Dunkel Frankisk vetelager

(Reklam: I samarbete med Humlegårdens ekolager)

Jag lovar att det här är sista ”maltförrådsrensar-receptet” på ett tag och det löftet kan jag hålla eftersom det förrådet både blivit heltömt och nu är påfyllt igen för kommande kvartals bryggningar. Men det innebär tyvärr att även detta recept inte är ”utvecklat” av mig för att ge en viss smakbild jag ville nå utan istället får smakbeskrivningen utläsas och jämföras med receptet i stil med; ”jaha, så det receptet gav den smaken”. Maltkompositionen består av i princip av hälften ljus Münchner malt, hälften vetemalt och 2 % karamellmalt (ja det blir 102% men ni fattar tanken). Ett klassiskt halvmörkt veteöl tänker ni då genast! Nu fanns det dock två anledningar till att detta är ett lagerölsrecept, jag behövde vört för att testa tryckjäsning i en ny unitank för utvärdering vilket är helkasst för veteöl och så har jag svårt att stegmäska tre steg i mitt stora bryggverk. Två raster går utmärkt men 44, 63, 72 tror jag blir en utmaning om jag ska hålla nere syrenivåerna och inte blaska alldeles för mycket mellan olika kärl. Det jag troligtvis kommer testa är att göra en tvåstegsweißbiermäskning dvs. att gå från 44°C ferulasyrarast direkt upp till en kombirast på kanske 65-66°C. En weißbier ska helst vara högförjäst med lågt FG tänker ni alldeles rätt och det går att kompensera genom att tillsätta Fungual Alfa Amylase (FAA) i vörten vilket bryter ner en del men inte alla längre sockerkedjor vilket mäskenzymer som amyloglukosidas (AMG, produktnamn Ultraferm) gör till exempelvis BrutIPA. Jag kunde ha bryggt detta öl i Braumeistern för att med enkelhet stega igenom alla raster men på grund av höstens intensiva resande till när och fjärran hade jag helslut på öl och jag vill komma ikapp med produktionen samtidigt som maltlagret behövde förnyas. Alltså blev detta som bäst, iallafall smakmässigt, en rustik, halvmörk frankisk lager fast med olagliga mängder vete. Jag vill passa på att en gång för alla slå hål på myten att vetemalt, varken 5% eller 50%, garanterat skulle ge ett grumligt öl. Grumligheten uppstår genom bryggarens val i bryggprocessen och inte genom receptet och denna just denna vetespäckade vört var aldrig grumligare i något av bryggstegen än mina standardlager helt utan vete.

Bryggdagen
Jag fyllde upp vörtkokaren med vatten kvällen före, värmde till 24°C och tillsatte socker och jäst för att reducera vattnets syrehalt. Morgonpigg och bryggsugen så in i startade jag 05.12 de tiotusen watten (Hej hej Göta Energi!) och då var bryggvattnet på 20°C trots bryggeriets för dagen svala 15°C (Hej hej igen Göta energi, gungor och karusell). Nästa besök i bryggeriet 05.55 med två koppar kaffe i systemet låg temperaturen på 60°C så det tog alltså 45 minuter att värma 170 liter 40 grader. Maltkrossning av 35 kilo malt tar sin lilla tid vilket tidigare inneburit att jag lyckats skjuta över tempen på mäskvattnet men gubben lär sig så sakteliga av sina misstag och vaktar tempen noga sista graderna. Men trots de exakt 67 kalibrerade graderna så hamnade mäskens mixade temperatur på för låga 61,5°C och det skulle ta mig över två månader dvs tills nästa bryggning att förstå varför denna förvisso endast 1,5°C uppstod och det har med malningen i kombination med felaktig utrustningsprofil i bryggprogrammet att göra. Jag lyckades att höja temperaturen, lite väl högt visade det sig, till 64,5°C genom att tillsätta mer fast kokande vatten. Jag avvaktade med att starta timern för min 45-minuters betaamylasrast tills jag nått upp till den nivå då den med säkerhet kan anses vara aktiv. Jag vet att det mest aktiva spannet är mellan 60-65°C för betaamylas men jag tycker mig ha märkt att i de lägre temperaturerna går konverteringen väldigt långsamt.

