Helles (H26)

En självklarhet som säkert många (inklusive mig själv) stundtals glömmer är att sociala medier alltid befinner sig någonstans på skalan mellan fiction och verklighet. En del förskönar sig själva eller sina semesterbilder med appar, kanske retuscherar bilder på sig själva så allt ser perfekt ut medan andra helt enkelt enbart visar upp det snygga, glada och lyckade. Även exkluderandet av den mindre lyckade sidan, t.ex. snutkaffet i väntrummet och inte bara snygglatte för 70 spänn är en sorts tillrättaläggning av verkligheten. För min del här på bloggen kan tillrättaläggningen handla det om att välja bort mindre snygga bilder eller att välja att inte fota bakåt i bryggeriet där det ser ut som ett helt vanligt stökigt garage. Det jag däremot aktivt tänker på för att balansera vågen är att inte försköna smakbeskrivningar på mina öl eller måla upp mina bryggdagar som bättre än vad de är. Detta inlägg blir ett praktexempel på detta för denna bryggning gick käpprätt åt skogen.

Efter att ha bryggt ganska många ljusa lager med tydlig humleprofil och sist en tysk pilsner med rejäl humlebeska planerade jag för en helles med utpräglat maltfokus där de sädiga, brödiga och gräddiga smakerna skulle dominera. 16 IBU från Spalt select skulle definitivt inte överskina mitt bevarande av maltsmakerna resonerade jag glatt. Recept och metod var spikade in i minsta detalj och jag förberedde bryggverket kvällen innan med vatten som fick syrereduceras under natten med hjälp av jästätarmetoden. Alarm på bryggverk och bryggare sattes till 04.30 respektive 06.00. Här ska bryggas maltig helles så det skriker om det!

Det jag inte hade med i beräkningen var de fyra tidigare veckornas frekventa resande med två resor till Tyskland (München!), en till Trento och en till Oskarshamn. De hade uppenbarligen satt sina spår i mig även om jag inte märkte det just denna gudsförgätna morgon. Jag malde malten på 1,25mm och den såg toppen ut. I med malten i maltröret, sänkte ner och rörde sedan om noggrant men försiktigt. På med övre filterdiskarna, sista mäskvattnet och slutligen tryckte jag igång mäskprogrammet på Braumeistern. Oftast brukar jag lägga på mitt flytande lock redan innan jag startar pumparna men det gjorde jag inte denna gång utan av någon märklig anledning tänkte jag istället att jag skulle titta någon sekund på det moln av vört som likt ett spöke tränger upp genom övre filtret första sekunderna. Det var tur jag stod där och glodde som ett fån för spöket uppenbarade mycket riktigt men inte genom filterna i toppen utan istället längs utsidan av röret, nerifrån botten.

Hade mäsken satt igen sig direkt och blivit en tjock klump? Hade jag fel inställning på pumparna? Nej, de stod på läge 2,5 av 7 så de borde inte kunnat pressa ihop bädden så pass mycket att enda vägen att fly var från botten. Då ser jag plötsligt något rött i ögonvrån. ”HEL€#”#&%#”#€” Jag sa så många fula ord och svordomar vid detta tillfälle att rövsmör hade kunnat vara ett av Skatteverkets gladeligen godkända förnamn i jämförelse. På min lagringsfrys låg nämligen den röda bottenpackningen till maltröret och hånskrattade åt mig. Den hade jag i min trötthet glömt att sätta fast på maltröret, så det som skedde nu var att ingen cirkulering skedde genom malten utan bara nere i botten av bryggverket. Utan åtgärd skulle detta inte ge ett uruselt utbyte utan inte bli vört överhuvudtaget. Suck. Skulle jag bara avbryta och strunta i bryggdagen, dumpa/diska/duscha? Börja om från början med ny malt? Nej det skulle bli tokigt med resten av dagens schema. Räddas det som räddas kan!

Jag lyfte upp maltröret långsamt så vörten inte skulle plaska i onödan, även om lågsyreloppet stupade redan på startlinjen. När mycket av vörten (ja ja, kalla det vatten istället) lämnat maltröret kunde jag få upp röret på ett galler lagt ovanpå Braumeistern. Men hur skulle jag få dit packningen egentligen, det går ju inte utan att tömma all malt och vända uppochner på röret? Lösningen blev att lyfta röret med vinschen ytterligare 5 cm och att min fru fick placera packningen under med precision. Sedan sänkte jag ner maltröret ner i packningen som justerades allt eftersom för att hamna rätt. Tillslut satt den på plats. Eftersom jag toppat upp bryggverket med vatten ovanför maltrörets höjd fick jag tömma ut 15 liter vatten igen för att kunna sänka ner maltröret och sätta fast de övre filtren. Hela det här ångestframkallande panikåtgärdsmomentet tog säkert en halvtimme så när jag väl kunde släcka lampan i bryggeriet och ta paus i väntan på att Braumeistern skulle stega sig igenom alla raster, funderade jag återigen på att bara dumpa skiten och diska. ”Men men, det blir nog öl ändå” tänkte jag och drack en liter kaffe, minst.

Utbytet blev dåligt och jag inser i efterhand att jag borde ha rört om i mäsken igen efter nedsänkningen men det tänkte jag inte på just då i min ilska. Jag hade siktet inställt på 1.046 men fick bara 1.041. Jag räknade ut att jag skulle behöva 800g strösocker för att nå mina 1.046 men jag skippade det. ”Nu ska jag bannemig dricka mig igenom två fat folköl och tänka på röda packningar genom varenda liten klunk” muttrade jag för mig själv med gubbig röst. Jag fick dessutom bara ut 50 liter till uppkoket, vilket jag borde reagerat på när jag tömde dravet som var oerhört tungt och fullt med vört men det gjorde jag inte. Bädden hade komprimerat sig från lyften helt enkelt och utbytet blev därefter. Smakmässigt blev inte ölet någon höjdare men absolut drickbart, som bäst… Det var den hela smakbeskrivningen det.

Det fina i kråksången är att jag lärde mig något, även om det var en sån liten löjlig detalj som en packning och att det gäller att ha vaknat innan man (jag) mäskar in.

Reklam för Brewmaster Swedens ekologiska malt.

Där har vi den. Packnineg jag hoppas aldrig glömma igen.

Mitten april innebar något varmare vört men mitt tålamod var också slut vid det här laget så nu skulle skiten till jäsningen bara.

Vörten såg ful ut också…