Gustator Doppelbock – Provsmakning

För några veckor sen, i början av Coronakrisen och permitteringen, fick jag feeling att brygga en doppelbock för att med lite tur hinna få den klar till slutet av fastan och början av påsken. Bryggningen gick oväntat dåligt, med ett lågt utbyte och därmed även för lågt OG och alkoholhalt. Min doppelbock såg ut att bli en svag bock som bäst. Besvikelsen la sig redan under natten och jag gjorde direkt en ny version med lite förändringar. Det andra ölet blev istället på tok för stark och inte nog med det, första omgången blev exakt så mycket för svag som den andra blev för stark. Då kunde jag inte låta bli att brygga en tredje gång, precis mittemellan maltmängdsmässigt.

De tre olika bryggningarna finns att läsa här:
Bryggning ett
Bryggning två
Bryggning tre

Jag prickade aldrig mitt önskade OG på 1.076 (och 7,9% i ABV) med någon av bryggningarna men kände ändå att tre småfat med någon sorts doppelbock fick duga mer än väl denna starkbiersäsong och att det dessutom skulle bli tillräckligt kul både för mig och för er om jag gjorde en seriös provsmakning/jämförelse av de tre. Och det är just vad detta inlägg ska handla om.

Provsmakning

Version ett
Första omgången fick ett OG på 1.058 och FG stannade på något oväntat låga 1.010 vilket gav en alkoholhalt på 6,4%, högre än jag kunde gissat.
Doften är tydligt maltig med inslag av O’boy och en lätt örtighet i bakgrunden. När glaset värms lite träder pilsnermalten fram tydligt.
Smaken är tydligt maltig med nätta chokladtoner.
Kroppen är något för tunn för stilen, eftersmaken något vattning och ett visst litet bett återfinns i beskan.
Inga estrar, fenoler, diacetyl eller övriga felsmaker.

Version två
Omgång två klockade in på massiva 1.102 i OG men jästen orkade inte trycka ner FG bortom 1.035. Det gav en alkoholhalt på respektabla 8,9% trots allt.
Doften är massivt maltig med viss len chokladig underton. Fräsch, frisk och massivt robust maltdoft som har en något dekadent alkoholton i bakgrunden. En örtighet kan skönjas och i början av fatet en lätt svavelton som försvann efter några dagar.
Mindre inslag av fruktighet i doften, främst papaya men även uns av lakrits.
Kroppen är massiv och alkoholen är definitivt en del av smakbilden vilket den absolut kan få vara för min del.
Vätskan känns högdensitiv, snudd på sockerlagsaktig.
Restsötman finns där såklart men den är ändå ganska balanserad och inte så påträngande som man kan tro på 1.035 i FG.
Känslan är verkligen att det är bra pang i ölet, mycket tjonga!
Något vass, lite för söt.
Inga överdrivna estrar, fenoler eller diacetyl etc.

Version tre
Tredje varianten hamnade mellan de två om än lite lågt i slutändan av diverse anledningar. OG på 1.070 och FG på 1.018 gav ändå 6,9% alkohol. Doften är malttung med inslag av både vitpeppar, koriander och kanel vilket tyder på fenoler i jäsningen. En viss fruktighet finns i doften men den är lite mer ”fruktkompott” än någon specifik frukt.
Smaken är maltig men ganska snabbt övertar en diskret men dock tydlig syrlighet som de andra två helt saknar.
Eftersmaken eller kanske mer munkänslan är påtagligt kladdig på tungan.
Beskan är balanserad och alkoholtonerna återfinns på medel nivå.

I ordning; ettan, tvåan och trean. Ettan lite ljusare, tvåan mörkare och trean mittemellan.

Sammanfattning
Innan jag dyker ner i den komparativa utvärderingen vill jag först diskutera serveringstemperatur för denna ölstil (men även flertalet starkare öl). Första provsmakningen gjorde jag på 5c och andra på 8c och smakskillnaden var enorm och verkligen till åttans fördel. Den svalare temperaturen hindrade flera av de bra smakerna från att blomma ut och ölen uppfattades endimensionella, platta och lite tråkiga. Vid varmare temperatur än 8°C så framhävdes både estrar, fenoler men öven högre alkoholer och ölen kändes svårdruckna, söta och smetigta.

