(Reklam: I samarbete med Humlegårdens ekolager)

En liten med störande del av mitt stora bryggverk har varit silikonslangar av storlek 12x16mm. Eftersom jag vill minimera syreupptagning genom hela bryggprocessen är små slangar bra eftersom de rymmer mindre mängd luft och väldigt mycket hembryggarutrustning är standardiserad kring 1/2″. Jag får dock problem med att slangarna sugs platta på pumpens inkommande sida så jag letade länge efter en armerad silikonslang med fann den bara i en tysk nätbutik till galet högt pris.

En idé jag hade var att bara gå upp en slangstorlek men så läste jag ett användaromdöme i stil med ”Bra slang men för klent dimensionerade väggar vilket gör att den klämmer ihop sig”. Det gjorde mig mindre sugen på att köpa för att testa om problemet försvinner eftersom själva testet skulle innebära en relativt stor investering då alla slangnipplar och QD-kopplingar skulle behöva bytas och bara slangen i sig skulle kosta minst 700kr.

Ibland finns lösningen på ett problem betydligt närmre än man tror. När jag byggde min pump/PVV-ställning (som inte blev riktigt så bra som jag tänkt mig) så inkluderade jag ett siktglas och några TC-kopplingar från min Brewtools-setup samt att jag gjort en genomföring i mitt flytande lock till mäsktunnan med 34mm TC. Dessutom hade jag ju några meter extra 16×25-slang hemma, hur kunde jag inte se lösningen redan där? Efter lite klurade fram och tillbaka räknade jag ihop att det initialt bara fattades fyra kopplingar för att möjliggöra bytet, två st 1/2″ NPT hane till 34mm TC till BT/MLT och två st 1/2″ för att konvertera min Blichmann Riptidepump till TC. Eftersom Brewtools använt sig av en 34mm TC-storlek som inte är så vanlig i vår del av världen (standard får anses vara 1,5″, 2″, 3″ osv) så tog det ett tag att lyckas få tag i de delar jag behövde då de var slut i alla webbbutiker men nu så äntligen är allt på plats och denna bryggning blev själva jungfrufärden.

Något som också var första gången var faktiskt att brygga weißbier i mitt stora system och anledningarna till att jag inte gjort det tidigare är flera. Dels har jag varit lite orolig för om recirkuleringen skulle fungera bra med 60% skallös vetemalt, dels har jag svårt att stegmäska tre steg med infusion för det krävs så mycket kokande vatten och slutligen kräver veteölsjäst extra mycket utrymme i jästanken på grund av dess förmåga att bilda enorm kreusen. Lösningen blev att hoppa över ferulasyrarasten och chansa på de andra två. Med andra ord körde jag en vanlig tvåstegs hochkurz-mäskning 63°C/72°C och höll tummarna att recirkuleringen skulle fungera och att jästanken inte skulle svämma över.

Nejlika och banan
Ferulasyrarasten på 44°C i mäsken används för att jästen senare ska kunna bilda fenolen 4-vinyl-guaicol som har en doft som påminner om kryddnejlika och ibland burkskinka, muskot eller peppar. Ju längre tid mäsken vilar vid 43-45°C, desto mer gynnas detta. Det finns dock en nackdel och det är att denna kryddighet tävlar mot den weißbiernödvändiga estern isoamylacetet som doftar banan/skumbanan. Ska man tävla med sin weißbier är en balans mellan dessa två eftersträvansvärt men många har smakpreferenser som drar mer åt det ena eller andra hållet. Jag uppskattar alla tre varianter och det går lite i vågor vad jag gillar mest för stunden. Eftersom estern är något mer flyktig än fenolen så kan jag ibland sikta på mer banan recept och metodmässigt för då kommer första fatet dra mer åt banan och kommande fat mer åt kryddnejlika. Öl utvecklas med tiden och det är extra tydligt med välhumlade öl men även veteöl och välgjorda lageröl.

Vill man öka mängden estrar och fenoler i sin weißbier finns det ett par olika sätt att gå tillväga, vissa är bättre och/eller klokare än andra. Mer banan brukar resultera i mindre kryddnejlika och tvärt om som sagt.

För mer banansmak
Mäska in direkt på betaamylaserastern 63°C.
Använd 66% vetemalt eller mer.
Högre OG, över 1.052. Även high gravity jäsning (1.061-1.063) kan användas för att maximera och i slutet av jäsningen späda ut med syrereducerat vatten.
Skippa syresättning av vörten vid jästpitch.
Pitchrate är inte lämpligt att labba med på hembrygganivå men mindre mängd jäst gynnar esterbildningen.
Högre jästemperatur är inte en självklar lösning för en kort och varm jäsning ger först mer banan men slutresultatet kan få mindre eftersom den flyktiga esterna vädras ut av jäsningen. Det är bättre att börja försiktigt (18-20c) och sedan efter någon dag gå upp till max 22c i vörten.
Jäststammen 3068 är känd för sin banansmak och 3638 för skumbanan/bubbelgum. Andra jäststammar kan dra mer åt kryddnejlika.

För mer kryddnejlika (eller mindre banansmak)
Mäskan in på 44°C och håll i 20-30 minuter så ferulasyra bildas som jästen sedan omvandlar till 4-vinyl-guaicol (4VG).
4VG påverkas inte lika mycket av pitchrate så pitcha rekommenderad mängd, gärna med förkultur.
Höga alkoholer reducerar bananen så teoretiskt kan man jäsa varmare än 21°C men det riskerar att inte gott och resulterar i huvudvärk.
Proteinrast och högt pH (6.0) i mäsken ger mindre banan och mer ferulasyra (senare kryddnejlika).
Vissa jäststammar ger mer kryddighet, jag har inget exempel här tyvärr.

