(Reklam: I samarbete med Humlegårdens Ekolager)

Jästens karaktär är helt avgörande för att kunna göra en bra weißbier med rätt nivå och smak av estar och fenoler. Redan för tio år sedan testade jag alla veteölsjäster jag kunde få tag i, torra som blöta, och kom fram till att 3068 eller Weihenstephan 68 somm den egentligen heter är min favorit. I många år fanns den bara som flytande jäst men så för några år sedan fick jag tag på en storförpackning BTN Crown Weißbier torrjäst som tjänat mig väl. Tyvärr säljs den inte till privatpersoner och sen finns den enbart i 500g-förpackning, vilket förvisso inte är något problem för min del men olämplig storlek om man brygger 20l åt gången eller inte så ofta.
Nu har Fermentis äntligen tagit fram en torrjästvariant på w68an och den finns i flera hembryggarvänliga storlekar hos Humlegården! Jag slog till på en 500g direkt utan att ha testat den först och det här inlägget är min första jäsningen med den.

På grund av mitt stora bryggverks tekniska begränsning där jag inte har någon vettig möjlighet att värma mäsken med el så får jag nöja mig med max två steg i min stegmäskning där jag oftast brukar köra ”HochKurz” dvs en betarast 63°C och en alfa 72°C. För veteöl är den klassiska 44°C-ferulasyrarasten en viktig komponent då syran som bildas bidrar till uppkomsten av fenolen 4-vinyl-gualícol (kryddnejlika) i jäsningen. Jag skulle med enkelhet kunna köra 15-20min på 44°C och sen med varmvatteninfusion stega till 65-66°C och vara nöjd där men efter många års veteölsbryggande tycker jag att mina veteöl ofta drar lite i överkant på fenolen och underkant på isoamylacetat (banan). Eftersom dessa två till viss del tävlar mot varandra så har jag sedan en tid skippat 44°C till fördel för med banan och tycker att det fungerat bra. Någon bananbomb har det förvisso inte blivit men jag har varit nöjd med mängden fenol så även denna bryggning körde jag en HochKurz-mäskning.

Maltnotan bestod av 60% Weyermann vetemalt, 22% Barke Münchnermalt och 18% Barke pilsnermalt. Den mindre viktiga humlegivan bestod av Hallertauer Tradition med lite alfasyrastöd från Saphir och jästen vet ni ju redan.

Bryggdagen

Det började inte helt smidigt denna gång då jag märkte att den stora röda packningen i min Blichmann Riptide-pump börjar ge upp. Mitt under inmäskningen började det läcka på golvet och då är det inte direkt läge att öppna upp och felsöka. Av någon anledning slutade det läcka efter ett tag men jag såg senare vid disken att packningen är sliten och behöver bytas. Den finns som billig reservdel men frakten kostar lika mycket som packningen och det där gör mig alltid lite snål, så jag vill avvakta tills det är mer ska inhandlas.
Omrörningen gjorde jag enbart med stora mäskrodret denna gång eftersom min fru använde skruvdragaren som behövs till Brewtoolspaddeln. Det funkar helt okej att röra om enbart på botten/under ytan även med den stora men det tar lite på underarmarna. Efter inmäskningen ser jag att jag glömt sätta i silduken i öppningen till stora kranen i mäsktunnan så den blev alltså full med mäsk vilken inte kommer till nytta. Betaamylasrasten stabiliserade sig på 63,5°C även denna gång så jag har verkligen lyckats trimma in min utrustningsprofil i Beersmith, det stämmer ta-mig-tusan varje gång. Alfaamylasrasten hamnar däremot alltid lite lägre än planerat eftersom jag inte vill använda allt för hett vatten vid infusionen då det denaturerar enzymerna. Detta går att avhjälpa genom att direkt röra om i mäsken så temperaturen snabbt ämnar ut sig men det vill jag helst inte göra så sent in i mäskningen när mäsken blivit en så fin infiltrationsbädd. En halvvariant jag gjorde denna gång var att ha i hälften av infusionsvattnet, recirkulera hela mäsken med det och sedan fylla på med resten osv. Om det gjorde någon skillnad för enzymerna är omöjligt att säga så jag vet inte om det var värt krånglet. Mäsken var jodneutral redan efter 50 minuter så varför jag envisas med full-lång alfarast kan jag inte svara på. Det även tar en hel del tid att flytta all vört från mäsken till koket, tid som delvis kan räknas in i alfaamylasrasten.
OG hamnade lite lågt på 1.043 men då FG reda efter fyra dagar nådde 1.006 fick jag ändå en alkoholstyrka på 4,5%. Jag körde på rekommenderad mängd jäst på 0,66g/l (ca 13g på 20l) eftersom det var första gången med denna jäst men med tanke på raketjäsningen redan morgonen efter bryggningen så får jag minska det en aning till nästa gång.