Mycket svinn
Av dels samma anledning som den lite låga mäsktemperaturen, dvs. maltkrossens inställning, tillsammans med en mindre bra placerad lauterhelix så fick jag mycket svinn denna gång. Jag saknade över 15 liter vid kokstart men jag lyckades samla ihop den vörten under koktiden men de två förenades aldrig utan det fick bli ett ”skräpkok vid sidan av” med lite övrigt svinn genom hela processen. Som jag skrev nyss har jag inte gjort veteöl i stora bryggverket tidigare på grund av stegmäskningssvårigheter men även för jag varit lite orolig om lauterhelixen skulle klara av det. Om delar av mitt svinn denna gång kan ha berott på vetet så skulle jag kunna dra ut lite mer på lakningstiden (även om jag inte lakar utan själva uppsamlandet av vört) men jag kan med denna bryggning konstatera att 50% vete med konstant recirkulering med medelhögt flöde genom mäskningen inte är några som helst problem för lauterhelixen. Nu ska förvisso en falskbotten, oavsett modell eller utformning, inte vara den del som agerar filter eller förhindrar igensatt mäskning (stucked mash) utan det ska själva mäsken göra. Bråkar vetet på grund av sin frånvaro av skal så kan havreskal eller risskal tillsättas men det är faktiskt något jag under alla mina år som bryggare aldrig testat.

Bryggdagen avslutades nästan kvart över tolv då endast sista recirkuleringen av diskmedel genom plattvärmeväxlaren stod och puttrade. Vörten blev uppdelad i tre olika jäskärl på grund av testet av Apollo 60 Unitank men mina gamla 60l-jäshinkar börjar sjunga på sista versen och behöver bytas ut.

Provsmakning
Kristallklar/helt genomskinlig, lätt rödbrun öl med medel skumkrona av Stockholmsvit karaktär. Skumstabiliten är på medel nivå men ger väldigt vacker lacing på glaset.
Doften domineras av mjölig malt, medel vetedeg, humlekåda som samsas med jord och en lätt karamellighet i bakgrunden.
Smaken är maltig åt det jordiga hållet, inslag av matkällare.
Munkänslan är ganska rivig med en något kärv beska som är lång. Kolsyran förstärker rivigheten som drar ett uns åt adstringens.
Lång eftersmak.
Alkoholsmaken är välintegrerad.

Kommentar
Rensmakande lageröl som trots sina nästan 50% vete inte alls påminner om en weissbier. Jag skulle gissa att kärvheten kommer från min glömda mjölksyra även om dess mörka malter till viss del borde kompenserat för detta. Beskan enligt recept ligger på blygsamma 26 IBU före jäsning så den borde ha blivit lite mer lättdrucken. Som skåprensare är jag nöjd och ölet är helt okej som ”bruksöl” men jag kommer inte brygga något liknande igen. Varför jag inte tog 1/3-del och jäste med veteölsjäst kan jag inte svara på men det hade varit kul att jämföra med facit i hand.

Vattenfyllning kvällen före.

Det här är en närbild på en av mina mäskpaddlar. Jag vet inte varför jag tog bilden och knappt varför den följde med ända ut till publicering för inte är bilden så värst snygg heller. Kanske följde bilden med för att jag i nästa bryggning ger ett annat mäskroder en ny chans?

Och så kommer det EN TILL j*vla närbild på mäskrodret tänker ni men icke. Eller jo det är det ju förvisso men här har jag en anledning till bilden och det är mitt lilla ”lifehack” att ha en gummisnodd på rodret som komplement till min nivåindikator för att lättare kunna se vattennivåer och för att slippa att varm vört ska kunna rinna hela vägen från bladet och ner till min hand. Nu har jag aldrig bränt mig på vört på detta sätt men tanken slog mig i samband med att jag rodde roddbåt i somras där det satt gummiringar på årorna.