Bryggdagen
Att vetemalt är tuffare att krossa än kornmalt är ingen nyhet men att krossa 18,5 kilo var en tuff uppgift för min gamla borrmaskin som började lukta lite bränt mot slutet. Vetet är mindre i storlek än de andra sädesslagen så egentligen hade jag velat krossa det lite finare för bättre utbyte men jag är för lat för att ställa om storleken på krossen eftersom den då måste monteras isär. Spaltbredden mäts snett underifrån på drivande axel och den understa valsen på en 3-valsad kross. Maltnotan bestod denna gång av 60% Weyermann vetemalt och 20% vardera av Barke Pilsnermalt och Barke Münchnermalt.

Inmäskningen gick som en dans och de nya slangarna med TC-kopplingar fungerade klockrent med bra spänst, inget rabarbersvaj här inte! Slangbytena till recirkulering och infusionsstegmäskning blev lite blaskigt innan jag kom på att jag kunde strypa flödet genom att hålla emot med ett finger. Jag märkte även snabbt att det är betydligt enklare att skippa slangklämma i början och slutet och bara flytta själva slangarna mellan slangnipplarna, istället för att skruva isär TC-kopplingar. Jag använde mig av tre sektioner slang men slutsatsen från dagen blev att två räcker gott.

Initiala recirkuleringsflödet genom mäsken, som jag haft lite problem med att få igång lyckades jag perfekt med denna gång genom att först låta lite vört fylla den långa slangen innan den placerades på det flytande locket på toppen. Sammanfattningsvis är jag mycket nöjd med bytet till större slang och TC-kopplingar!

Bryggdagen gav inte så mycket andra nyheter eller avvikelser att rapportera om. Hamnade lite lågt i OG men vet inte om det var krossningen eller lite högt pH som var boven. Den märks nästa gång jag brygger storladdning weißbier.

Ytterligare en förbättring med nya TC-kopplingarna är att jag har en Gardena-koppling så jag kan fylla på vatten på ett säkert och smidigt sätt. Det fungerar även att låta diskvattnet gå rakt ner i avloppsslangen men jag tyckte flödet var lite långsamt vid första test.

Förutom vetemalt, Weyermanns goda Barke Pilsnermalt.

Inmäskning med 100 liter vatten från vänster till höger.

Slangklämmor på inkommande och utgående flöde, de som jag tog bort efter att tröttnat på att skruva TC-klämmor några ggr. Slangen sitter fast bra ändå utan någon klämma.

Siktglaset gör pumpen lite framtung men det är trevligt att kunna se vörtens genomskinlighet genom processen eller främst för att undvika att få humle/kalldruv i plattvärmeväxlaren.

Att skruva fast TC-kopplingen på locket istället för att bara trycka fast slangen visade sig ge mer kladd än jag vill ha. Slangnippeln får därför sitta kvar permanent på locket framöver.

Vörtrecirkulering pågår. Slangen behöver egentligen inte hållas sådär högt när jag kör med en kortare slang än denna gång.

Cirka 67 liter nästan kokande vatten höjde nivån till nära maxkapacitet men det blev aldrig av att jag mätte temperaturen på alfaamylasrasten, jag får lita på Beersmiths uträkning denna gång.

Lite högre pH för att främja ferulasyrabildande då jag inte körde med någon syrarast denna gång.

Vörtens genomskinlighet efter mäskprogrammet. Vete ger inte automatiskt disig öl vilket du kan läsa mer om i denna djupdykning jag gjort i ämnet.

Vörtflytten från mäsktunnan till vörtkokaren tar sin lilla tid för att inte riskera att sätta igen bädden, säkert uppåt 45 minuter totalt. Så fort värmeelementen är täckta i vörtkokaren maxar jag 10.000 watt så det är ingen tid som går till spillo på bryggdagen.

Tre sektioner slang som framöver kommer vara två, den korta slangen efter pumpen visade sig vara onödig.

Vitt och fins skum vid uppkoket.

Denna bryggdag gjordes första maj och bryggeriet höll 18°C, lagom för en veteölsjäsning i denna blåa balja. Jag vill inte använda en pump för att tappa på fat så därför fick jästanken stå på drickabackar.

77 gram torrjäst denna gång. Mitt i det av tillverkaren rekommenderade spannet.

Min ovana ledde till blöta strumpor. Det saknades en slangklämma vid plattvärmeväxlaren märkte jag (och golvet).

Kristallblank vört på väg till jäsning.

Provsmakning

Gyllengul öl (helt snäpp ljusare än på bilden) med mycket hög skumkrona och en kraftig disighet.
Doften dominerades av banan i de första två faten men allt eftersom tiden gick så tog kryddnejlikadoften över.
Doften kompletteras av en dammig maltighet och sädiga inslag. Fenolerna drar åt elegant koriander utan några tvåliga inslag.
Smaken är lätt maltig och har inslag av banan och mango.
Lätt beska som är kort.
Låg restsötma.
Perfekt syrlighet.
Fyllig munkänsla och medellätt kropp.
Inga tydliga alkoholtoner.

Kommentar
Lite för högt serveringstryck och kolsyrehalt från spundningen vilket resulterade i något för låg kolsyra i glaset på några av faten. I övrigt var detta en mycket bra omgång weißbier, väldigt snarlik smakbild som mina senaste två omgångar fast lite mer färska maltsmaker från lågsyreprocessen. Trots upprepade provsmakningar så hittar jag inget att justera till nästa bryggomgång.