Färgmässigt var de alla tre inom samma nyans av rödbrun, dvs ganska snarlika men trean gav ett lite rödare intryck medan tvåan var lite brunare och därmed lite livlös i jämförelse. Med tiden ändrades detta så jag tror det var främst jäst i glaset på tvåan som påverkade. Kolsyrehalten har jag inte nämnt i provsmakningen men eftersom jag styrde den själv på alla fat med samma tryck och samma temperatur så var kolsyrehalten samma på samtliga. Jag föredrar en normal kolsyrehalt för en lager trots starkare alkoholhalt. Att det är lägre mängd kolsyra i många starka öl som t.ex. imperial stout handlar nog mest om att det är svårt att kolsyrejäsa så starka öl, inte för att det nödvändigtvis är så mycket godare.

Skillnad mellan OG och alkoholhalt
Att version ett fick 6,4% ABV och version tre 6,9% är intressant eftersom det skiljde hela 12 öchslegrader i OG (1.058 mot 1.070). Restsötman är snudd på obefintligt i den första som landade på 1.010 medan den är relativt stor på trean med slutvärde 1.018. Siffror på FG är inte helt rättvisande mot restsötma eftersom vissa sockerarter som t.ex. maltodextrin inte bidrar med så mycket sötma men påverkar densiteten d.vs. FG lika mycket. 4°Ö skillnad i FG mellan 1.010 till 1.014 gör enligt mig en större smakskillnad än mellan 1.020 till 1.024 så smakbidraget är inte helt linjärt. Att få samma alkoholhalt fast med ett lägre OG/FG är något jag använder mig av för .tex. Tysk pilsner som ska vara torr och välutjäst. OG 1.046 till FG 1.006 ger en helt annan upplevelse än mellan 1.052 till 1.012.
Denna skillnad ihop med en del felsmaker i tredje varianten gör att skillnaden mellan två doppelbockar med samma recept men olika OG/FG blev så här påtaglig.

Varför trean smakade som den gjorde
Vitpeppar, koriander och kanel är ju perfekt i en köttig höstgryta men här stör den smakbilden väldigt mycket. Att det är jästen som blivit stressad är ganska uppenbart med varför det skedde med just denna version och inte de andra två kan jag inte riktigt förklara med säkerhet. Kanske pitchade jag lite mindre jäst. Kanske ändrades vörtens temperatur snabbare i jäsningen eftersom det var lite mindre mängd vört i trean eftersom jag spillde en hel del. Jästemperaturen var den samma på alla tre men som vanligt kan den mänskliga faktorn ihop med det faktum att öl är ett organiskt material, det ändrar sig på sätt som kan vara svåra att styra och begripa.

Vinnare
Ska man (dvs jag) ranka de här ölen så är det väldigt enkelt. Första versionen är minst bra med sin vattniga eftersmak och lite för enkla och rena karaktär. Den saknar djup från malten och stöd från alkoholen som bör vara där för stilen. Den är fortfarande väldigt lättdrucken och tärstsläckande, trots sin 6,4%, så det är inte tal om någon vaskning här inte. Men som doppelbock är den inte smakmässigt rätt.
Tredje versionen är mest balanserad men med lite tråkiga fenoler som tyvärr ligger den i fatet en hel del. Vitpeppar och koriander är oerhört gott i fenolform i de ljusa belgiska stilarna som Saison och i mindre mängd Trippel men skär sig på tungan på en doppelbock. Detta är ju en tysk lager och då är felsmaker definitivt tabu.
Detta gör såklart att version två, maltmonstret, koras till segrare i denna batalj. Den både smakar oerhört gott och ganska balanserad men det är även den variant som smakar mest doppelbock helt enkelt. Det enda som besvärar mig en aning är den något höga restsötma som ändå finns där och lurar i vassen. Men så är jag ju lite överkänslig för sötma sen jag körde ett år med strikt LCHF. Maffigheten från maltsmakerna i kombination med bra stöd från alkoholen är precis vad som krävs i en bra doppelbock. Den här skulle göra valfri munk salig under fastan!

Jag kunde såklart inte låta bli att blanda 50/50 av version ett och två som rent teoretiskt skulle bli exakt vad jag hoppats på. Tyvärr blev det bara en cocktail av alkohol, hög restsötma och skarp eftersmak med ett lite udda helhetsintryck. Kanske smaklökarna började bli lite avtrubbade efter denna gemytliga session ute på glasverandan.

Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!

Annons:

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.