Jag har testat en rad varianter av positioner på pump och plattvärmeväxlare genom åren. Allt från att skruva fast bägge i bryggbänken till att låta de ligga på golvet. Golvet har en tendens att kunna bli lite blött på bryggdagen och eftersom utrustningen är relativt liten så hamnar desinficerade delar lite väl nära golvnivån. Därför har jag nu byggt mig en pump/PVV-ställning av en gammal överbliven hållare för hundmatskålar där jag byggt en hylla av plexiglas. Kanske kommer det tillkomma ett handtag på stången för hela klabbet blir förhållandevis tungt men ställningen gör att jag lätt kan flytta runt sakerna och de hålls på en vettig och ren nivå. Den här bryggdagen var den första med ställningen vilket ni kommer se på följande bilder där jag experimenterat med olika positioner på delarna innan de eventuellt kommer fästas i plexiskivan.

Endast kalciumklorid som vattenjusteringssalt eftersom jag mer och mer börjat ogilla smaken av kalciumsulfat. Kanske, kanske att jag kan släppa igenom ett uns i en klassisk västkust-IPA men annars tycker jag den pappiga gipsigheten blir för dominant och tvär.

Inmäskning från vörtkokaren till vänster och skapligt underifrån (s.k. ”underlet”) till mäsktunnan till höger där den torra malten redan väntar på sina kommande gröttimmar.

Torrgröt.

Jag tror inte jag visat att min Biltema-IR-termometer även kan ha en K-typ-temperatursond. Det kan vara bra i lägen då det är svårt att komma åt med infraröda strålen, t.ex. när jag har flytande locket på plats och vill veta mäskvattentemperaturen som i nästa bild.

Jag noterar att jag skrev tidigare att mäskvattentemperaturen var exakt 67°C och det var den när jag försiktigt rört om och temperaturhomogeniserat vätskan. Mäskningens mätning skedde med min ytterst pålitliga livskamrat Gresinger GTH 1170 (som går att läsa mer om i detta nu TIO ÅR gamla termometertest!) som går att skymta fyra bilder ner.

Som en del i mitt pump/PVV-kit vill jag gärna se vörtens klarhet både under recirkuleringen vid mäskning so på denna bild men även efter kok. Eftersom pump och siktglas ligger före plattvärmeväxlaren i kedjan så behöver de inte desinficeras utan det gör den nästan kokande vörten efter whirlpoolrasten.

Recirkuleringen som kommer till toppen på mäsken men som fördelas under ytan för att inte skapa en krater i mäskens mitt utan ge en jämn vörtfördelning. Genomförningen och plattan på undersidan är prototypdelar jag fått så tyvärr inget som går att köpa i butik utan det får man bygga själv.

Slangen är på 25x34mm och därför både tung och lite bångstyrig. En tillfällig lösning är att hänga returslangen på två krokar eftersom flytande locket sjunker när vörten ska flyttas till vörtkokaren. Den här lösningen vill jag förbättra och göra snyggare på något sätt i framtiden.

Genomskinlighet och färg precis i början av mäskingen.

Här börjar det kanske likna något gällande positionering av delarna!

En av de tre jäskärlen för denna bryggning, en Apollo Unitank 60 från KegKing.

Lite immig bild på vörten för den var inte riktigt sådär sjöliksgrå utan mer coca-cola-med-rom-brun.

Saniclean och PVV.

Från kokande till jästank i ett steg. Slangen från PVV till jästank var lite för kort och kan inte hållas på plats i Unitanken eftersom den saknar tappkran. Därför fick PVVn åka ner på golvet igen.

Ännu en lyckad whirlpool som här på bilden flutit ut då all vört nästan är borta.

Reklam för Humlegårdens Ekolager. Detta underlägg/coaster går att köpa här för typ två spänn styck.

Gillar du Lindh Craft Beer? Vill du hjälpa till att hålla site:en vid liv och se fler inlägg? Då kan du skicka en donation via Swish på Swishnummer 0700 827038. Pengarna går oavkortat till brygg- och bloggrelaterade utgifter och inget bidrag är för stort eller för litet. Tack!

Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!

Annons: