnäring på 2,2g/19l: Calcium 0.696 ppb |
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Styrning av nya bryggverket
Det har varit lite paus med bloggandet och bryggeriet för jag har väntat på lite delar som jag ville ha på plats innan jag bryggde igen. Alla delar är såklart tyvärr inte på plats ännu (Coronaleveranstider) men tillräckligt många för att jag ska vilja brygga om någon dag. Främst har jag pillat med kontrollboxen till den inbyggda värmeslingan. Först vill jag skicka ett stort tack till Jonathan Fager som hjälpt mig med elschema, ihopkoppling och många viktiga delar, TACK!
Eftersom värmeslingan från BrewPi men egentligen består av tre separata slingor så slogs jag av tanken att dela upp de tre så jag får tre effektsteg. Någon exakt styrning behöver jag inte utan att kunna köra ca 6kw och 10kw räcker gott så något SSRV eller liknande behövs inte till vörtpannan. Som det är kopplat i kontrollboxen nu så kan jag med ett vred välja att köra 1, 2 eller 3 slingor med motsvarande 3,3kw (230V), 5kw (200V) och 10kw (230V). Elementet är inte designat för att köra 3-fas på 400V utan när det är kopplat som trefas så är det uppdelat som en Y-koppling och därför 230V. Det går även att köra elementet som 230V enfas men kräver då 43,5 A-säkring iställer för 3x16A som jag har i skåpet! Förutom vredet som ger 0,1,2,3 så har lådan även en egen dvärgbrytare för lite extra säkerhet. Den här typen av installation ska göras/godkännas av en behörig elektriker vilket jag har fått hjälp med så även om jag delar med mig av all info här så är så här stark ström inget att leka med! Lådan som jag satt allt i är en Normkapsling från Biltema och sedan en vanlig 5G2,5-kabel med kontakt, också från Biltema.
Jag svängde även förbi Byggmax för att köpa lite rördelar så min passiva ventilation ska passa rakt på locket till vörtpannan. Jag har testkokat systemet med lite vatten och det verkar fungera bra. Skulle det vara för lite drag kan jag alltid köpa en ventilationsfläkt och sätta in i röret. Helst vill jag slippa det för att ha ett så enkelt och tyst system som möjligt.
Första testbryggningen använde jag originallocket till Brewtools B80Pro som flytande lock och även om det fungerade så var det för litet. Hur hittar man ett flytande rostfritt lock som är 60 cm i diameter? Jo hos Muurikka såklart! Jag har med andra ord köpt mig en Paellapanna så tröttnar jag på lågsyrebryggning kan jag alltid svänga ihop en saffransrykande fiskmåltid åt 15-20 pers… De extremt kraftiga handtagen på pannan tänkte jag först böja 90° för att kunna lyfta pannan enkelt men jag insåg direkt att det inte skulle gå. Att försöka vinkelslipa bort handtagen på ett snyggt sätt vågade jag inte heller så det fick bli att ta fram bågfilen. Det tog säkert 30 minuter av sågande med det slöa bladet att ta mig igenom men fint blev det. Passformen är helt okej även om jag gärna hade haft några cm större och raka kanter men man kan inte få allt här i livet.
Slutligen fick jag en extremt kraftig rullvagn som klarar 2000kg belastning av en kompis och den fungerar ganska bra men är kanske i största laget på längden. Den rymmer tyvärr bara ena kärlet så jag är nog inte riktigt i hamn med underrede till de två.
Med alla dessa bitar på plats planerar jag för en bryggdag redan i morgon och tanken är en sydtysk pilsner åt Wehienstephaner-hållet. Till skillnad från Bitburger och Jever så är den Bayerska pilsner mer balanserad med lite lägre beska. Mer om det i nästa inlägg.
Här är sista delen i bryggverksbygget.
Röret och hålet är ju nu lika stora så det är inte exakt handen i handsken men jeg vill helst inte sätta en nippel emellan utan hellre någon sorts list. Eller allra helst kanske tvinga ner skiten med en lagom avvägd mängd våld. Jag ska fundera ett varv till.
Hur man nu kan tycka att ”ett proppskåp” är vackert vet jag inte men jag är väldigt nöjd med resultatet oavsett. Just nu sitter den IP-klassade lådan fast på bryggverksunderredet med ett spännband men troligtvis kommer jag sätta den på väggen i framtiden.
Elschemat som Jonathan gjort åt mig. Eftersom jag har satt allt i en plastlåda är inte jordkabeln längst ner till vänster med i mitt bygge. Det möjliggjorde att jag kunde flytta en plats till vänstra sidan och ta jorden från matningen utan att kapa alla andra kablar vilket blev lite snyggare i lådan. Sjukt oviktigt, jag vet.
Insidan av lådan före jag kopplat in ström in och ut. Här sitter bägge jorden på vänster sida vilket jag alltså flyttade en av sen. Vredet är monterat i locket vilket gör lådan svåröppnad när allt är på plats men tanken är ju inte att öppna något.
Baksidan av värmeelementet. Att pilla in 5 kablar och montera med skruv var väldigt pilligt och första försöket blev något inte helt hundra så jordfelsbrytaren löste ut i huset vilket i sin tur dödade transformatorn till robotgräsklipparen. 900 bagare åt helvete för att lösa det problemet enbart för att det var en specialsäkring i transformatorn istället för glassäkring samt att Husqvarna roat sig med att hälla tjära i hela skiten så det inte går att komma åt baksidan av kretskortet.
Den rostfria Paellapannan.
Handtaget från helvetet.
Och slutligen den robusta rullvagnen som skulle behöva lite kärlek för att bli snygg. Två av hjulen är ledade och två sitter fast vilket gör den mer stadig i styrningen jämfört med t.ex. en kundvagn.
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Senaste kommentarer