HEFE XIV

Efter att ha gjort några mer eller mindre lyckade sydtyska weizen är jag nu taggad att ge mig på stilen igen. Jag har ju utvärderat ett gäng olika jäststammar tidigare och det blir ytterligare en ny stam idag fast med en liten tvist. Jag har nämligen skördat jäst från en Schneider Weisse Meine Grüne Tap 4 och flerstegsodlat den till 2 liters förkultur. Enligt rykten är Schneiderjästen samma som min andra favorit hefejäst nämligen 3638 Bavarian Wheat, det finns inga konkreta fakta dock. Den andra hinken får en klassisk 3068 Weihenstephaner veteölsjäst som fick förkultivera sig i omskakning till 1,5l eftersom jag bara har en magnetomrörare. Receptmässigt är det inga konstigheter utan hälften pilsnermalt och hälften vetemalt. Jag ställde dock inte ner malningsgraden på kvarnen när jag skulle mala veten så jag fick väldigt låg effektivitet på bryggningen. Det kan ha varit lite slarv med lakningen också, jag är inte helt säker. Tänkt var 82% och det landade runt 73% istället vilket kommmer ge en 4.8%-ig öl i slutändan istället för 5.5-5.6% som jag planerat. Jag hade ont om jäshinkar så jag passade på att tappa två öl på fat samtidigt som jag bryggde, något som resulterade i att jag glömde ha i 15-min-givan. Den åkte i halvvägs igenom kylningen istället. Tur att det var en veteöl och inte något välhumlat…

Recept
OG 1.048
FG 1.014 på 3068 och 1.012 på Schneider
IBU 13.5
EBC 6.6

4.3kg Pilsnermalt
4.3 kg Vetemalt
50g Hallertauer Mittelfrüh @ 60
24g Hallertauer Mittelfrüh @ halva kylningen. 24g eftersom det var den mängd som fanns kvar i påsen…
8g CaCl
Halv kapsyl lactol.
Mäskad på 67c 60min (20l@74c + 20c malt landade perfekt på 67c)

Jäst; 3068 Weihenstephaner 1,5l förkultur och Schneider Weisse Meine Grüne Tap 4 uppodlad till 2l.
Jäst på 19c i hink två dygn, sedan 21c i hink.

Jag har en vanlig bordfläkt som blåser bort lite vattenånga från bryggeriet. Det lär inte duga när det blir minusgrader så då kanske det blir någon annan lösning, eventuellt en frånluftsfläkt ovanför kastrullen och ut genom väggen.

Recirkulerar några liter i vanlig ordning och tömmer sedan ner i hink.

Min inplastade gröna temperatursensor har gett upp i metallen så jag kör med denna spetsgivare till ebay levererat en ny trådsensor. Gillar verkligen snabbheten i trådsensorerna.

Jag har upptäckt att man efter hälften av varje satslakning kan maxa hastigheten utan att lakningen sätter igen sig (stuck sparge).

Utmäskningstempen hålls bra.

En liten olycka i form av överkok. Aldrig, aldrig, någonsin lämna en kastrull med lock under uppkok. Aldrig!

Tur att jag lagt ut plast på golvet även om den inte är så fin. Tog inte många minuter att svabba upp den kletiga vörten och förlusten blev max 1 liter.

Jag tror induktionsplattan överlevde, här står den på tork.

Jag sköljde av min induktionsplattasparare med trädgårdsslangen och passade på att ta en bild så ni ser hur den är konstruerad. De svarta möbeltassarna är de som gör att den alltid är kontakt mellan platta och kastrull.

För att slippa få en stor blöt pöl med varmt kylvatten har jag ibland kopplat på vattenspridaren. När det är kallt ute ryker det vackert om det heta vattnet som hinner komma ner i temp innan det når marken.

Fastbränd vört som legat mot isoleringen på kastrullkanten, gick lätt att gnugga bort med en mjuk svamp och vatten.

Närbild på min anslutning till spiralkylaren. Dubbla slangklämmor på slangen för säkerhetsskull. Som ni ser är det kallvatten in på vänstra slangen som får utstå betydligt högre tryck. Silikonslangarna och den sista slangklämman är för att hålla ihop ”armarna” och minska temperaturen lite när jag rör om med spiralen i grytan.

Ni kanske trodde att jag helt gjort slut med mina gamla saftsilar men jag blev lite sugen på en återförening. Eftersom humlemängden inte var så stor i dag så fungerade det ganska bra. Med min ballongvisp jag ändå ska syresätta med efter filtrering så kunde jag snurra lite i saftsilen och öka på flödet.

Det finns saftsilsdukar av nylon som denna och i bomull. Mina olika varianter har olika storlek på maskorna och just denna är lite grövre och ger snabbare flöde ut.

3068 till vänster och min uppodlade Schneider-jäst till höger.

Skönt att kunna diska utomhus och låta det dropptorka i solen. Bryggarbänken skulle jag ändå spola av från all kletig vört.

Även isoleringen fick sig en dusch. Jag hatar verkligen överkok! Det sjuka är att jag kvällen innan diskuterade större kastrull med en bryggarkompis just för att minska risken för överkok. Eller så var det kanske just därför det kokade över, vem vet…

Provsmakning
HEFE XIV med 3068 Weihenstephaner

Halmgul, disig och snudd på grumlig öl åt citronhållet i färgen med kraftigt fluffig och krämig skumkrona bestående av stora bubblor. Skummet lämnar rester som stannar kvar ganska länge längsglaskanterna.
Doften är svavlig åt ägg/tänstickahållet med inslag av banan och skummad mjölk. Svagt lactosyrlig i avslutningen.
Smaken är frisk med banan och plåt. Låg beska med spår av örter och nejlika i små mängder. Lite pepparkaka i eftersmaken.
Finbubblig fast kraftig kolsyra fyller munnen och det finns en svag gummighet i munkänslan. Torr med ganska låg restsötma. Ingen diacetyl eller dms.

Omdöme
Okej som bäst med lite tråkiga smaker. Det är framförallt svavlet som stör mig oerhört och det blev inte bättre av kylskåpslagring denna gång. Bananen är på tok för svag också. Sammanfattningsvis; inte en öl jag bjuder bort ens.

Hefe XIV med jäst uppodlat från en Schneider Weiße-flaska

Ljust halmgul, lätt disig för stil helt utan grumling. Vit fluffig skumma som påminner om latteskumm med fina små bubblor.
Doften har en krispig ljus maltighet med främst päron som ester. Inslag av banan blandas med en lätt syrlighet och spår av gummi. Inget svavel, diacetyl eller dms.
Smaken har en pepprig fruktighet som fyller munnen, främst aprikos och päron även om det förekommer lite banan. Bismaker av ljus malt lite åt det sädiga hållet. Spår av blonda träslag, björk eller furu.
Lätt beska samsas med en kraftig, stickande kolsyra för att avsluta den lätta munkänskan. Lätt eftersmak som lämnar tungan lite kladdig.

Omdöme
En lättdrucken veteöl som är good men inte great. Fina estrar som tyvärr inte har tillräckligt med banan. Lite högre alkohol och restsötma hade balanserat syrligheten och gett en betydligt bättre öl.
Schneiderjästen tar här en promenadseger över 3068an som var problematisk både i smak- och doftbilden. Jag börjar tro att 3068 inte alls blir speciellt god i temperaturspannet 18-20c utan gärna ska jobba lite högre som jag kört tidigare. Den producerar mycket mer svavel än jag tidigare trott och en ”diacetylrast” räcker inte för att städa undan det.