Dagens hjälte.

Nyinköpt laddning CaCL vilket är det salt jag använder absolut mest av, CaSO4 har en pudrig gipssmak jag inte tycker om.

Det jag däremot inte köpt är Antioxin SBT som nu tagit slut. Istället körde jag med natriummetabisulfit (NaMeta) som jag har en nästan full förpackning av som bara står och dammar. Inte riktigt lika bra som SBT som har tre aktiva ingredienser istället för en men tillräckligt bra.

Svårt att fota mängden vatten på golvet men det är där iallafall.

Fortfarande ingen bra lösning på lock till mäsktunnan. Skulle vilja isolera det stållock jag har och som inte är original men eftersom det ändå inte har riktigt rätt storlek så har jag inte känt att det varit värt jobbet. Just nu används det locket bara som dammskydd när jag inte brygger.

Där hänger silduksaset och skrattar.

Sanicleanbad av plattvärmeväxlare och annat löst. Jag tror den här termometern är skapligt vattentät men vill inte utmana ödet så den får desinficeras med huvudet ovanför syraytan.

Jodneutral så det skriker om det.

Snyggt vitt skum utan tydliga tecken på syrepåverkan.

Dravet från vete ser inte direkt aptitligt ut.

Lite extra vört från en mindre lakning. Denna får inte gå ihop med stora koket utan i en separat omgång ihop med annat vörtspill från bryggdagen.

Trots brinnande högsommar har vi något svalt i källaren så för att kompensera detta kylde jag vörten till någon grad varmare än jag brukar men det var dumt. 19-20°C hade varit bättre.

Jag tror jag aldrig har misslyckats med en whirlpool i detta bryggverk. Värmepatronen påverkar inte det minsta.

Rengöring av plattvärmeväxlare med PBW och stödvärme till 70°C för lite extra effekt.

Provsmakning

Gyllengul disig öl med högt skum och bra skumstabilitet.
Initialt en hel del svavel som stör.
Stor dos kryddnejlika ihop med en något mindre banan och äpplemos.
Medel vanilj och inslag av muskotblomma.
Lättare blommighet i bakgrunden.
Lätt och frisk smak som har en viss syrlighet.
Ganska bra balans mellan smakerna där vetet märks tydligt.
Len och och fin munkänsla med låg beska, dock något tunn kropp.
Hög kolsyra.
Lång eftersmak.
Inga tydliga alkoholtoner.

Kommentar
Frisk och mycket lätt öl som tyvärr skulle behöva mer banan. Något för syrlig och hade mått bra av lite större kropp. Sammantaget ändå en ganska okej weißbier men en bra bit från wow men då var jag å andra sidan hos Weihenstephan för bara fem dagar sedan och drack deras purfärska dito i deras biergarten.

Recept

Gillar du Lindh Craft Beer? Vill du hjälpa till att hålla site:en vid liv och se fler inlägg? Då kan du skicka en donation via Swish på Swishnummer 0700 827038. Pengarna går oavkortat till brygg- och bloggrelaterade utgifter och inget bidrag är för stort eller för litet. Tack!

Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!

Annons: